Livet

Gudstjänst och sedan lunch på Copperhill i Åre

En alldeles fantastisk arbetsdag har nått sitt slut. Idag hade vi Seniorsöndagen här i Åre församling. Då är alla våra seniorer extra varmt välkomna till gudstjänst med efterföljande lunch. Gudstjänsten blev härlig och varm och livsbejakande och med vacker musik. Gudstjänstdeltagarna var verkligen med – de sjöng i psalmerna och delade nattvarden och var, ja, med.
 
Sextio personer hade anmält sig att följa med och äta lunch på Copperhill, så vi hade hyrt en stor buss för att få med alla. Så vi färdades upp längs de vindlande vägarna, och kom upp till ett riktigt vinterland. Vi fick fantastiskt god lunch och fin service där uppe, och alla var så nöjda och glada.
 
Och jag älskar när jag får sitta ner och samtala med människor på det sättet som det blev idag. När livsberättelser delas.
 
En extra bonus den här dagen var att finna en person som satt i hotellets foajé och skrev på sitt manus. För mig är hon en stor inspirationskälla och förebild. Det var fint att få krama om henne och för en kort stund få träffa henne ”på riktigt”. 🙂
 

Så nu är jag en lycklig och en smula trött präst som summerar dagen. Tacksam!

Livet

Snö

När vi vaknade i morse var luften tung där utanför fönstren, och snöblandat regn föll mot marken. Så vi tog det lugnt. Eldade ljus och drack kaffe, läste tidningen och lyssnade på radio. Lät timmarna flyta iväg så där som timmar kan få flyta iväg ibland.
Sedan tog vi bilen bort till Åre Björnen för en skogspromenad.  Och där var rena vinterlandet! Nog för att det är snö på våra fjäll nu, men jag hade inte räknat med så mycket snö i skogen. Det var Gillis första möte med snön, och han var helt yr av lycka. Sprang, hoppade, busade, lekte. Det var en ren fröjd att se!

Efter promenaden var vi frusna och blöta, och åkte hem och drack varm choklad.
Sedan satt jag och jobbade i några timmar, och åkte iväg och träffade ett blivande vigselpar. Det är en ynnest att få träffa så många trevliga människor i mitt arbete!

Nu är det lördagskväll, och vi är hemma i lugn och ro. Vi ska se ”Så mycket bättre”. Helt klart ett av mina favoritprogram.

Livet

Morgon i skogen

 
God morgon!
 
Och vilken härlig morgon det blev. Först tog jag mig en sovmorgon, ställde inte klockan på kvart i sex, som jag brukar. Vaknade istället av en kissnödig hund strax före sju. Tog en snabbsväng med honom och åt sedan frukost med dottern. När det ljusnat drog jag på mig träningskläderna, tog med Gillis och gav mig ut i skogen, längs spåret. Varma höstvindar.
 
Ibland är det så skönt att bara gå helt i tystnad, men idag valde jag att lyssna på podden ”Hur du skriver en bestseller – eller en annan bok”. En så himla bra podd! Jag har lärt mig massor! Lyssna, om ni inte har gjort det redan!
 
Och nu väntar en del förberedelser inför söndagens gudstjänst, ett lunchmöte på Åre Bageri, ett hembesök och lite administration. Sedan är det fredagskväll med familjen!
 
Önskar er en fin fredag!

Livet

Längtan att måla

 

Av alla mina längtor är målandet en. Jag vill måla akvarell… eller olja… eller akryl… Jag vet inte, men jag vet att jag vill måla. Och att jag gjort mina trevande försök genom åren, men aldrig på riktigt kommit igång. Det mest seriösa försöket skedde för många år sedan då jag åkte till en kursgård för att vara med på en helg, en kombinerad retreat- och akvarellmålarkurs. Det var ju helt fantastiskt! Ni kan ju tänka er – att vara i tystnad i flera dagar och bara ägna sig åt sitt målande och skapande. Men sedan kom jag hem och det blev vardag och inte mycket mer av målandet.

Och så har jag mina konstnärliga vänner, Eva och Eva, Maud och Britta med flera, som ständigt inspirerar mig att måla. När jag träffar dem blir jag fylld av glöd för målandet igen, men sedan blir det liksom inget mer…

Tur då att det finns dagar som den här. Dagar då ens dotter är hemma från skolan pga förkylning. Hon är för hängig för att vara i skolan, men för pigg för att ligga i sängen. Vad gör vi då? Målar så klart! Idag har vi målat i sådana där böcker, ni vet, med färdiga motiv som en bara fyller i med färg. Vi har goa pennor att färglägga med. Åh! Så härligt det är att sitta sida vid sida vid matbordet och måla. Mestadels i tystnad, då och då i samtal.

Och när vi ser ut genom fönstret ser vi snön som lagt sig över Skutan.

Livet

Vägen valde dig, och du ska tacka

Ja, det var ju så han skrev, kloke Dag Hammarskjöld. ”Vägen valde dig, och du ska tacka.” Jag grunnar mycket på detta med vägen, och framför allt varje människas livsväg. Vilken är min? Vilken är din?
 
Efter att ha drabbats av utmattningssyndrom, som jag skrev om i förra inlägget, blev det helt enkelt nödvändigt att ställa mig själv en lång rad frågor kring mitt liv, mina livsval, min livsväg. Skulle jag fortsätta gå den väg jag gått i några år, och som lett mig in i denna utmattningsdepression? Var det ens ett alternativ? Nej, jag insåg att det inte var det. Men vilken var då min väg?
 
Det stod klart ganska tidigt att det som varit min längtan i många, många år egentligen var en helt annan väg. Jag kom plötsligt ihåg en lektion under prästutbildningen för så där 15-20 år sedan, då vi fick frågan från en lärare om vad vi skulle vilja bli om vi inte blev präster. De flesta sa att de inte kunde tänka sig något annat, att prästlivet var deras väg. Men jag svarade utan att tveka: Jag skulle bli författare. Och jag kom plötsligt ihåg alla timmar då jag som barn och ung människa satt vid mormors gamla skrivmaskin och skrev och skrev. Och jag tänkte på allt jag skrivit genom åren vid sidan av studier och arbete. Och jag visste: Det är dags att börja vandra en annan väg: En väg med mer tid för mitt skrivande.
 
Och nu går jag längs den vägen. En väg där jag både får vara församlingspräst, vilket jag älskar, OCH vara en skrivande människa med allt vad det innebär. Vägen valde mig och jag ska tacka. Och det gör jag. Varje dag.
 

Livet

Utmattningssyndrom – och resan vidare

För ungefär två år sedan fick jag förfrågan från förlaget Verbum om att skriva en bok, den bok som senare fick namnet ”Du ritar i sanden”. Jag blev så otroligt glad! Dels över att faktiskt få ett sådant uppdrag – att jag skulle få skriva ännu en bok! – dels för att jag då skulle behöva vara tjänstledig för att skriva boken. Tjänstledigheten kändes just då som en stor, stor lättnad och befrielse.

Jag hade arbetat på tok för mycket under på tok för lång tid. Jag var så slut, trött, sliten, bräcklig, och jag tänkte att mitt tjänstlediga år och mitt bokskrivande precis var vad jag behövde. Jag skulle få sitta med mina texter om dagarna, men också ha tid till att röra på kroppen, vara ute i friska luften, vila. Helt enkelt komma i fas igen.

I januari 2015 började jag min tjänstledighet och mitt skrivande. Men jag kände nästan omedelbart att det där jag längtat efter inte infann sig. I stället blev jag tung, ledsen, ännu tröttare än förut. Jag ville bara sova. Jag ville bara ligga i sängen med fördragna gardiner. Jag drabbades av ångestattacker och av djupt svårmod.

Men jag gick upp varje morgon klockan kvart i sex, kokade en kopp kaffe, och skrev. Jag hade ju ändå en bok som skulle bli klar! Men efter någon timmes skrivande fanns absolut ingen ork kvar. Bara tomhet och trötthet.

Tankarna på jobbet gav mig ångest. Bara tanken att gå till min arbetsplats gav mig ångest. När min dotter en dag sa till mig ”Ska du aldrig bli glad igen?” insåg jag att jag behövde uppsöka en läkare, så här kunde jag inte ha det.

Läkaren var ung, och jag undrade för mig själv hur han skulle kunna förstå. Hur skulle jag kunna förklara hur jag mådde? Jag fick fylla i formulär kring mitt psykiska mående och insåg att jag under ganska lång tid hade haft sömnsvårigheter med många grubblande nätter. Att jag under ganska lång tid drabbats av hjärtrusning och haft svårt att andas. Att jag under ganska lång tid varit mycket, mycket trött. Att jag haft problem med minnet. Han sa att det inte var ovanligt att det blev precis som det blivit för mig. Att när man av någon orsak bromsar in, går in i ett lugnare tempo, bryter av sitt vanliga liv, faller ner i depression. Att när man, som jag, jobbat på tok för mycket på tok för länge, och plötsligt ska leva på ett annat sätt – då kommer depressionen. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom.

Han frågade om jag ville äta humörhöjande medicin eller insomningstabletter, men jag sa nej till det. Tänkte att det var bättre att ta mig igenom mörkret utan mediciner. Han rådde mig att se över min arbetssituation.

Tiden som följde såg ut så här: Jag skrev om morgnarna. Sov under förmiddagarna. Var ute i friska luften om eftermiddagarna. Gick och gick. Gick helst i skogen längs skoterspåren där jag inte behövde möta människor. Var med familjen om kvällarna. Orkade inte med så värst mycket social samvaro i övrigt.

Snart insåg jag att jag på riktigt behövde se över min arbetssituation. Och när jag började fundera på det visste jag med hela mig: Jag skulle säga upp mig! När ett arbete går ut över ens hälsa, då är det inte värt det! Inget arbete kan vara så viktigt!

Och när jag formulerat det för mig själv släppte så mycket av ångesten i kroppen. Det blev plötsligt så mycket lättare att andas. Och jag sa upp mig, och jag blev erbjuden en annan tjänst, och jag sa att jag bara ville jobba halvtid, och det ljusnade. Det gjorde verkligen det.

Det har varit en tuff resa, även om jag inser att jag kommit skonsamt undan, om jag jämför med många andra. Jag känner till så många som blivit sjukskrivna i flera år, som blivit mycket djupt deprimerade, som tappat kroppsfunktioner, har bestående minnesbekymmer och sömnsvårigheter.

Jag mår bra idag, men jag har inte samma ork som förut. Jag får hushålla med mina resurser. Jag kan inte planera in en massa saker, som jag alltid kunnat förut, utan se till att det finns luckor, att det inte blir för mycket. Och när det ändå blir för mycket rasar jag ner i mörkret, men kommer ganska snart upp igen. Så jag behöver vara rädd om mig. Jag är medveten om det.

Livet

Vad är det bästa med att vara präst?

Vad är det bästa med att vara präst? Den frågan får jag emellanåt. Speciellt från konfirmander eller andra unga människor. Och svaret är att det är så mycket som är bra med att vara präst. Till exempel:
 
* Att förbereda och leda gudstjänster. Roligt och livsbejakande!
* Att ha konfirmander. Att få stöta och blöta livsfrågor med unga människor.
* Att ha samtalsgrupper. Att tillsammans tala om de stora sakerna i livet.
* Att ha dop, vigslar och begravningar. Så ödmjuk inför uppgiften att finnas med i de stora händelserna i människors liv, i både glädje och sorg.
* Att sitta hemma vid människors köksbord och samtala över en kopp kaffe.
 
Ja, det är några av svaren på den frågan. Och jag är glad och tacksam att få vara präst i Åre församling. Att få möta både alla bofasta och alla som kommer hit som gäster. Den brokighet som det innebär, det myller som det blir. Tacksam.

Livet

Suljätten – och vilken fantastisk höst vi haft!

Den här morgonen är gråmulen och blåsig, och det är snö i luften. Vi håller på att övergå från höst till vinter, det känns. Men vilken fantastisk höst vi haft! Jag vet inte hur det varit i andra delar av landet, men här hos oss har det varit helt makalöst. Soliga, klara dagar och ett landskap i gul och orange.
 
Som den här septemberdagen till exempel. Lilla familjen begav sig till leden upp mot Suljätten. Den leden hade legat på vår önskelista över leder att vandra. Nu var det dags. Vi åkte förbi Kall och vidare mot Konäs, och där svängde vi upp till höger och följde skyltningen mot Suljätten. Det var en söndag och vi tänkte att vi skulle få en rätt ensam vandring. Vi hade fel. Det var så många människor som sökt sig leden den dagen. Det gjorde ingenting. Det blev många glada hej längs vandringen.

Vi gick inte ända upp, vi hade tyvärr en tid att passa. Men vi gick några kilometer och stannade på en mysig plats för att fika. Detta viktiga!

Och när vi sedan vände om och gick neråt möttes vi av denna fantastiska vy över Kallsjön och Skäckerfjällen. En väldigt härlig vandring! Och vi ska göra den igen, och den gången gå ända upp på Suljätten.

Livet

Ett utåtriktat år

Jag har haft ett fantastiskt år när jag ser tillbaka. Ett år med mycket skapande, mycket kreativitet och mycket flängande hit och dit med prat om böcker med mera. Så mycket att jag bestämde mig för att den här hösten, hösten 2016, skulle bli en höst där jag drar mig tillbaka en aning. En höst där fokuset ligger mer på att sitta stilla och skriva än att fara runt och berätta.
 
Men, som sagt, det senaste året har varit fantastiskt roligt. Här är ett axplock av sådant jag sysslat med.
 
Jag har gjort en musikföreställning utifrån min bok ”Du ritar i sanden” tillsammans med världens bästa Astrid Åslin. Vi har gjort den på många ställen. Så skoj!

Jag var en sväng ner till Eskilstuna och berättade och sjöng tillsammans med min goda vän och organist Maria Helmér. Det var en mäktig kyrka att få sjunga i.

 Min goda vän och musiker Jenny Michanek och jag återuppväckte vår musikföreställning ”Kallad”. Så häftigt att åter igen gå in i den berättelsen.

 

 
 Jag skapade en föreställning som jag kallar ”Inspiratöser” och som jag framfört på lite olika ställen. Här i Mörtakåtan i Mattmar.

 Jag var till Uppsala och pratade om mina böcker. Tog med mig min mamma på min resa och vi bodde en natt i Stockholm.

 I vackra maj var jag först till Flämslätt utanför Skara och pratade om ”Du ritar i sanden”. Åkte direkt därifrån till Gotland och pratade böcker. Och fick fina dagar där med min käre man.

 Och i somras gjorde jag traditionsenligt en sommarkonsert i Hede kyrka tillsammans med Eva-Britt Nordstrand. Alltid lika roligt!

 Nu på höstkanten har jag dragit igång föreställningen som handlar om fröken Kristina Hansson, kvinnan som startade Åres första hotell. Numera är jag en del av ”Åretalarna”, en föreläsarförmedling här i Åredalen.

 Och så har jag en novell med i antologin ”Orter och ställen”, och den har jag pratat om vid ett par olika tillfällen.

Så, ett fantastiskt roligt och utåtriktat år, men nu letar jag mig inåt. Nu vill jag sitta här vid mitt skrivbord och skapa och dricka kaffe och se hösten bli allt mörkare där utanför.

Livet

Hävvi i Glen

I vackraste september åkte vi till Hävvi i Glen, min familj, mina föräldrar, och mina syskon med familjer. Vi hade aldrig varit till Glen förut, och det är lätt att tro att man åker fel. Glen ligger liksom långt ute i ingenstans, kan det kännas som. Man åker till Myrviken, letar sig upp mot Arådalen, och fortsätter ännu en bit. Många mil längs grusväg.
 
Men där ligger till slut lilla samiska restaurangen Hävvi. Det är så häftigt att det går att bedriva restaurangverksamhet på en sådan avlägsen plats! Men det är en vacker plats, ingen tvekan om det. Och när vi var där var det också många andra gäster. Många vandrare och jägare, inte minst.
 
Vi hade också hyrt stugor, så vi kunde stanna över natten. Så när vi kom installerade vi oss och sedan drack vi champagne och firade ett 75-årigt födelsedagsbarn. Men vädret var vackert och vi längtade ut, så vi tog en promenad, hela gänget. Så här vackert var det.

Maten som serverades var förstås komponerad utifrån renkött. Det var väldigt gott och väldigt vackert. Vi fick en mysig kväll tillsammans, och satt uppe länge och pratade. Nästa morgon serverades frukost. Efter det åkte vi hem. Nöjda med Hävvi i Glen. Åk gärna dit, om ni har möjlighet!