Livet

Boksläpp

I går kväll hade Elin Olofsson sitt boksläpp i Tulleråsens bygdegård. Det är hennes tredje bok ”Gånglåt” som nu släpps och firas. Jag for dit tillsammans med en god vän, trots rapporter om kraftig storm och oväder. Det blev en väldigt fin kväll! Vi bjöds på gott att äta och fick lyssna till ett samtal mellan Elin och en inbjuden journalist. Vi fick också höra Elin läsa en bit ur nya boken. Elin Olofsson är fantastisk och jag unnar henne alla framgångar. Hon har fått så enormt fina recensioner för den här boken. Jag köpte den igår och ser fram emot att läsa den.

Att vara på boksläpp gör också att jag påminns om mina tre boksläpp. Jo, jag har ju faktiskt haft den stora förmånen om att släppa tre böcker. Den första boken ”Sorg – det mest gåtfulla i mitt liv” skrev jag tillsammans med de här sköna bönorna. Jag hittar inga bilder från vårt boksläpp på Länsbiblioteket i Östersund, men det blev en väldigt fin eftermiddag. Massor av folk kom och många ville köpa vår bok. Den här bilden är från radiostudion när vi var där för att berätta om boken. Boken släpptes i november 2012.

Hösten därpå släpptes så min roman ”Den där elden inom”. Jag valde att ha boksläppet på församlingshemmet i Hede, eftersom boken utspelar sig där i min hemby. Jag var klädd i tidstypiska kläder för bokens handling, 1930-1940-tal. Jag hade sådana farhågor inför detta boksläpp. Ingen kommer att komma, var den första farhågan. Den andra farhågan var: OM nu någon ändå kommer, så kommer ingen vara intresserad av att köpa boken. Men, vet ni, jag hade fel. Det kom massor av folk. och många köpte boken. och många tyckte om den. Bilden är tagen av Torbjörn Hedmark.

Hösten 2015 släpptes min tredje bok ”Du ritar i sanden.” Då hade jag boksläppet i Gamla kyrkan i Östersund. Också denna gång hade jag finaste Astrid med mig som jag hade glädjen att få musicera med under kvällen. Åh! Vilken kväll! Så många som kom och så många som ville köpa min bok. Vilken känsla! Och vad skulle jag ha gjort utan min kära vän Gabrielle som skötte markservicen? Grejade med mingelfikat, körde iväg för att hämta en mikrofon när den befintliga krånglade. Vad vore livet utan sådana vänner?
Bilden är tagen av en annan vän; Eva Grelsson. Jag ser väldigt lycklig ut. Det var jag också.
Livet

Hundtankar

I fantastiskt eftermiddagssken tog vi oss en långpromenad på isen, jag och Albin. Jag försökte få honom att posera, men det var stört omöjligt. Så den bilden ni ser nedan är en bild från i våras, när han och jag tog en promenad till Tegefors. Han är stilig, vår Albin. I mars blir han tretton år, så han är en gammal hund.
Så i vår familj kretsar många samtal kring om vi ska köpa en ny hund eller inte. Det finns dagar när vi (läs:föräldrarna) säger att vi ska försöka vara utan hund efter Albin. Att det kanske vore skönt att slippa allt ansvar som det innebär att ha en hund, att slippa all planering, all framförhållning. Det finns många andra dagar när vi säger till varandra att det är en omöjlig tanke att inte ha en hund. Vi har haft hundar i vårt liv och i vår familj så länge så vi inte minns hur det är att leva utan.
För dottern finns inga tveksamheter: Det är klart att vi ska ha en ny hund efter Albin! Eller varför inte redan nu när Albin finns kvar?
Jaha. Och vilken ras ska vi då i så fall välja? En Jämthund, precis som Albin? Och precis som Anja? Den Jämthund vi hade för många år sedan och som dog 2008. Det är fina hundar. Goa, mysiga, familjehundar samtidigt som de är jakthundar. Eller en ny Golden? Som vår älskade Lovis, som vi miste för snart två år sedan. Eller en helt ny ras?
Ja, vi grunnar hit och dit. Men en sådan eftermiddagspromenad som jag tog idag blir ju inte alls lika rolig utan en hund vid sin sida. Alla skidturer, alla fjällvandringar får absolut en extra dimension med en fyrfota vän som med glädje och iver springer intill.

Livet

Öppnas vid händelse av min död

Boken ”Öppnas vid händelse av min död” ligger tydligen på bästsäljarlistor världen över, och jag blev rekommenderad av en vän att läsa den. Jag är mitt i den nu, och vill inte ha något annat att göra än att läsa. Den är skriven av en författare jag aldrig ens hört namnet på, och utspelar sig i Sydney och Melbourne. Handlingen kretsar kring en rad olika personer med olika svåra förvecklingar som gör att dessa människor kommer i kontakt med varandra på ett oväntat sätt.

I början tyckte jag att den var lite naivt ”feelgood-aktig” i handlingen och i författarens sätt att formulera sig. Men när jag vaggats in i detta lite myspysiga, kommer helt andra stråk med i bilden. Svek, förlåtelse, smärta… De stora livsdramorna spelas plötsligt upp på ett sätt som går rätt in i kroppen på mig. Jag tror det är hennes förmåga att skriva om det svåra i ena stycket för att sedan vara lite så där ”putslustig” i nästa. Detta att lite kastas fram och tillbaka.

Och så förundras jag, och imponeras, av hennes sätt att hålla i alla trådarna, alla personerna, alla konflikterna. Allt som på något sätt ska spinnas vidare på, och i bästa fall knytas ihop mot slutet. Men jag är inte där än. Slutet är ännu långt borta. Det är jag glad för. För jag vill stanna i den här boken länge än.

Livet

En fin lördag

Tidig morgon med tidning och kaffekopp och levande ljus på bordet. Det är så skönt när dagen får börja i lugn, tystnad och stillhet. Sedan vaknade familjen, och kompis som bott över, och jag stekte amerikanska pannkakor som vi åt tillsammans.

Sedan drog jag på mig skidorna och gav mig av. Just nu är det så mycket snö att jag kan åka skidor ända från dörren. Ljuvligt, underbart, härligt i spåren denna morgon med snötyngda granar på ömse sidor om mig.

När jag kom hem var det dags att göra sig i ordning för arbete. Och vilket arbete! Jag for upp till Copperhill där en vigsel skulle äga rum. I loungen på våning fem vigde jag ett lyckligt par medan deras små barn tumlade omkring vid våra fötter.

Hem igen och dags att förbereda middag. Fina vänner kom hem till oss och vi åt och pratade i flera timmar. En fin lördag. Nu ska jag sova.

Livet

I månens sken

Den här månen mötte mig idag när jag kom hem och gick in i min skrivarhörna. Jag satte igång datorn, vände mig mot fönstret och tittade ut och där! Där lyste månen i all sin glans över Åreskutan. Det är en stor ynnest att bo i ett hus med utsikt. Att se Skutan varje dag i olika skepnader. Någon skrev ”Utsikt ger insikt” och jag tror verkligen det är så. För mig föds och flödar kreativitet  när jag har möjligheten att blicka ut över fjäll eller skog, över hav eller fjällbäck. Sinnet renas och rensas och nya tankar får plats.
Livet

Liten blir stor

Tisdagarna i vår familj är Ida-Majas matlagningsdag. Idag serverade hon pasta, köttbullar och tomatsås. Det smakade väldigt bra!

Hon är tio och ett halvt, och inte på långa vägar ett litet barn längre. Det är något bitterljuvt i detta! Att å ena sida glädjas åt att ha en dotter som är på väg att bli stor, som klarar så mycket själv, som det går så bra att resonera med, som kan ta så mycket eget ansvar, och å andra sidan sorgen i att inte längre ha ett litet barn att ta hand om. Jo, jag skriver sorgen, även om det kan vara ett starkt ord i sammanhanget.

Men jag sörjer en tid som inte längre är, som aldrig kommer tillbaka. Småbarnsåren med blöjbyten och barnvagnspromenader, med pyjamasen på och nappen i munnen efter kvällsbadet. Vi ser på foton emellanåt och förundras över tid som går, över att det lilla busande barnet nu är en ganska stillsam tio och ett halvtåring.

Det är tidens gång. Så är det bara. Och jag är gränslöst tacksam över att få ha henne i mitt liv, att ha fått vara med henne de här åren, och se henne utvecklas till att bli den hon är idag. Jag ser fram emot att få följa henne längs hennes livsvandring och se vilka vägar hon kommer att gå genom livet.

Ja, alla dessa tankar på grund av hennes matlagning ikväll. Älskade, älskade barn.

Livet

En härlig dag

Jag steg upp i ottan och drack mitt kaffe och löste tidningen och allt var tyst och stilla. Sa hejdå till familjen som just då påbörjat pannkaksstekning, lördagstradition i vår familj. Satte mig i bilen och åkte österut. Stannade i Mörsil och köpte en kopp kaffe. Sedan körde jag genom ett fantastiskt vinterlandskap, drack kaffe och lyssnade på intressanta poddar. Kom till Rätans kyrka där min goda vän och begåvade musiker Astrid och jag repade någon timme. Klockan 15  var det dags för mig att presentera min bok och för oss att musicera. Det blev en  fin stund! Sedan bar det av hemåt. Såg Stjärnorna på slottet med älskade familjen och nu är jag helt slut. Ska bli skönt att sova.

Livet

Vägen valde dig

En god vän fick mig en dag att se det jag själv inte sett. ”Det är ganska ofta en väg med i dina bilder”, sa hon. Och vi tittade på CD:n ”Kallad” med text av mig och musik av Jenny Michanek, och där är mycket riktigt en kvinna som kommer och går längs en väg. Och sedan det som borde ha varit uppenbart: Också till min roman ”Den där elden inom” finns vägen med på omslaget. En kvinna som kommer och går längs en väg. Och min profilbild här på bloggen föreställer mig gående längs en väg…

Vad är det med mig och vägar? Ja, dels älskar jag att gå. Kan gå nästan hur länge som helst, alldeles särskilt på nya, okända vägar. Dels finns i mig ganska ofta reflektionerna kring livet som en väg, livsvägen, vägskälen…

Och så har vi Dag Hammarskjölds ord som jag ofta funderar kring, ord som betytt mycket för så många. ”Vägen valde dig och du ska tacka.” Tål att funderas över. Om och om igen.

Livet

Skrivardagar

Åh, dessa fantastiska skirvardagar! Jag stiger upp tidigt, kokar en kopp kaffe och ställer mig vid datorn. Skriver tills det är dags att väcka Ida-Maja och hänga med henne tills det är dags för henne att gå till skolan. Hem och fortsätter skriva, kör med 45-minuterspass. Däremellan powerwalk, snöskottning, kaffedrickande, lunch… Och sedan är dagen slut. En skrivardag går så makalöst fort!

Spännande projekt nu! Inte minst detta att sätta ord till en annan människas musik. Väldigt, väldigt stimulerande! Här är utsikten från fönstret i min skrivarhörna:

Livet

Kallad

I september 2008 firade vi att det var femtio år sedan den första kvinnan prästvigdes i Svenska kyrkan. Firandet ägde rum runtom i Sverige på olika sätt. I Härnösand, vår stiftsstad, fylldes helgen av seminarier, föreläsningar, gudstjänster och konserter. Till jubileet fick jag och Jenny Michanek den stora äran att skapa en musikföreställning. Jag skrev texterna och Jenny musiken till den föreställning som kom att få namnet ”Kallad”.
 
Den stunden i Härnösands domkyrka kommer jag aldrig att glömma. Massor av människor och också många prästvigda kvinnor. På första raden satt några av dem som prästvigdes tidigt och som verkligen fick uppleva kampen att å ena sidan vara kallad till prästämbetet, å andra sidan mötas av motstånd för att de ansågs ha ”fel kön”. Det var många tårar i domkyrkan under vår föreställning.
 
Efter den dagen gjorde vi föreställningen många, många gånger i olika kyrkor under flera års tid. Nu har den varit vilande länge, men vet ni, den ska få nytt liv! Den ska väckas upp på nytt och det känns så roligt! Jag återkommer om när och var.