Vägen valde dig, och du ska tacka

Ja, det var ju så han skrev, kloke Dag Hammarskjöld. ”Vägen valde dig, och du ska tacka.” Jag grunnar mycket på detta med vägen, och framför allt varje människas livsväg. Vilken är min? Vilken är din?
 
Efter att ha drabbats av utmattningssyndrom, som jag skrev om i förra inlägget, blev det helt enkelt nödvändigt att ställa mig själv en lång rad frågor kring mitt liv, mina livsval, min livsväg. Skulle jag fortsätta gå den väg jag gått i några år, och som lett mig in i denna utmattningsdepression? Var det ens ett alternativ? Nej, jag insåg att det inte var det. Men vilken var då min väg?
 
Det stod klart ganska tidigt att det som varit min längtan i många, många år egentligen var en helt annan väg. Jag kom plötsligt ihåg en lektion under prästutbildningen för så där 15-20 år sedan, då vi fick frågan från en lärare om vad vi skulle vilja bli om vi inte blev präster. De flesta sa att de inte kunde tänka sig något annat, att prästlivet var deras väg. Men jag svarade utan att tveka: Jag skulle bli författare. Och jag kom plötsligt ihåg alla timmar då jag som barn och ung människa satt vid mormors gamla skrivmaskin och skrev och skrev. Och jag tänkte på allt jag skrivit genom åren vid sidan av studier och arbete. Och jag visste: Det är dags att börja vandra en annan väg: En väg med mer tid för mitt skrivande.
 
Och nu går jag längs den vägen. En väg där jag både får vara församlingspräst, vilket jag älskar, OCH vara en skrivande människa med allt vad det innebär. Vägen valde mig och jag ska tacka. Och det gör jag. Varje dag.
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *