Jag var i vanlig ordning uppe vid sex för att skriva. Har en del olika projekt just nu att jobba med, men den här morgonen ägnade jag mig i första hand åt en krönika som ska publiceras i en skrift som heter Svensk Kyrkotidning. På förmiddagen tog jag en powerwalk in till Åre. Varmt i luften men en aning molnigt. Men så skönt att röra på kroppen! Jag älskar att gå! Jag kan gå både fort och långt med bara en massa glädje i kroppen.
Älskade maken mötte upp mig och vi gick och åt lunch. Vi gick till vårt favoritställe, Creperiet, som jag skrivit om flera gånger tidigare. Solen hade letat sig fram och vi satt på deras altan och åt fantastiska galetter med räkor. Så gott! Han ser en aning sammanbiten ut, men jag vet att han innerst inne var rätt glad. 🙂
Sedan strosade vi på byn. Uträttade ärenden och njöt av solen. Vilken värme det blev plötsligt! Höstdagar som dessa är guld värda! När vi gick där kom vi på att det precis idag är fem år sedan vi åkte upp till Åre och jag hade mitt första möte inför att söka tjänst här. Också den septemberdagen var underbart varm och vacker. Och nu har det gått fem år. Mycket vatten har runnit mellan broarna. Mycket kamp och mycket glädje har jag upplevt under de här åren.
Men det är ingen tvekan om att jag, vi, vill leva och verka här! Vi trivs så fanatiskt bra!
Fem år! Tänk vad tiden går fort. Jag minns när jag satt i bilen och pratade med dig i telefonen och du berättade att ni skulle flytta till Duved. Känns som igår. Och igår åkte jag förbi ert f d hus i Hara, det är vitt nu och jag tänkte på tavlan som jag målade, den på ert gula hus. Det var då det. Ja visst har vi fina höstdagar!
Å, Eva, först nu såg jag din kommentar. Ja, åren går verkligen fort. Jag minns så väl all min iver och all min förväntan inför detta. Och ja, huset i Hara är vitt nu och fantastiskt vackert. Men förstås inte som då, på den gula tiden. 🙂 Din tavla hänger i vår hall här i Duved och ger oss goda minnen från våra år i Hara.