Åter igen läser jag om den press som finns på unga tjejer idag. Den har alltid funnits, men frågan är om den inte är större än någonsin nu. En så stark press som gör att unga tjejer mår allt sämre rent psykiskt. Så många som drabbas av anorexia, så många som skär sig i armarna, så många med ångest och förtvivlan och självmordstankar.
Pressen kommer från olika håll. Från familj och vänner, från skolans värld, och inte minst från media. Så föds också den press som kommer från tjejernas eget inre. De ska vara snygga, smala och vältränade, ha långt, tjockt hår, långa, svarta ögonfransar, kritvita, jämna tänder, dyra märkeskläder, senaste telefonen, ha bästa betyg i skolan, ha många vänner, vara bjudna på många fester, träna mycket, ha råd att åka på utlandsresor. Osv. Osv.
Ingen enda kan leva upp till dessa ideal, det säger sig självt, men det är inte enkelt att som ung tjej inse det. Att våga stå emot idealen, våga och orka gå en annan väg.
Men det är inte bara unga tjejer som lever med dessa ideal. Också vi som kommit en bit längre i livet är där och försöker nå upp till idealen. Jag läser om begåvade, framgångsrika kvinnor som berättar om sin rädsla att inte duga, att inte leva upp till hur de ”borde vara”, vad de ”borde” klara av. Så går vi omkring med en föreställning att vi inte riktigt duger, att vi inte riktigt räcker till , att vi inte når upp till idealen.
Jag gör allt för att ingjuta mod i vår dotter att vara den hon är. Att hon duger mer än väl. Att hon är perfekt som den hon är. Jag begriper att hon kommer ha olika perioder, olika dagar, som de flesta av oss, men jag önskar av hela mitt hjärta att hon bär en grundtrygghet. Jag frågade en gång min fina vän Sonja Wahlén, som arbetat med barn i hela sitt liv, om det bästa sättet att skapa en god självkänsla hos sitt barn. Hennes tips var att jag som vuxen aldrig ska klaga på mitt utseende så mitt barn hör. Aldrig klaga över vikten eller kroppen. Utan istället göra tvärtom.
Så emellanåt står jag framför spegeln, när dottern finns någonstans i närheten, och säger högt till mig själv: Åh! Vad du är bra, Karin! Tänk vad du är perfekt! Tänk vad bra att du är precis som du är! Dottern tittar frågande på mig, tycker nog att jag är ganska pinsam, men det priset betalar jag gärna.
Vilken bra idé att berömma sig själv inför barnen. Tyvärr var jag inte så klok när våra barn var små, minns att jag klagade på vikten och suckade. Inte ofta men ibland. Som jag har ångrat det men det som är gjort är gjort, med åren har jag förändrat mig och hoppas att barnen inte fått alltför många nojor av mitt tidigare självförakt. Men det känns som om alla våra barn är grundade så det kanske inte blev för jobbigt för dem att höra sin mors gnäll.
Förresten, ses vi på måndag kväll?
Karin, vilket underbart och klokt inlägg. Och vilket suveränt råd. Jag brukar tänka när mina barn väljer att göra saker jag gör: Då har jag i alla fall visat att jag gör det jag trivs med. Så rätt i fråga om utseendet också, visa att du gillar dig själv som du är! Bästa rådet!
Du har så kloka och trygga barn, så det har uppenbarligen gått bra ändå. 🙂
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat vara med ikväll och lyssna på Elin, men tyvärr kör det ihop sig. Hoppas ni får en fin kväll! Hälsa henne så gott!
Tack Eva!