Familj och vänner

Bröllop på Fjällbäcken

Den här helgen har vi varit på ett rent magiskt vinterbröllop i dagarna tre. Det är min älskade lillebror som gift sig med sin Malin på vackra Fjällbäcken i Bruksvallarna.

Festen började på fredagskvällen med vickning i kåtan med god mat och livemusik. Här är mina älskade föräldrar.

Lördagen bjöd på blå himmel, strålande sol och all denna snö. Vilken fantastisk plats för bröllopshelg!

Enligt brudens önskemål spelades brännboll i djupsnön.

Sedan var det dags för vigselförrättaren att förbereda sig inför den stora stunden. Det var speciellt. Det är speciellt att vara präst när ens bror gifter sig med sitt livs kärlek. Vigseln ägde rum i den vackra matsalen med bedårande utsikt över vidderna. Det blev en innerlig stund och knappt ett öga var torrt.

Efteråt var det dags för brudparets skål och en del fotografering. Bland annat denna bild på mig och mina kära bröder.

Och sedan en makalöst god bröllopsmiddag och en massa fina, känslosamma och roliga tal. Många timmar senare var det dags för bröllopsvals och dans.

Söndag morgon innebar gemensam frukost och sedan avfärd hemåt.

Jag är lycklig och överväldigad. Vilken helg! Tack, tack, tack!

Familj och vänner, Präst i Åre, Upplevelser

För kärlekens skull

Just nu är jag uppfylld av den här dagen som precis är på väg att gå mot kväll. Den här dagen som både är Askonsdagen och Alla Hjärtans Dag. En dag för kärlekens skull. 

Allt började i morse i vårt vackra lilla kapell här i Duved där vi var samlade för att fira Askonsdagsmässa. Vi satt nära varandra och elden sprakade i öppna spisen. Jag sa några ord om fastan som inleds idag, och som håller på i 40 dagar, ända fram till påsk. Att fasta är att byta fokus. Att stanna upp inför kärleken mellan oss och Gud, kärleken till oss själva, och kärleken till varandra och den här världen. Vi satt i tystnad en god stund för att vara i våra egna tankar. Vi delade bröd och vin. Och vi sjöng. Bland annat sjöng vi Mikael Wiehes vackra psalm ”Kärleken som aldrig svek”. Här är en strof ur den:

Nu ser jag dig som den Du är, en räddare i evighet. Du bar din egen hemlighet, kärleken som aldrig svek. (Psalmer i 2000-talet, nr 882.)

Vi hade personalmöte och talade bland annat om respekt, kärlek och att värna varandra. Både som arbetslag och gentemot våra församlingsbor. Borde vara en självklarhet, men ibland kan vi behöva bli påminda om det självklara.

Sedan åkte jag och vår kyrkomusiker Janne till Handöl för att ha Gemenskapsträff. Där serverades vi väldigt goda smörgåsar och te/ kaffe, och geléhjärtan dagen till ära. Vi fikade, pratade och sjöng och hade det så himla mysigt!

När jag kom hem fick jag vackra blommor av min älskade man. För kärlekens skull, säger han.

I kväll ska jag ta det mycket lugnt. Märker att jag fortfarande håller på att landa efter dagarna på Masesgården. Dessutom har jag en hel del att ladda upp inför också. Till exempel min älskade brors och blivande svägerskas bröllop till helgen, och en resa till London med familjen från måndag till fredag.

För kärlekens skull.

Familj och vänner, Skrivandet

Tack Masesgården för den här gången!

 

Tack Masesgården för den här gången! I morgon åker jag hemåt och ser mycket fram emot att komma tillbaka i midsommartid. Då kommer allt det vita vara utbytt mot sprudlande grönska.

Ja, min vistelse här är nästan över för den här gången. Och vilken vistelse! Det är en ynnest att få vara här! De vackra miljöerna både inomhus och utomhus, den fantastiska vegetariska maten, den många möjligheterna till träning, poolen, bubbelpoolen, bastun, den enormt trevliga personalen, omsorgen man känner. I kväll när jag gick till middagen blev jag helt lycklig för ute längs gångvägen till restaurangen brann det lyktor och marschaller. Ja, omsorg, det är nog ordet.

Och så kursdeltagarna, förstås, som jag skrev om i mitt förra inlägg! Vilka fina människor!

Jag är väldigt glad att få åka hem till familjen i morgon, jag har längtat mycket. Men jag är också så glad över att jag får komma tillbaka hit till sommaren. Första veckan i juli får jag åter igen vara här och leda kursen ”Skriv ditt liv”. När jag kommer tillbaka kommer jag att mötas av grönska och blomning.

 

Skrivandet

Tacksam

 

Det har varit fem rent av magiska dagar med ”Skriv ditt liv” på Masesgården. Det är på alla sätt en ynnest att få vara kursledare till en grupp med så fina, generösa och kreativa kvinnor. Jag är så nöjd. Så tacksam.

När vi idag försökte knyta ihop säcken och sätta punkt för kursen kändes det vemodigt. En av kvinnorna sa att det var tragiskt. Ja, så kändes det. Tragiskt. För vi har haft det så fint tillsammans. De har varit så öppna och generösa med att dela med sig av sina berättelser, de har stöttat varandra, det har varit tillåtet att både gråta en skvätt och att gapskratta.

En annan kvinna sa att det blir något speciellt när en grupp kvinnor möts på det här sättet. Och det är det verkligen. Som att landa i en varm famn.

Vi har gjort diverse olika skrivövningar, jag har talat en del om livsberättande, vi har delat med oss av boktips och varför vi heter vad vi heter. Vi har borrat ner oss en del i vad det innebär att skriva sitt liv. I både glädje och sorg. Och vi har samtalat.

Så ikväll försöker jag landa och sortera inom mig allt som hänt, allt jag fått uppleva de här dagarna. Och det finns ett ord som ständigt återkommer: Tacksam. Jag är enormt tacksam.

En av alla skrivövningarna innebar att skriva till en valfri bild.

Skrivandet

Första dagen på Masesgården

Efter en tågresa under gårdagen som innehöll både härlig skrivartid och väderproblematik kom jag till slut fram till Masesgårdens hälsohem utanför Leksand. Denna ljuvliga plats! Och idag vaknade jag här med vetskapen om att jag har en hel vecka här framför mig. Och så här blev den första dagen.

Jag satte mig och skrev vid lilla skrivbordet i min röda stuga redan från tidiga morgonen. Är så inne i mitt manus nu, jag vill bara skriva. Men vid halv nio släppte jag datorn för en stund och gick och var med på en halvtimmes yogapass innan det var dags för frukost. Gröt med fröer och nötter, mandelmjölk och olika bärsorter. Sedan gick jag bort till Bystugan där jag under veckan ska leda kursen ”Skriv ditt liv”. Jag möblerade och gjorde i ordning så att alla ska rymmas – det är 22 stycken anmälda.

Solen sken och himlen var gnistrande blå så efter möblerandet tog jag en promenad. Sedan var det dags för lunch. Alltså, maten här är fantastisk! Det allra godaste på buffén idag var ugnsgrillad sötpotatis med en röra av kikärtor och fetaost. Så gott! Efter lunchen gick jag till min stuga och vilade en stund. Sedan förberedde jag det sista inför kursen.

Ja, som sagt, 22 stycken kom för att vara med. 22 härliga, kreativa kvinnor från precis hela Sverige – från Luleå i norr till Lund i söder. Det blev fina två timmar där vi varvade skrivövningar med prat om vad det innebär att skriva sitt liv.

Sedan väntade middag – en ljuvlig morotssoppa, grönsaker och bröd. Och efter det ännu ett yogapass, ett lite längre den här gången. Och nu sitter jag vid lilla skrivbordet och försöker sammanfatta dagen både här i bloggen och inuti mig, och jag ska snart lägga mig. Trött efter en intrycksrik dag.

Sov gott!

/Karin

Så vackert när Masesgården ligger inbäddad i all denna snö.

Solen värmde under promenaden.

Utanför Bystugan, där jag leder kursen, bor hoppet om ännu en midsommar.

Drottningen af Åre, Skrivandet

”Den där elden inom” lever vidare

Jag älskar den här bilden av Margareta Klingspor, huvudpersonen i min första roman ”Den där elden inom”. Nu är det drygt fyra år sedan den boken släpptes, men den lever fortfarande, och har fått ny kraft under den senaste tiden.

Läs gärna mer om boken HÄR och HÄR. Den säljer bättre än på länge, och får dragkraft av min nya roman ”Drottningen af Åre”. Det är fint, det där, att de hjälps åt. Och Margaretas berättelse är värd att ta del av. Hon var en fantastisk kvinna. Nu går ”Den där elden inom” också som följetong i LT:s e-tidning. Titta här! LT

Betraktelser

Tack alla fina bloggläsare!

Jag ser ju i statistiken att bloggen växer, att det är allt fler som kommer in och läser, och det är så jätteroligt! Men det allra roligaste är alla fina hälsningar jag får. TACK för dem!

Tack till er som skickar mail! Tack till er som hör av er via Messenger! Tack till er som kommer fram och säger hej! Det värmer mitt hjärta.

Jag är så glad att ni tycker om min blogg, att ni inspireras av mina ord och bilder! Jag vill ju gärna dela med mig av livet i fjällvärlden, det här livet som jag tycker så mycket om att leva med skidåkning och utomhusliv. Och jag vill så gärna dela med mig av det som är mitt kreativa liv, med skrivandet, berättandet och musiken. Och så vill jag dela med mig av livet som präst, för att få ge glimtar av hur det kan vara. Och så vill jag reflektera och filosofera emellanåt. Ja, jag vill att mycket ska rymmas här i bloggen, och det gör mig så glad om den kan inspirera andra.

Det är ju det bästa – när vi människor kan inspirera varandra.

Så, låt oss fortsätta göra det!

Jag önskar er en fin fredag och en härlig helg!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Skrivandet

Vankelmodet i att åka hemifrån

På lördag åker jag till Masesgården för att under en vecka leda kursen ”Skriv ditt liv”. Som alltid är det dubbla känslor inom mig när jag ska åka hemifrån. Jag är en människa som älskar att vara hemma. Hemma i huset med älskade familjen, det är då jag mår som allra bäst. Men jag är också en människa som vill ut och resa och träffa nya människor och få nya erfarenheter.

Så – med dubbla känslor kommer jag att sätta mig på tåget på lördag morgon. Å ena sidan fylld av förväntanspirr inför att möta mina kursdeltagare. Och fylld av längtan att få vara kreativ tillsammans med andra människor. Och fylld av tacksamhet över att få tillbringa en hel vecka på härliga Masesgården. Å andra sidan det där som skaver inuti… Att åka ifrån älskade familjen. Att åka ifrån vårt älskade hem…

Kanske är det så här för de flesta. Kanske är jag inte alls speciellt ensam om detta vankelmod.

Men jag bestämmer mig för att njuta av dagarna på Masesgården, njuta av veckan. Snart nog är jag hemma igen.

 

Betraktelser, Präst i Åre

Tack Pia med bloggen Kammebornia

Efter en gudstjänst för en tid sedan kom en kvinna fram till mig och tackade. Hon sa att hon väldigt sällan brukar gå till kyrkan, men att just den här dagen var det något som fick henne att gå dit. Och så sa hon: ”Varför går jag inte oftare när det är så fantastiskt att vara här?”

Hon svarade själv på sin fråga: ”För att jag känner att jag inte har tid. Jag vill inte lämna familjen och gå iväg när vi äntligen har en ledig dag tillsammans. För att jag inte orkar, jag behöver att söndagen bara är vila, inga måsten. För att jag glömmer bort att jag ens kan gå hit, det finns liksom inte i mitt system. För att jag tänker innerst inne att jag kanske inte tror som man borde.”

Och det blev ett så oerhört fint samtal om vad kyrka är, om vad gudstjänst är, om vem Gud kan vara, om vad det är att vara människa. Det blev ett samtal som har stannat kvar inom mig. Hon är heller inte ensam om denna erfarenhet, om dessa tankar, jag får ganska ofta höra liknande funderingar.

Som präst och medmänniska får det mig naturligtvis att grubbla och grunna. Varför kan inte gudstjänsten på söndagen få bli en plats dit familjen går tillsammans på söndagarna? Den plats som ger stillhet och ro? Den plats där det blir tydligt att var och en får komma med sin tro, med sina tankar, med sina upplevelser av att vara människa?

Så läser jag fina bloggen Kammebornia, och det senaste inlägget har rubriken ”Varför går jag till kyrkan?” Pia som skriver i bloggen beskriver så oerhört berörande sitt förhållande till kyrkan. Hur hon längtat efter att ha ett förhållande till kyrkan, och hade det en tid under uppväxten, men som vuxen kände hon sig närmare skapelsen i naturen än i kyrkan. Hur hon varit bitter på ”korsriddarna, avlatsbreven och maktspelet i kyrkan genom historien och i nutiden”, men hur hon ändå fortsatt ha en längtan till det andliga rummet. Hon berättar hur hon och hennes Dennis till slut började gå i kyrkan, och hon skriver:

”Ingen av oss kunde formulera någon tro, bara att det finns en större kraft, att livet och världen är ett mirakel…”

Och så skriver hon – och då kommer mina tårar:

”För mig fanns hela gudstjänstordningen i ryggraden. Kyrie, Gloria, Sanctus, Credo, Pax och Agnus Dei som trollformler med nycklar till mitt inre.”

Och hennes inlägg avslutas så här:

”…där kyrkan är en vanlig del av mitt liv som jag kan tröttna på men ändå alltid återkomma till. Lite som en kärleksfull vuxenfamn för ett barn, irriterande i bland men ändå dit man egentligen vill för att tanka kraft och kärlek för att sen kunna gå ut i livet trygg och stark.”

Tack, Pia, för de orden!

Som jag önskar att fler skulle få känna så för kyrkan och gudstjänsten! Som jag önskar att fler skulle ge kyrkan och gudstjänsten en chans! Eller som jag beskriver kyrkan i ”Kallad”, en musikföreställning skriven av mig och Jenny Michanek:

”Jag har en stark tro på kyrkan, har alltid, haft för jag vet att Gud älskar sin kyrka i all dess trasighet och skörhet. Och hur det än är: Det finns ingenstans jag hellre går, det finns ingen famn jag hellre vilar i. Kyrkan är och måste få vara platsen där allting möts. Där dåtid och nutid och framtid strålar samman, där himmel och jord blir ett, där Gud och människa möts på ett alldeles särskilt sätt…”

Gå in och läs i Kammebornias blogg!

/Karin

Och här är hon, Pia Kammebornia.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Utomhuslivet

Skidtur i Ullådalen

I går, när vi åkte skidor i Ullådalen, kändes det tydligt att vi närmar oss den femte årstiden. Vi är verkligen inte där än, men under hela skidturen fanns små föraningar.

Ljuset var en aning klarare, och snart kommer vi att behöva solglasögon när vi är ute. Det var mildare än det varit på länge, och snart kommer vi att kunna åka skidor i betydligt tunnare plagg. Solen skymtade fram, snabbt, snabbt, emellanåt, och snart kommer vi inte att klara oss utan solskyddsfaktor när vi ger oss ut.

Den femte årstiden kan vara den bästa årstiden här hos oss – vårvintern. Den årstid som är orsaken till att många bor här. Det är en ljuvlig tid som jag ser fram emot, men nu är nu, och nu är inte heller någon tokig tid. Inte alls.

Det blev en väldigt härlig skidtur i går. Ännu härligare eftersom vi stannade till i Lillåstugan och tog en våffla och en kaffe.

Jag önskar det gick att fånga ljuset med kameran, men det går ju bara inte. Men kanske kan ni ana i alla fall.

Att följa med på skidtur är bland det bästa Gillis vet. Han darrar i hela kroppen, skriker, låter när vi ska försöka få på honom selen. Sedan springer han över fjället med all den kraft han äger.

I dag är det snöigt och blåsigt. Det blir en hundpromenad, men i övrigt ska vi nog hålla oss mest inomhus.

Ha en fin söndag!

/Karin