Livet

Lev!

Idag blev jag åter igen påmind om hur bräckligt livet är, hur skört det är. Jag hörde om en person som blivit svårt sjuk, en person i min egen ålder, en förälder till små barn. Det gör så vansinnigt ont. Livet är verkligen inte rättvist, verkligen inte lätt att förstå sig på. Den där insikten som drabbar – det går inte att ta någonting för givet. Jag vet ingenting om nästa dag, om nästa ögonblick.

Som teolog har jag förstås studerat, funderat, skrivit och diskuterat mycket kring dessa frågor. De eviga frågorna om det svåra i den här världen, och den brännande frågan: Om Gud är god, hur kan det finnas så mycket ont i den här skapelsen?

Tänk om jag eller någon annan satt inne med de korrekta svaren. Så är det inte. Det enda vi kan göra är att fortsätta samtala med varandra om de här sakerna.

Och att återkomma till det som kan bli både klichéartat och en smula fånigt, men som vi ändå inte kan komma förbi: Lev! Till slut är det vad vi kan göra. Leva och försöka ta vara på livet på bästa sätt.

Jag har känt mig låg idag, och tänkt mycket på personen jag hörde om. Men jag har också tänkt på mitt eget liv. Hur tar jag vara på mina dagar? Jag tycker ju att jag gör det, men gör jag det verkligen? Talar jag sant om livet? Vågar jag känna det jag känner? Lyssnar jag till mitt hjärta och följer det? Går jag den väg som är min? Och jag satte mig ner med kaffekoppen vid vårt matbord och skrev. Jag listade några saker som ger mitt liv mening och glädje. De sakerna behöver jag hålla fast vid. Och jag behöver titta på lappen som hängt på min anslagstavla i många år med orden: Vad är det egentligen som är viktigt? För mig är det så här:

1. Min familj. Min lilla familj och alla som hör till min stora familj.
2. Orden och tonerna. Att få syssla med orden och tonerna.
3. Utomhuslivet.

Och en massa, massa annat, men de här sakerna är de viktigaste.

Den här bilden är från i höstas när jag var med fotografen Niklas i Ullådalen och fotade. Det var en fantastisk dag i fjällvärlden och jag hade så roligt. Den får symbolisera mitt utomhusliv.

                                                                                                                                                                      
Den här stenen fick jag av en mycket fin vän. Den får symbolisera min familj. Och den får tala till både mig och er: Lev!

Livet

Dagar som höjer sig över andra dagar

Jag vet inte om ni, som jag, har dagar som höjer sig över andra dagar. Som vilar i ens hjärta på ett särskilt sätt och aldrig kommer bli bortglömda. För min del är förstås dagen då älskade dottern föddes en sådan dag. Och dagen då mannen i mitt liv och jag gifte oss. Och dagen då jag prästvigdes… Ja, många sådana dagar bär jag med mig som underbara skatter inom.

En annan sådan dag är dagen då jag och mina bröder sprang Göteborgsvarvet. Mellanbrorsan gav lillebrorsan och mig startavgiften i födelsedagspresent knappt ett år innan loppet, och sedan var det bara att träna. Och det gjorde jag, och ändå var loppet långt tuffare än jag kunnat ana. Och långt roligare. Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag gått i mål och mina bröder, och min kusin, kom emot mig och vi kunde konstatera att vi hade klarar det! Inte blev det någon bra tid för min del, men det spelade ingen som helst roll. Jag genomförde loppet och det var det enda viktiga.
Jag tänker på det den här kvällen när jag springer genom Duved och snön faller. Jag tänker på den dagen som höjer sig över andra dagar.

Här är vi, jag och bröderna.
Och här en bild från löpturen i snöblandat regn.
Livet

Vilken makalös kväll!

Vi hade varit ute en del under dagen med både skidåkning och snöskottning, men när kvällen kom, och den var så makalös vacker, ville jag ändå ge mig iväg ännu en sväng. Det gäller ju att ta vara på de här ljusa vårvinterkvällarna. Så jag tog bilen till Ullådalen, satte på mig snöskorna, och gav mig av rätt ut på fjället.

Det är en ynnest att få bo så här! Att med bara 10 minuters bilresa ta sig rätt ut i det vita. Det var en del bilar på parkeringen, trots att klockan var närmare halv åtta när jag gav mig av, men jag såg inte en människa. Det var bara jag mitt i allt det vackra.

Livet

Dagens två träningspass

Jag älskar verkligen lediga morgnar utan stress och brådska, utan tider att passa. Jag vaknade strax efter sex i morse, var pigg, och gick upp och satte mig och drack kaffe och skrev i min tankebok. Jag hann med en hel del annat också innan familjen vaknade och vi åt frukost tillsammans. Sedan drog vi iväg till Åre och åkte skidor.
Tillbaka här hemma åt vi lunch i solen ute på altanen. Som jag längtat efter att få sitta på vår altan! Nu är den tiden här.

På eftermiddagen drog jag och dottern igång med träningspass nummer två för dagen: Passet Skotta gård. Snön ligger fortfarande tjock, och ska vi någonsin få ta fram studsmattan måste vi göra något åt snön. Så vi kämpade på, hon och jag, i närmare en timme. Inom mig ljöd sången ”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart…” Så, nu har vi satt fart och jag hoppas solen gör sitt för att tina bort det som är kvar.
Livet

Vikten av vila

Det är väldigt tydligt att jag inte har samma ork som jag brukar ha. Två intensiva dygn i Stockholm inklusive två föreläsningar har nu gjort mig väldigt trött. Jag brukar ha en förmåga att bara ”köra på”, att jobba och streta, men nu för tiden finns inte den orken. Och jag har tvingats lära mig hur jag kan hushålla med resurserna. Allt för att a l d r i g hamna där jag var för ungefär ett år sedan. Då var jag helt slut, utarbetat, slutkörd efter att ha arbetat alldeles för mycket under en lång tid. Jag var så trött att livet var på väg att mista sina färger. Jag var så trött att dottern en dag sa: ”Mamma, ska du aldrig bli glad igen?”

Nej, nu ser jag till att ta hand om mina resurser, att se till att jag har tid till vila och återhämtning. Rekreation är för övrigt mitt vackraste ord. Att rekreera, att återskapa.

Så den här dagen har varit en dag av kravlöshet. Sov tills jag vaknade av mig själv, drack kaffe och läste tidningen länge, stekte amerikanska pannkakor och åt med familjen, åkte till Ullådalen och såg när dottern var med och ledde ponnyridning, och maken åkte Skutskjutet, åkte hem och sov en god stund på eftermiddagen. Sedan åkte vi in till Åre och var med på prisutdelningen på torget. Massor av folk, och en sol som sken.

Sedan gick vi förbi kyrkan och då ringde kyrkklockorna in till helg. De, om några, är goda påminnare om vikten av vila. De ringer och dånar över bygderna och påminner oss om att det finnas något mer än tider, scheman, planeringar och organisation. Det finns också tid för vila och återhämtning. Den är oändligt viktig.

Livet

Glesbygdsgirl

På morgonen tog jag en löptur längs byvägen hemma i Duved. Idylliskt och vackert med får, lamm och hästar i sina hagar.

På kvällen strosade jag tillsammans med kära mor längs de smala gränderna i Gamla stan. I myllret av människor, bland butiker och restauranger.

Vi passar på att ha en liten minisemester i Stickholm när jag är inbokad på en föreläsning i Uppsala.

Och jag konstaterar åter igen att jag är en Glesbygdsgirl med stark dragning till storstan. Jag gillar det här, och skulle kunna stanna länge, länge om det inte var så att jag längtar ihjäl mig efter min familj.

Livet

Packar och förbereder mig

När vi vaknade i morse var allt vitt, och stora snöflingor föll mot marken. Dottern blev förkrossad – nu är hon less på vintern. Nu vill hon få sätta upp sin studsmatta här ute på gräsmattan. Jag blev kanske inte förkrossad, men en smula trött. Jag vill ha också ha vår nu! Jag vill ha sol och tussilago och varma vindar och gräsmattor som går över i grönt.
En del av det kommer jag säkert att få uppleva redan imorgon kväll. Då flyger jag till Stockholm med kära mor. Jag anar att det är långt mer vår där än här. Ser fram emot att kunna sitta på uteserveringar i solen och kika på människor. Det är något av det bästa jag vet.
Vi ska vara där i två dygn. Ärendet är i första hand en föreläsning i Uppsala på torsdagen, men det är ju så himla bra att kombinera jobb och mysig ledighet.
Så nu packar jag och förebereder mig. Innan vi flyger till Stockholm ska jag också hinna med en föreläsning på Frösön.

Livet

Mångfald och regnbåge

Den här dagen går i mångfaldens och regnbågens tecken. Egentligen skulle en Pridefestival pågå här i Åre den här helgen, men av olika skäl blev den inställd. Men kommer igen nästa år. I Åre församling bryr vi oss inte om att Pridefestivalen blev inställd, utan har en Regnbågsgudstjänst, precis som planerat.

Så idag målade jag naglarna i regnbågens alla färger och gick till Duveds kyrka med förväntan i stegen. Barnkören Schysst häng medverkade, och gjorde det helt fantastiskt bra!

Jag predikade kring Jesus ord om att vi ska älska varandra. Och jag talade om regnbågen som ett hoppets tecken, ett tecken om mångfald och stolthet. Jag talade om att vi behöver kämpa för en värld där vi får vara de vi är, där vi blir respekterade och schysst behandlade oavsett var vi kommer ifrån, oavsett vår hudfärg, oavsett sexuell orientering, oavsett religion, språk, kultur osv. Predikan avslutades med att Schysst häng sjöng ”Vilken värld det ska bli”. Jag tror det var fler än jag som grät i den stunden.

Jag är tacksam och lycklig för den gudstjänsten!

Livet

Med vår glädje över livets under

INu är Åre gamla kyrka förberedd för dop. Ljusen brinner, dopfunten står framme i koret, kantorn över på psalmerna uppe på läktaren. Det är något visst med barndop, och det är lika speciellt varje gång. Jag har varit präst i snart sexton år, och har hunnit med många, många dop genom åren, men det speciella finns kvar. Att se ett litet barn bäras fram längs altargången, att se förväntan i de anhörigas ögon, att låta dopets vattendroppar rinna över det lilla barnets huvud. ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…”

Det stora sker emellanåt – att det lilla barnet ser mig rakt i ögonen, och ser ut att förstå det vi vuxna inte riktigt förstår. Ser ut att ana vad dopet till sitt innersta väsen betyder. Ser ut att omfatta vad dopets vattendroppar vill säga: Du är älskad, efterlängtad och välsignad. Gud är med dig genom allt.

I psalm 383 beskrivs det så här: ”Med vår glädje över livets under, och ett nyfött barn i våra händer, kommer vi till Dig som gav oss livet, kommer vi till Dig som gav oss livet.”

Här är jag i lilla, lilla sakristian klädd i röcklin och vår vackra samiska stola.