INu är Åre gamla kyrka förberedd för dop. Ljusen brinner, dopfunten står framme i koret, kantorn över på psalmerna uppe på läktaren. Det är något visst med barndop, och det är lika speciellt varje gång. Jag har varit präst i snart sexton år, och har hunnit med många, många dop genom åren, men det speciella finns kvar. Att se ett litet barn bäras fram längs altargången, att se förväntan i de anhörigas ögon, att låta dopets vattendroppar rinna över det lilla barnets huvud. ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…”
Det stora sker emellanåt – att det lilla barnet ser mig rakt i ögonen, och ser ut att förstå det vi vuxna inte riktigt förstår. Ser ut att ana vad dopet till sitt innersta väsen betyder. Ser ut att omfatta vad dopets vattendroppar vill säga: Du är älskad, efterlängtad och välsignad. Gud är med dig genom allt.
I psalm 383 beskrivs det så här: ”Med vår glädje över livets under, och ett nyfött barn i våra händer, kommer vi till Dig som gav oss livet, kommer vi till Dig som gav oss livet.”
Här är jag i lilla, lilla sakristian klädd i röcklin och vår vackra samiska stola.
