Att träna – nödvändigt ont och alldeles underbart

Ja, ni ser ju den här bilden. Hur kunde jag ens tveka? Hur kunde jag först tänka: Nej, jag hinner inte träna, jag orkar inte träna, jag vill inte träna, jag kan inte träna, jag – Ja, hur många argument som helst för att inte snöra på mig träningsskorna och ge mig ut i höstsolen.

Men så hejdade jag mitt eget tankeflöde och kom på: Att träna är emellanåt ett nödvändigt ont, men alltid, precis alltid, alldeles underbart. Åtminstone efteråt. Men idag var det underbart också under tiden. Solen sken och himlen var klarblå och luften härligt krispig.

Ja, jag övervann latmasken med alla argumenten och gav mig ut. Vi har så nära till världens bästa motionsspår, som finns här i Duved, och idag var jag helt ensam där. Och det slog mig när jag tog mig fram i allt det höstvackra att träning just idag gav mig så många positiva saker:

En timme i allt det vackra som hösten erbjuder just nu
Frisk luft och lungorna jublade så smått
Hjärtat fick hamra och slå
Kroppen fick all den rörelse den så väl behöver och fick svettas en del
Jag fick lufta tankarna
Jag fick möjligheten att bearbeta förmiddagens olika möten
En stunds välbehövlig ensamhet

När jag kom hem eftermiddagsfikade jag med älskade dottern, och kände mig väldigt nöjd med mig själv. Så himla bra att jag tog mig ut! Det ska jag minnas nästa gång Latmasken inom mig argumenterar. Då ska jag svara med stark övertygelse: Jo, jag hinner, jag orkar, jag vill, jag kan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *