Livet

Hur skriver man en bok?

Det är i den frågan vi ofta landar dessa dagar på kursen Skriv ditt liv. Hur skriver man en bok? Många längtar och drömmer. Och det enda svar vi om och om igen kommer tillbaka till: Genom att skriva. Det finns inga genvägar, inga enkla svar, inga tydliga tips och regler. Ska en någonsin skriva en bok så behöver en skriva och skriva och skriva igen. Och skriva om och skriva om. Och börja om igen.
Idag citerade jag kloka Bodil Malmsten. ”Jag skriver om det jag skrivit, skriver om hundratals gånger.” Och: ”Skriv som du vill. Men gör det bra.” Inte vet jag om kursdeltagarna blir så mycket klokare, men, som sagt, det finns inga genvägar, det är bara att skriva på. Också när en är dödligt less på sin egen text, också när en tycker att det en skrivit är helt värdelöst, också när en vill slänga allt i elden. Skriv bara på. Det är det enda.

Vi har makalösa kursdagar, omtumlande på många sätt. Jag är tacksam över möjligheten att leda den här kursen! Men när kvällen kommer är jag helt slut och huvudet galet fyllt av intryck. Skönt då att komma hem till familjen och till våra fina vänner som är på besök. Skönt då att sätta sig vid dukat bord och äta god mat. Och att ta en promenad med gänget ner till älven där barnen valde att bada. Sedan tog Anna och jag en promenad längs spåret. Vi pratade och skrattade och plötsligt hade vi värsta regnvädret över oss. En ordentlig urladdning. Härligt! När vi kom hem fanns Hoppets Tecken över Åreskutan. Ser ni det? Ser ni regnbågen?

Livet

Varje människa bär en historia

Varje människa bär en historia, ja, så sjöng hon, Marie Bergman, någon gång på 80-talet. Så rätt hon hade! Varje människa bär historien om sitt liv – minnena, erfarenheterna, drömmarna, förlusterna, sorgerna, glädjen. Och varje människoliv är värt att berättas. Det finns inget liv som är för fjuttigt eller oansenligt eller omärkvärdigt.
Nu har vi haft första dagen av kursen som jag leder på Åredalens folkhögskola, kursen ” Skriv ditt liv”. Sexton deltagare med alla erfarenheter de bär på, deras livsberättelser. Det har varit en omtumlande och lärorik dag! Det ska bli så spännande att följa dem under den här veckan och ta del av deras berättelser.
Men när vet man att man är i mål, frågade någon. Ja, när vet man när man skrivit klart? Alltid svårt att veta. Kanske alldeles särskilt när man skriver sitt liv.

Livet

Trollstigen i Åre

En av alla sakerna jag längtat efter att göra är att gå Trollstigen i Åre. Vi går den minst en gång varje sommar, och den är bara så mysig! En kan gå från Åre torg, eller åka Bergbanan, upp till Fjällgården, och där uppe börjar stigen som går tillbaka ner till byn. En smal, vindlande stig genom grönskande skog och intill en forsande bäck. .
Igår, midsommardagens kväll, var en perfekt kväll för denna vandring. Vi hade haft en lugn dag, och vi behövde komma ut och röra på oss.

Gillis var förstås med.

Längs stigen finns tavlor med berättelser om gamla sagoväsen, till exempel skogsrået.

Och här är vi, hela familjen, med Åre i bakgrunden. Vilken härlig kväll! Och vilken härlig dag det varit! Varmt trots att det inte varit särskilt soligt.

Livet

Skrivkramp…

…har jag ytterst sällan. Jag förundras över flödet. Hur orden kommer, formuleringarna, styckena, sidorna… Böckerna… Och nu kan jag bara längta efter hela dagar enbart till för att skriva. Det har inte varit så nu på ett tag. Ganska länge, faktiskt. Jag har farit och flängt, föreläst, sjungit, berättat, vilket är jätteroligt, men nu längtar jag efter skrivandet.
Så mitt i fantastiska grönskande sommartiden funderar jag lite över hösten. På ett bra sätt funderar jag över hösten. Jag verkligen njuter av sommaren, och tänker samtidigt att jag kan se fram emot hösten. Jag kan se fram emot att stå vid mitt ståskrivbord och skriva, flytta till matrumsbordet och skriva och samtidigt blicka ut över Åreskutan, flytta tillbaka till ståskrivbordet och skriva vidare. Så jag ska tacka nej till en del förfrågningar för att ge mig själv tiden till orden. Jag ska vara som i en bubbla, gå in i mig själv, och låta orden flöda.
För nu har jag en hel del skrivande att ta tag i. Roliga och stimulerande projekt som jag i nuläget inte ska nämna över huvud taget. Bara att de finns och att jag längtar.
Men än så länge: Ljuvliga sommaren. Tack för den!

Livet

Midsommarafton i Åre

Det är inte ofta en vaknar en midsommaraftons morgon med strålande sol och varma vindar. Men i dag var det just så. När jag gick ut med lille valpen vid halv sju var det en helt fantastisk morgon! Så jag satte mig förstås på altanen och drack kaffe och läste tidningen och kände solen värma. Efter frukost med familjen och lite administrativt arbete klippte jag gräset på vår gård. Det är en av mina favoritsysslor. Jag gör det alltid med lurar i öronen och varvar mellan att lyssna på en bok, på radio eller någon spännande pod. Men idag lyssnade jag på radion och rapporteringen kring Storbritanniens utträde ur EU. Det känns rätt oroligt nu, och många var de som uttryckte sin oro inför Europas framtid.
När gräsklippningen var avklarad gick vi för att plocka blommor. Det växer så otroligt mycket blommor nu i vägkanterna, det bara flödar av liv! Vi plockade massor och gick hem och gjorde midsommarkransar. En till älskade dottern och en till busige valpen.

Sedan åkte vi till hembygdsgården i Åre på traditionsenligt midsommarfirande. I år kunde de som ville det ha sommarklänning och slapp dunjacka och mössa, vilket annars hör till vanligheterna… Vi var där en stund, träffade en massa folk, fikade och hade trevligt. Vi for hem och lagade midsommarmiddag i all enkelhet och åt den ute i trädgården. Vilken lyx!
Senare på kvällen åkte vi till Ullådalen för att uppleva midsommaraftonen på fjället. Det blev rätt magiskt. Det blev också Gillis första äventyr till fjälls, och han verkade gilla det. Han flög över mossor och tuvor, skuttade över myrar, sprang bland klippor och stenar, och svansen viftade precis hela tiden.

När vi kom hem åt vi dessert. Kladdkaka som dottern bakat, glass och jordgubbar. Gott! Det blev en lugn, stillsam och skön midsommarafton. Hoppas er dag och kväll är riktigt fin!
Livet

Efter konserten

Jag ska precis lägga mig, men det är oklart om jag kommer kunna somna. Jag är allt för glad och upprymd efter konserten ikväll. För tionde året i rad har jag haft förmånen att musicera ihop med Eva-Britt Nordstsand inför en fullsatt kyrka.

Det är något visst att ge en konsert när största delen av publiken är människor jag känt sedan jag var barn. Det är så fint att de kommer troget år efter år. Kanske särskilt ikväll när konserten snudd på krockade med fotbollsmatchen Sverige – Belgien.
Och det är något visst med att få musicera med Eva-Britt, som en gång i tiden var min musiklärare, och som betytt så mycket för mig och mitt intresse för musiken!
Nu gör jag ett försök att sova. God natt!

Livet

Rep inför konsert (eller konsten att slita sig från en valp)

Han är så makalöst go, vår lille Gillis. Tänk hur mycket kärlek en kan känna efter bara ett drygt dygn tillsammans. Så mycket kärlek att det är riktigt svårt att slita sig och gå.

Men jag har en konsert och repa inför, så jag behövde lämna honom hos husse och lillmatte i några timmar. Repet gick väldigt bra! Det är en ynnest att få syssla med musik och att få musicera med olika begåvade musikanter!
Denna gång med Eva-Britt Nordstrand. Vi har förmånen att varje år ge en sommarkonsert i Hede kyrka. Om jag inte har helt fel så blir det elfte året i rad nu på onsdag. Det känns lika roligt varje gång!
Men nu sitter jag och skriver och lille Gillis ligger och sover vid mina fötter.
Livet

En snabbsväng till Roslagen

Vi är på väg hemåt efter en snabb sväng till Roslagen. Vi åkte genom ett grått och regnigt Sverige igår, och kom fram till en vacker sommarkväll vid skärgårdsöarna.

I morse, när jag tog en morgonpromenad sken solen.

Huvudorsaken till vår resa heter Gillis. En åttaveckors Munsterländervalp som nu är vår hund! Vilken lycka för oss alla i familjen! Käre maken ser fram emot att jaga fågel tillsammans med Gillis så småningom. Älskade dottern vill testa aguility. Själv längtar jag efter att ha honom med på mina fjällturer. Och framför allt att åter igen känna glädjen i att ha en hund i huset, en älskad familjemedlem. Så välkommen, Gillis!

Livet

Vad gör en präst egentligen…

…när det inte är söndag och klockan är elva? På riktigt har jag fått den frågan några gånger genom åren. Och blivit lika häpen varje gång. Kan prästyrket verkligen vara så okänt? Frågan har jag dessutom alltid fått när det funnits kort om tid att svara, när det varit mycket folk omkring, när jag fått vara rätt kortfattad. Vilket inte blir bra, för det går inte att vara kortfattad när en får just den frågan. Men nu finns tid här i min blogg, så är ni intresserade av att veta vad en präst gör när det inte är söndag klockan elva, så kommer en del av svaret här.
Gudstjänsten på söndag klockan elva är oerhört viktig i en prästs, i en församlings, liv. Gudstjänsten är grunden. Den tar, och ska ta, en hel tid och förberedelser. Och utöver den finns massor av viktiga (och förstås mindre viktiga) arbetsuppgifter. Till exempel: Dop, vigslar, begravningar med tillgörande samtal. Konfirmander och barn- och ungdomsgrupper. Andakter och gemenskapsträffar. Samtals- och fördjupningsgrupper. Hembesök, enskilda samtal och själavård. Administration och planering. Personalmöten, möten med ideella medarbetare och möten med andra i verksamheterna. Utryckning i samband med kris och katastrof.
De exempel jag ger här är ur en ”vanlig” församlingsprästs arbete. För den som är kyrkoherde tillkommer det övergripande ansvaret för hela församlingens verksamhet. Det innebär ekonomi, personalfrågor, arbetsmiljöfrågor med mera.
Dessutom finns ”specialtjänster”, till exempel sjukhuspräster, fängelsepräster, studentpräster (som jag själv varit i några år vid Mittuniversitetet i Östersund). Då ser arbetet helt annorlunda ut. Men i alla dessa olika tjänster är vi VDM, Verbi Divini Minister, Det Gudomliga Ordets Tjänare. Det är stort!
Bilden är från 6 maj 2012 då jag välkomnades som kyrkoherde i Åre församling. (Bilden är lite suddig. Vet inte varför, för bilden jag fick av fina vännen Eva Grelsson var helt tydlig. Tack, Eva!) Det var en mycket speciell och högtidlig dag! Nu har jag, som ni vet som följer bloggen , valt att sluta som kyrkoherde för att istället ha en helt ”vanlig” prästtjänst på halvtid. Ett av de klokaste beslut jag fattat i mitt liv.

Livet

Semester hemma i Duved

Hej bloggläsare!
Ni blir fler och fler. Så skoj!
Den vanligaste frågan i Åre – Duved från maj och framåt är: ”Hur länge blir ni kvar här uppe?” Och det är en berättigad fråga, eftersom så många åker härifrån när sommaren kommer, och är inte tillbaka förrän skolan börjar till hösten. Många har sommarhus på Gotland eller i Stockholms skärgård eller på Västkusten. Det blir så i en inflyttarbygd som det här är. Det finns fortfarande ett ”hemma” någon annanstans.
Våra somrar brukar se lite olika ut. Några veckor här hemma. Någon vecka i sjöstugan. Någon vecka i Hede där vi kommer ifrån. Kanske någon vecka med en semesterresa, till t ex Gotland. Den här sommaren, som jag tidigare skrivit om, blir en Jämtlandssommar. På önskemål från älskade dottern, som inte vill åka någonstans. Bara vill vara hemma i Jämtland-Härjedalen. Jag tycker det känns sunt och bra.
Och dagar som dessa är det rakt av bra! Tänk så fint det är i Jämtland när himlen är blå och solen skiner och maskrosorna blommar och ängarna är lysande gröna och snön ligger vit på fjälltopparna. Det finns inget vackrare! Så nu har vi sköna dagar, dottern och jag, och maken arbetar några dagar till.
Vi har lata förmiddagar. Hon sover ut och ser på Sommarlov på TV. Jag dricker kaffe, läser tidningen och arbetar med lite olika projekt som ligger framför. Hon hänger lite med kompisar och lite med mig. Igår hade vi obegripligt sköna eftermiddagstimmar på altanen då vi läste, slumrade och åt glass. Nyss har vi precis varit ut på en cykeltur genom allt det gudomligt vackra.
(Det är inte helt sant att vi bara ska hålla oss i Jämtland-Härjedalen i sommar. Till helgen ska vi faktiskt iväg en sväng för att göra något riktigt roligt. Det återkommer jag om.)
Lev väl i sommarvärmen!
/Karin