Utmattningssyndrom – och resan vidare

För ungefär två år sedan fick jag förfrågan från förlaget Verbum om att skriva en bok, den bok som senare fick namnet ”Du ritar i sanden”. Jag blev så otroligt glad! Dels över att faktiskt få ett sådant uppdrag – att jag skulle få skriva ännu en bok! – dels för att jag då skulle behöva vara tjänstledig för att skriva boken. Tjänstledigheten kändes just då som en stor, stor lättnad och befrielse.

Jag hade arbetat på tok för mycket under på tok för lång tid. Jag var så slut, trött, sliten, bräcklig, och jag tänkte att mitt tjänstlediga år och mitt bokskrivande precis var vad jag behövde. Jag skulle få sitta med mina texter om dagarna, men också ha tid till att röra på kroppen, vara ute i friska luften, vila. Helt enkelt komma i fas igen.

I januari 2015 började jag min tjänstledighet och mitt skrivande. Men jag kände nästan omedelbart att det där jag längtat efter inte infann sig. I stället blev jag tung, ledsen, ännu tröttare än förut. Jag ville bara sova. Jag ville bara ligga i sängen med fördragna gardiner. Jag drabbades av ångestattacker och av djupt svårmod.

Men jag gick upp varje morgon klockan kvart i sex, kokade en kopp kaffe, och skrev. Jag hade ju ändå en bok som skulle bli klar! Men efter någon timmes skrivande fanns absolut ingen ork kvar. Bara tomhet och trötthet.

Tankarna på jobbet gav mig ångest. Bara tanken att gå till min arbetsplats gav mig ångest. När min dotter en dag sa till mig ”Ska du aldrig bli glad igen?” insåg jag att jag behövde uppsöka en läkare, så här kunde jag inte ha det.

Läkaren var ung, och jag undrade för mig själv hur han skulle kunna förstå. Hur skulle jag kunna förklara hur jag mådde? Jag fick fylla i formulär kring mitt psykiska mående och insåg att jag under ganska lång tid hade haft sömnsvårigheter med många grubblande nätter. Att jag under ganska lång tid drabbats av hjärtrusning och haft svårt att andas. Att jag under ganska lång tid varit mycket, mycket trött. Att jag haft problem med minnet. Han sa att det inte var ovanligt att det blev precis som det blivit för mig. Att när man av någon orsak bromsar in, går in i ett lugnare tempo, bryter av sitt vanliga liv, faller ner i depression. Att när man, som jag, jobbat på tok för mycket på tok för länge, och plötsligt ska leva på ett annat sätt – då kommer depressionen. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom.

Han frågade om jag ville äta humörhöjande medicin eller insomningstabletter, men jag sa nej till det. Tänkte att det var bättre att ta mig igenom mörkret utan mediciner. Han rådde mig att se över min arbetssituation.

Tiden som följde såg ut så här: Jag skrev om morgnarna. Sov under förmiddagarna. Var ute i friska luften om eftermiddagarna. Gick och gick. Gick helst i skogen längs skoterspåren där jag inte behövde möta människor. Var med familjen om kvällarna. Orkade inte med så värst mycket social samvaro i övrigt.

Snart insåg jag att jag på riktigt behövde se över min arbetssituation. Och när jag började fundera på det visste jag med hela mig: Jag skulle säga upp mig! När ett arbete går ut över ens hälsa, då är det inte värt det! Inget arbete kan vara så viktigt!

Och när jag formulerat det för mig själv släppte så mycket av ångesten i kroppen. Det blev plötsligt så mycket lättare att andas. Och jag sa upp mig, och jag blev erbjuden en annan tjänst, och jag sa att jag bara ville jobba halvtid, och det ljusnade. Det gjorde verkligen det.

Det har varit en tuff resa, även om jag inser att jag kommit skonsamt undan, om jag jämför med många andra. Jag känner till så många som blivit sjukskrivna i flera år, som blivit mycket djupt deprimerade, som tappat kroppsfunktioner, har bestående minnesbekymmer och sömnsvårigheter.

Jag mår bra idag, men jag har inte samma ork som förut. Jag får hushålla med mina resurser. Jag kan inte planera in en massa saker, som jag alltid kunnat förut, utan se till att det finns luckor, att det inte blir för mycket. Och när det ändå blir för mycket rasar jag ner i mörkret, men kommer ganska snart upp igen. Så jag behöver vara rädd om mig. Jag är medveten om det.

4 reaktion på “Utmattningssyndrom – och resan vidare

  1. Så bra skildrat, detta tillstånd som drabbar allt fler i ett samhälle som har så snäva marginaler för återhämtning, lek, kravfri samvaro och lugn vardagslunk. Bara vara. Vi är inte gjorda för att högprestera oavbrutet. Ibland ja. Man kan behöva spurta över savannen när man har en noshörning efter sig. Eller man kan behöva anstränga sig lite extra för att få ihop mat under torktider. Men inte hela tiden. Då går kroppen i strejk.

    Vad bra att du lyckades ta hand om dig i tid!

  2. Vilket klokt beslut du gjorde som sa upp dig. Att fortsätta i gamla spår när man har blivit sjuk av det är inte alla bra. Känner igen det där med orken, att man får gå varsamt fram, även säga nej till det som är roligt. Att få återhämta sig efter en jobbig dag. Det är ett ständigt projekt man har, att lära sig hur man ska leva för att må bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *