Jag försöker steka köttbullar. Vi har köpt en sådan där speciell köttbulletång som ska göra köttbullarna runda och perfekta. Inte ens med en köttbulletång blir de runda och perfekta. Jag har aldrig i hela mitt liv fått till runda och perfekta köttbullar. De blir sneda, vinda, krokiga, böjda, trasiga. Men ofta smakar de gott i alla fall.

Och när jag nu står där och steker och försöker och svär tyst för mig själv, börjar jag stilla fundera på varför de ens behöver vara runda och perfekta. Är det inte i själva verket smaken som är det enda viktiga?

Och genast flyter tanken vidare till livet i stort. Strävan efter det perfekta. Inte minst i advents- och juletid. Välstädade hus som pyntas och fejas, upplysta trädgårdar, vackert inslagna julklappar, Disneyjulgran, inredning i rött eller vitt eller guld allt efter inredningsmagasinens senaste reportage. Hemlagad julmat och sju sorters julkakor. Helst nybadade barn med välstrukna kläder och tindrande förväntansfulla ögon. Den perfekta julen. Det perfekta livet. Titta, vi har fixat det! Trots att vi arbetar som små skållade troll, så har vi fixat att åstadkomma den perfekta julen. Nu är vi trötta så vi nästan stupar, men vad gör väl det?

Kanske är det läge att ta ett steg tillbaka. Vill vi ha en perfekt jul eller en jul med gemenskap och värme? Vill jag ha ett perfekt liv eller ett liv där jag kan må bra och vara trygg? Behöver JAG vara perfekt för att duga, eller räcker det att jag är som jag är?

Det räcker med att ta ett steg tillbaka och kika in i det där stallet där det lilla barnet föddes en gång. Där Gud blev människa. Det fanns inget perfekt över den situationen, inte över huvud taget, inget guldglittrande, inget välstädat. Ändå var det där undret skedde. Ändå var det precis så det var när Maria gungade himlen i sin famn. I smutsen, på den trampade jordgolvet, i en flämtande oljelampas sken. Men där fanns kärleken. Där fanns gemenskapen och hoppet.

Så jag fortsätter steka mina allt annat än perfekta köttbullar. Och jag ska äta dem med glädje.