Livet

Att duga eller inte duga. Det är frågan.

Åter igen läser jag om den press som finns på unga tjejer idag. Den har alltid funnits, men frågan är om den inte är större än någonsin nu. En så stark press som gör att unga tjejer mår allt sämre rent psykiskt. Så många som drabbas av anorexia, så många som skär sig i armarna, så många med ångest och förtvivlan och självmordstankar.
Pressen kommer från olika håll. Från familj och vänner, från skolans värld, och inte minst från media. Så föds också den press som kommer från tjejernas eget inre. De ska vara snygga, smala och vältränade, ha långt, tjockt hår, långa, svarta ögonfransar, kritvita, jämna tänder, dyra märkeskläder, senaste telefonen, ha bästa betyg i skolan, ha många vänner, vara bjudna på många fester, träna mycket, ha råd att åka på utlandsresor. Osv. Osv.
Ingen enda kan leva upp till dessa ideal, det säger sig självt, men det är inte enkelt att som ung tjej inse det. Att våga stå emot idealen, våga och orka gå en annan väg.
Men det är inte bara unga tjejer som lever med dessa ideal. Också vi som kommit en bit längre i livet är där och försöker nå upp till idealen. Jag läser om begåvade, framgångsrika kvinnor som berättar om sin rädsla att inte duga, att inte leva upp till hur de ”borde vara”, vad de ”borde” klara av. Så går vi omkring med en föreställning att vi inte riktigt duger, att vi inte riktigt räcker till , att vi inte når upp till idealen.
Jag gör allt för att ingjuta mod i vår dotter att vara den hon är. Att hon duger mer än väl. Att hon är perfekt som den hon är.  Jag begriper att hon kommer ha olika perioder, olika dagar, som de flesta av oss, men jag önskar av hela mitt hjärta att hon bär en grundtrygghet. Jag frågade en gång min fina vän Sonja Wahlén, som arbetat med barn i hela sitt liv, om det bästa sättet att skapa en god självkänsla hos sitt barn. Hennes tips var att jag som vuxen aldrig ska klaga på mitt utseende så mitt barn hör. Aldrig klaga över vikten eller kroppen. Utan istället göra tvärtom.
Så emellanåt står jag framför spegeln, när dottern finns någonstans i närheten, och säger högt till mig själv: Åh! Vad du är bra, Karin! Tänk vad du är perfekt! Tänk vad bra att du är precis som du är! Dottern tittar frågande på mig, tycker nog att jag är ganska pinsam, men det priset betalar jag gärna.

Livet

Från en svunnen tid

Att bo i Åre är att bo på en plats på jorden som ständigt förändras. Hus byggs och hus rivs, nya vägar kommer till, företag startas och avslutas, butiker öppnas och stängs igen. Men också gruppen invånare är i ständig förändring. Människor flyttar hit, andra flyttar härifrån, människor är här i några månader eller ett år, och flyttar sedan vidare. 

Det gör att vi som bor och arbetar här pratar stockholmska, göteborgska, skånska, värmländska, härjedalska… Det gör att den klass dottern gick i under hösten ser inte likadan ut nu på våren. Ständig förändring. Ett ständigt flöde.

Risken är stor att en sådan plats på jorden blir ganska historielös. Det är ytterst beklagligt då Åre bär på en mycket spännande historia! Eller snarare många skiftande historier.
Idag drar vi vårt strå till stacken för att bevara Åres historia. Vi bjuder in till en träff i St Olovsgården och kallar helt enkelt träffen för ”Åre förr i tiden”. Vi har uppmanat människor att komma med sina bilder och minnen.
Min egen historia är mycket viktig för mig. Mina förmödrar och förfäder lever starkt inom mig. De har påverkat vem jag är. 

Livet

En gång fick jag en hälsning från Bodil Mamsten

Denna tisdag efter annandag påsk deklarerade dottern att hon inte var ett dugg sugen på skidåkning. Jag kan förstå henne. Det har blivit många skidåkningsdagar nu, och idag blåser det hårt där ute. Så vi har bestämt oss för en lugn dag. Kanske bara en stilla promenad.
Den lugna dagen gjorde att jag ställde mig vid vår bokhylla och kollade in vad vi egentligen har för böcker. En hel del romaner och deckare, ett gäng studieböcker och faktaböcker, ganska många diktböcker. Min blick föll på en bok av Bodil Malmsten. Fantastiska Bodil. Du är saknad!
När jag öppnade boken såg jag hälsningen! Och fördes tillbaka i tiden till åren på musikgymnasiet i Östersund. Tre makalösa år med mycket musik, och också med mycket skrivande. Jag skrev dikter så det stod härliga till, och jag skrev sångtexter som tonsattes av ivriga klasskamrater. Jag minns att jag fick pris i några dikttävlingar. Priset i en sådan tävling var denna bok av Bodil, och en hälsning från henne.
Nu när jag fann den blev jag både glad och vemodig på en och samma gång.
Livet

Livsnjutande människor

Jag vet inte hur det är, men ibland får jag för mig att en massa livsnjutande människor liksom dragits hit till Åretrakten, för jag möter så många. Människor i olika åldrar som är himla bra på att ta vara på sina liv. En hel del av dem möter jag i backarna och i backrestaurangerna. Inte sällan är de pensionärer som ägnar dagarna åt skidåkning och god mat. Som kollar av vädret på morgonen och sedan ger sig ut. Som gläds åt skidåkning under vintern och sedan passar på att vandra under sommaren.
En sann livsnjutare var min fine vän O, som tyvärr dog för några månader sedan. Han dog efter att ha levt i 95 år, och sannerligen tagit vara på dagarna. Han åkte slalom tills han var 93, och älskade det. Skidåkningen var hans liv! När jag för någon vinter sedan hade problem med min rygg, och inte kunde åka slalom, och inte ens hade köpt ett säsongskort, blev O mycket bekymrad. Han sa: ”Men Karin, du måste börja träna. Kan du inte börja gå på gymmet, som jag gör?” Och jag log för mig själv, och tänkte att det var speciellt att bli ”uppläxad” angående träning av en 90+. Men han hade ju rätt, förstås! Ska en hålla sig stark och smidig gäller det att träna!
Den här vintern åker jag slalom igen. Idag åkte jag och familjen liftsystemet från Duved och bort till Lillåstugan. Där firade vi annandagsgudstjänst, och jag sjöng med i Årekören.
Livet

Livskraft

Rätt ut genom väggen på Åre gamla kyrka växer den här björken. På kyrkans västra sida precis ovanför ingången. Det borde vara omöjligt. Den har växt där i många, många år och ingen kan riktigt svara på hur den överlever. Om någon av er sett den under sommartid vet ni att den blommar och grönskar. Det är rätt fantastiskt! För mig blir den en sinnebild för livskraft. Den livskraft som genomsyrar den här världen. Den där livskraften vi behöver påminna oss om de stunder vi drabbas av oro, rädsla, svårmod och mörker. De stunder då vi undrar hur det ska bli med allt. De stunder då vi förfasas över omvärlden och allt skrämmande som sker. Då behöver vi påminna oss om den livskraften, den livkraft som också förmedlas i påskens berättelse. Från mörker till ljus. Från liv till död. Ständigt, ständigt.

Jag tjänstgjorde vid påskdagsgudstjänsten i morse klockan 9. Det blev en fin stund.Nu börjar molnen lätta där ute, och solen letar sig fram, och jag längtar efter att ta på mig skidorna och ge mig ut. GLAD PÅSK!

Livet

Skidåkning och påskbuffé

Denna påskafton drog vi iväg till Ottsjö tillsammans med fina vänner. Därifrån åkte vi skidor de 8 kilometerna mot Hållfjällets turiststation. Det var en dag med gråvita färger, ingen sol, men fantastiskt skönt väder. De första kilometerna sluttar brant uppför, så där fick vi kämpa en del, men när vi slutligen var uppe stannade vi och fikade. Då hade vi kommit ungefär halvvägs. Sedan fortsatte vi längs uppkörda spår.

Det var mitt första besök på turiststationen. Väldigt mysigt! Jag åt gulaschsoppa och gott bröd.

När vi var tillbaka vid bilarna var det sen eftermiddag. Då åkte vi hem till oss och åt påskbuffé. Tack för en trevlig dag!
Livet

Långfredagsfunderingar

Jag stiger upp i gryningen, resten av familjen sover. Allt är tyst och stilla. Jag sätter mig vid köksbordet, dricker en kopp kaffe och tittar ut över Åreskutan. Snart kommer världen här omkring vakna. Snart kommer pisterna fyllas av skidälskande människor. Snart är det fullt på caféerna och restaurangerna. Ungefär 30 000 personer befinner sig i Åredalen den här påsken.

Om vi hade firat långfredag för så där sextio år sedan, hade inga människor gett sig ut i pisterna idag. Då hade ingen besökt några restauranger eller caféer. Då var långfredagen en mycket stilla dag. Mina föräldrar minns sin barndoms långfredagar. Barnen fick inte leka med kompisar, fick inte ens gå ut och leka med sina syskon. Ingen radio fick vara igång. Det var otänkbart att göra något roligt eller skrattfyllt. Det skulle vara en stillsam dag. En dag för allvar och eftertanke.

Ibland längtar jag efter en sådan långfredag. Tänk om också vi fick uppleva en sådan dag! En dag då allt är stängt och igenbommat. Inga butiker öppna, ingen biltrafik utanför fönstret. En dag av stillhet. Att få stanna upp i allvar och eftertänksamhet. När gör vi någonsin det i våra dagar? När allt går framåt i en förrädisk hastighet, när allt ska vara enkelt och roligt, när vi ska roas och njuta.
Nej, jag är ingen dystergök. Jag har ett glatt sinne för det mesta, har en förmåga att ofta se ljust på tillvaron. Den förmågan har också hjälpt mig genom svårigheter. Så, jag är ingen dystergök, men jag tror på att se alla skiftningar i livet och tillvaron. Livet är inte bara glada, strålande skiddagar med lycklig gemenskap. Livet är också mörker emellanåt. Det påminner oss långfredagen om. En långfredag när ledkrysset förvandlas till ett isande kors.
Livet

Morgonyoga

Jag är så glad att bo i en by där det finns en yogastudio. För min del tar det fem minuter att promenera dit. Hon som äger yogastudion heter Kristin och leder oss i Kundaliniyoga. En stillsam, meditativ yogaform med mycket fokus på andningen. Jag har tidigare gått på ashtangayoga, som är en väldigt kraftfull och rätt tuff yogaform, men gillar Kundalinin mycket bättre. Tycker om att man utför positionerna länge, hinner andas länge i varje position. Du kan läsa mer om Kristin och hennes yogaklasser här: www.vagayoga.com.
Under hösten gick jag på torsdagsmorgnar kl 6.15. Det är något visst med att stiga upp tidigt, ge sig ut i mörkret och sedan komma in i värmen. Att i skenet från flämtande värmeljus starta dagen med att yoga. Det är en förunderligt bra start på dagen. Under vårvintern har det passat mig bättre att yoga på måndagskvällar.
Men idag hade jag bestämt mig för att yoga på morgonen. Jag lade fram yogakläderna redan igår kväll för att ha allt klart när det var dags att ge sig av. Men…telefonen laddade ur under natten och kunde inte väcka mig. Så när jag vaknade vid 6.30 var det redan för sent. Typiskt! Men jag får fler chanser. Det är jag glad över.
Livet

Från mörker till ljus

Jag satt i morse och skrev det sista inför kvällens föreställning i Åre gamla kyrka ”Från mörker till ljus”. Jag satt och skrev om mörkret, lidandet och döden som är en del av påskens innehåll. Utanför var det en tungt gryningsljus, grå himmel och stora snöflingor som dalade. Men plötsligt var det som om himlen lystes upp och solstrålar började lysa in på mig.
Och det är ju den andra delen i påskens skeende: Ljuset som återvänder. Livet som återvänder. Ondskan och döden som aldrig får sista ordet.

Jag tror det blir en stark upplevelse ikväll, när vi ska få uppleva hela påskens skeende på en timme med ord och toner. Vi behöver påskens budskap så innerligt väl, inte minst i vår tid. Inte minst efter terrorattacken i Bryssel igår. Vi behöver påminnas om att vi lever i påskens skeende ständigt.  Från mörker till ljus. Från liv till död. Vi behöver våga lita på det.
Livet

Bokprat

Idag har jag åter igen haft förmånen att prata om min roman ”Den där elden inom”. Det är nu mer än tre år sedan boken släpptes, men jag får fortfarande förfrågningar om att komma och berätta om den i olika sammanhang. Det är väldigt roligt! Idag var jag i Ås församlingshem tillsammans med ett gäng trevliga och nyfikna människor med många frågor om boken.
Många av dem som lyssnade pratade om igenkänning. De var barn/unga på 30-40-talet, när boken utspelar sig, och de kunde minnas hur det var. De kunde minnas att kvinnans roll var att vara hemma på gården med barnen och djuren, och om någon bröt mot den konventionen, ansågs hon annorlunda och en aning skrämmande.
Så min huvudperson Margareta var verkligen en främmande fågel med all sin kraft och oräddhet. Och hon gav kvinnorna i byn modet att då och då lämna sina gårdar för att för en stund få tänka på något annat. Och för att engagera sig i sådant som de brann för.
Min fina vän, prästen Gabrielle, talade om vikten av goda förebilder och att ”min” Margareta får vara en sådan förebild. Då blir jag väldigt glad.