Det regnar, så idag dricker jag mitt morgonkaffe inomhus för första gången på flera veckor. Vilken magisk sommar vi har! Alla dessa morgnar då jag suttit och blickat ut över vattnet.

Men idag. Idag regnar det och det gör inget alls. Det ger en god möjlighet till att stanna inomhus och bara kura. Att dra mig undan.
Jag har med tiden insett mitt stora behov av att just dra mig undan lite då och då. Jag är en mycket social människa som är glad i att träffa människor, prata, umgås, men det går till en viss gräns. Sedan kommer det där behovet av att dra sig undan. Behovet av självsamhet. (För övrigt ett ord jag inte tror finns, men som jag gillar mycket. Min fina vän Tove använder det ordet, och jag lånar det ibland.)
Stilla stunder med läsning och reflektion. Kanske är älskade dottern lite lik mig på det sättet. Igår eftermiddag, efter en hel del aktivitet och umgänge med både stora och små, försvann hon iväg till sin trädkoja med en bok under armen. Där satt hon sedan och läste en lång, lång stund. Tills det var dags att träffa kompisar igen.
Kanske är det nödvändigt för de flesta av oss att emellanåt dra oss undan, stanna upp, stilla oss, för att sedan återvända till det brusande, stojande livet.