Livet

Nu öppnar pisterna i Åre-Duved

Jag var ute och skottade snö från vår gård igår. Det var mulet och grått och jag lyssnade på en podd medan jag skottade. Plötsligt lyfte jag blicken och tittade upp mot pisterna här i Duved, och där sken solen. Den sken så fantastiskt vackert där uppe. Det blev sådana kontraster! Och där uppe jobbade pistmaskinen för fullt, och jag såg några enstaka skidåkare. För nu är det på gång! Pisterna öppnar till helgen.

 Och det blev väldigt tydligt att nu är vintern och skidåkningen här. Jag är ingen stor slalomåkare, inte på något sätt, men jag åker för att det är en bra aktivitet med familjen. Helst av allt åker jag längdskidor. Det älskar jag! Förra året provade jag också snöskor för första gången, och blev väldigt förtjust!

MEN när det är så underbart som på bilden nedan, DÅ älskar jag att åka utför. Här hade vi letat oss till Vemdalsskalet. Det var april. Det var sol. Det var klarblå himmel. Det var icke-isiga pister. Åh, som jag njöt! Längtar efter många sådana skiddagar framöver.

Livet

Inspirerande vänner en hel dag

Det började redan på tåget till Östersund. Jag hamnade bredvid en fin vän, och vi pratade oavbrutet hela resan. När jag klivit av begav jag mig till Sir Winston, där jag hade förmånen att äta lunch med denna pärla.

 Hon heter Pernilla och vi två lärde känna varandra för 27 år sedan, då vi båda var ungdomsreportrar på ÖP. Då var vi tonåringar och fyllda av drömmar. Jag skulle bli journalist och gladdes storligen över möjligheten att få en inblick i jobbet. Jag blev inte journalist, som ni vet, men det blev Pernilla. Hon har bland annat arbetat på DN, och nu på Radio Jämtland. Vi hade ett stort och viktigt samtal under lunchen. Samtal om livet. Det på samma gång smärtfyllda och glädjerika livet. En oförglömlig stund. Tack, fina Pernilla!

Efter vår lunch gick jag till Ahlbergshallen där min kära vän Ulla  just nu har sin utställning ”Ullas ark”. Vilka målningar! Vilka berörande, tankeväckande, vackra målningar! Hon är helt fantastisk! Ulla och jag lärde känna varandra när vi tillsammans skapade boken ”Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv”. Sonja  och jag skrev texterna, Ulla målade bilderna. Hon är mycket begåvad.

 Och sedan, som om inte detta vore nog, hade jag den stora förmånen att få umgås med dessa bedårande damer under kvällen! Maud, Eva, Irja och Eva, delar av skrivargruppen Gloria Mundi. En skrivargrupp jag var en del av under några år. Några mycket värdefulla år då jag lärde mig massor. Dessa kvinnor har verkligen inspirerat mig, inte bara med orden, utan också med sitt måleri. De är både författare och konstnärer, och dessutom vansinnigt roliga att få vara med. Och så snygga i sina tiaror.

Efter några timmar med dem var det dags för mig att gå till tåget och åka hem. En mycket minnesrik dag.

Livet

Downshifting – och det där med att våga

Gillis väckte mig vid sex, som vanligt. På ett mycket mjukt och inkännande sätt lade han sin nos mot min hand, och förmedlade helt stilla att ett ny dag precis börjat. Vi tog en kort promenad i mörkret och jag hämtade tidningen. Så satt jag vid matbordet i ljuset från fladdrande lågor och drack kaffe och läste. Vid sju vaknade resten av familjen och vi åt frukost tillsammans. Sedan vinkade jag av dottern som gick till skolan.
 
Timmarna som följde innebar skiftande arbetsuppgifter här hemma vid datorn och med gitarren. Och så den där efterlängtade långpromenaden. Klockan halv två kom dottern hem och jag gjorde en varsin svartvinbärssmoothie till oss och vi satt ner och pratade. Sedan hjälptes vi åt med hennes matteläxa tills det var dags för henne att ge sig av till stallet för ridlektion.
 
Och det var precis då, när jag stod i fönstret och såg henne gå iväg, som jag riktigt slogs av den stora ynnesten i att leva det liv jag lever nu. Tänk att vara hemma så mycket att jag får dela så mycket tid med älskade dottern! Tänk att vi nu för tiden sitter och äter frukost i lugn och ro tillsammans. Tänk att jag nu för tiden är hemma och tar emot henne när hon slutar skolan strax efter ett! Tänk så många fler samtal vi får ha, så många fler skratt vi får dela, så många fler minuter av läxläsning! Att få vara långt mer närvarande än jag var under de mest hektiska arbetsåren.
 
Jag har verkligen downshiftat, och det här är den stora, stora vinsten och bonusen – tiden med älskade dottern. Jag gjorde allt jag kunde också under de hektiska åren att få till mycket tid med henne. Klev upp ännu tidigare för att hinna jobba innan hon vaknade. Satt uppe till sent på kvällarna för att hinna jobba när hon hade gått och lagt sig. Allt för att inte låta jobbet ”stjäla” för mycket av vår tid. Det gick det också, men det hade sitt pris.
 
Nu jobbar jag halvtid, och den andra halvan är helt min egen som jag lägger upp som jag vill. Jag skriver och förbereder saker när det passar mig bäst. Jag tackar ja eller nej till föreläsningsjobb eller sånguppdrag. Jag kan planera min egen tid så att inte familjen kommer i kläm. Förstås finns det saker emellanåt som jag säger ja till trots att det går ut över familjen, det går inte att leva helt utan krockar, men det hör till undantagen. Det är en ynnest att själv kunna styra sin egen tid så mycket som jag gör idag.
 
Alla val får sina konsekvenser, och detta mitt val har gett mig ett mycket rikare liv och jag mår så mycket bättre. Men mitt val innebär också att jag har sämre lön, osäkrare ekonomi. Men, vet du, det kan jag verkligen leva med! Jag är inte den som oroar mig så mycket. En får göra lite andra prioriteringar än tidigare. Jag har sålt min bil. Jag köper inte lika mycket kläder som förr, och när jag köper något är det väl genomtänkt, och kläder jag kan använda under lång tid. Det kommer bli färre utlandsresor (vilket i och för sig känns bra med tanke på klimatpåverkan). Jag lagar oftast mat från grunden för jag har tid till det.
 
Ja, jag har downshiftat, och kan i mycket större utsträckning njuta av allt som vi har precis utanför dörren. Vandringarna, skidturerna, cyklingen. Just nu framför allt skidåkningen. Vilka helt ljuvliga dagar! Jag är mycket glad att jag vågade ta steget.
 

Livet

Måndagmorgon med glada nyheter

God morgon! Jag behöver börja med att visa hur det ser ut utanför mitt arbetsrumsfönster idag. Är det inte helt fantastiskt? Jag har suttit här och skrivit sedan tidigt i morse med levande ljus på skrivbordet. Så försvann gryningsljuset helt stilla, och plötsligt ser det ut så här! Nu längtar jag ut! Ska göra ytterligare några saker, och sedan ta en långpromenad med Gillis.
 
Jag går in i en ”skrivarvecka” nu. Jag har en del på gång. Bland annat behöver ett manus snart vara klart. Jag fick precis veta från förlaget att boken ska släppas i april. Åh! Vilka glada nyheter! Det ska bli jätteskoj! Jag återkommer med mer information längre fram.
 
Så denna måndag ska jag, förutom den där långpromenaden, skriva vidare på manuset. Jag ska också förbereda två olika musik- och berättarprogram som jag ska framträda med framöver. Dels ett med julsånger, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, dels ett med temat HOPP. Kan det finnas ett viktigare tema?
 
Så, nu kör jag vidare! Önskar dig en fin måndag och en bra start på veckan!

Livet

Vårvinter i Åre i november

Ja, en riktig vårvinterhelg har vi haft, mitt i november. Jag som hade för mig att november var grå och slaskig och blåsig och regnig och snöblandadregnig. Men inte denna november. Inte alls. Och inte denna helg. Som har varit en alldeles fantastiskt fin helg.
 
Den började med en lugn och skön fredagskväll här hemma. Jag tände lyktan på bron och mängder av ljus inomhus och vi åt tacos och tittade på Idol. Riktigt Fredagsmys med andra ord.
 

 Lördagsmorgonen kom med samma lugn. Jag satt i min ensamhet och drack kaffe och läste tidningen medan resten av familjen sov. Efter morgonpromenaden somnade även Gillis om. I soffan den här gången.

När morgonen blivit dag mötte jag upp min fina vän T, och vi tog en långpromenad, som avslutades på Åre torg. Där packade vi fram matsäcken och satt i soleksenet och fikade. Och solen sken som vore det mars eller april. Förunderligt. På kvällen var hon och hennes döttrar hos oss på middag. Det blev en fin dag!

 Den här dagen inleddes med tårta och vi firade Fars dag. Efter tårtbiten åkte vi till Holiday Club och mötte upp fina familjen W. Tillsammans åt vi hotellfrukost och badade och bastade. Papporna fick särbehandling idag och fick lyxa till det i Saunaworld i lugn och ro.

Efter det åkte vi till Åre Björnen och tränade – L tog längdskidorna, jag tog n powerwalk. Jag gick bland alla husen i Sadeln. Himmel vad det byggs! Det är stora, stora hus på gång överallt! När vi kom hem slog vi oss ner med en varsin kopp glögg. Vilken lycka att vi äntligen får dricka glögg igen!

Nu väntar en lugn kväll innan vi ska ladda om för en ny vecka.

Livet

Från en gård i Hedeviken

På den här gården i byn Hedeviken i Härjedalen föddes min mormor. Här bodde hon tillsammans med sina föräldrar och sex syskon. När hon blev vuxen, och gifte sig med min morfar, flyttade hon till hans gård Frubacken i Hede.

I lördags hade vi släktträff. Vi samlades på caféet/butiken Trosavik i Hedeviken, där vi fikade och pratade. Jag satt där med min kaffekopp i händerna och tittade mig omkring. Där satt mina föräldrar och syskon, där satt min egen familj, där satt min moster, mina kusiner, min mammas kusiner, mina tremänningar, min dotters fyrmänningar… Alla dessa personer som alla har sitt ursprung i den där familjen på den där gården i Hedeviken. Det blev så hisnande.

Det blev så tydligt hur vi är insatta i ett sammanhang. Vi är en släkt. Vi hör ihop.

Men jag tänker också på min mans språkvän K. Han kommer från Eritrea och bor här i Duved. Vi träffar honom då och då, hittar på saker tillsammans, äter mat ihop, pratar svenska. K sa till oss en gång: ”Jag är så glad för jag har fått en familj här i Sverige nu.” Ja, han ser oss som sin familj. Det kändes så stort och så vackert!

Så, familj och släkt kan vi vara på olika sätt. Jag är mycket tacksam att få ingå i just min familj och min släkt. Och där ingår också K från Eritrea.

Livet

En dag av missmod. En kväll av hopp. (Världens Fest på Holiday club i Åre)

 

 Det blev en chockartad morgon igår. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att Trump skulle ta hem segern. Det fanns bara inte! Jag lyssnade på P1 när jag gick till jobbet, lyssnade till intervjuer och analyser där alla lät lika chockade och förvirrade. Vad var det som hände? Hur kunde det amerikanska folket rösta fram en rasistisk, sexistisk, och mycket oberäknelig person till sin president? En person utan kunnande eller erfarenhet inom den politiska världen? Vid arbetslagets morgonmöte bad vi för den här världen. Gud, förbarma dig!

Efter möter satte jag mig i bilen och åkte till Hanriis café i Handöl för att ha gemenskapsträff. Det blev en mycket varm och innerlig träff där vi samtalade om världsläget, där personerna som var med uttryckte oro och rädsla inför framtiden, men där jag också slogs av hur mycket klokskap det finns ute i stugorna. Men vi var inte bara allvarsamma, vi skrattade också en massa, och åt världens godaste våfflor. De finns just på Hanriis café.

När jag åkte därifrån genom det snövackra landskapet mindes jag en annan bildfärd för ungefär åtta år sedan. Då var jag på väg till ett dopsamtal i en by utanför Brunflo. Då lyssnade jag på radion och hörde Obamas tal efter att han valts till USA:s president. Jag minns hur starkt det ögonblicket var! Jag minns glädjen, hoppfullheten, känslan av att världen då tog en ny riktning. En ljus och positiv riktning. Men nu? Vilken riktning tar världen nu?

 

Ja, det var en dag av missmod, men på kvällen övergick den i hoppfullhet. Då var vi samlade på Holiday club i Åre för att fira Världens fest. Människor från hela världen var samlade. Mat från hela världen, musik, dans, glädje…  Och nya medborgare i Åre kommun hälsades välkomna. Ja, det kändes som en manifestation i mörkret. En manifestation för mångfald, gränslöshet, värme och kärlek. Precis allt det som Trump vill kämpa emot i USA.

Och bara så kan vi göra världen bättre! Träffas bortom nationsgränser, religionsgränser och andra eventuella gränser. Mötas som människor. Äta, prata, skratta, dansa, dela liv. Jag kände en stor och varm tacksamhet i hjärtat när jag åkte därifrån. Vi kämpar vidare för en ljusare värld. Det måste vi!

Livet

Allhelgonahelgen är över för den här gången

Bildresultat för allhelgona
 
Jag talade med en person idag, som sa att allhelgonahelgen är den vackraste helg han vet. När höstmörkret vilar tungt över jorden, när gravljusen lyser upp våra kyrkogårdar,  när vi på ett särskilt sätt får tänka på våra döda. Jag håller med. Det är en väldigt vacker helg. Och på samma gång en väldigt tung helg. Så mycket av sorg och smärta som blir påtaglig, och kommer upp till ytan.
 
Men jag tror verkligen att det är nödvändigt att emellanåt låta sorgen och smärtan vara påtaglig. Att den inte ständigt ska skuffas undan till en bortglömd vrå i vår själ. Jag tror vi behöver dagar och stunder då vi tillåter oss svårmodet och frågorna kring livet och döden. Dagar då vi tänker på, och sörjer, alla vi älskat och mist.
 
På Facebook och Instagram har många av dem jag följer gjort inlägg som handlat om allhelgonahelgen, och om döden. Och  många har använt uttrycket ”den som gått före” när de skrivit om någon som dött. Det är ett fint uttryck. Den som gått före. In i döden. In i ett annat sätt att leva. Det är ju den kristna tron: Att döden inte betyder ett slut, utan en början på något nytt.
 
Så mitt i höstmörkret och svårmodet får vi ändå bära med oss det hoppet: Livet fortsätter. Det gör det. ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”
Livet

Tack, Eva Dahlgren!

Jag har lyssnat på Eva Dahlgren sedan jag var mycket ung. Jag förknippar hennes låtar med olika skeenden och händelser i mitt liv. Jag har lyssnat på hennes musik, och jag har läst hennes texter, jag har sett och hört intervjuer med henne, och läst artiklar om henne. Men fram till igår hade jag aldrig sett henne live.
 
Mycket, mycket förväntansfull tog jag mig till OSD i Östersund tillsammans med finaste A för att uppleva Eva Dahlgrens konsert. Det blev en fantastisk kväll! Scenen var så snyggt ljussatt, musikerna stilrent snygga i svarta kläder och så Eva på sitt vis. A sa efteråt att det är märkligt att en människa som är svart och vit kan vara så färgstark. Ja, det är ju precis så. Hon står där i sina svarta kläder och sitt ljusa hår, hon står där med sådan värdighet och varm pondus, och på något vis sprakar av färg.
 
Och så sjunger hon de där låtarna, alla de där låtarna som betyder så mycket. Och så samtalar hon med oss mellan låtarna, och det känns som om vi är inbjudna hem till hennes vardagsrum, och sitter och småpratar. Hon är rolig, det blir många skratt, men hon är också så förunderligt klok.
 
De bästa låtarna under kvällen var ”Lev så”, en av de viktigaste låtarna i mitt liv när jag var 19-20 år, och en ny låt skriven till filmen om Ingrid Bergman, en så galet storslagen låt.
 
Åh! Vilken kväll. Jag är glad och inspirerad. Tack, Eva Dahlgren!
 

Livet

Härlig vintermorgon i Storhogna

Vissa morgnar blir liksom bättre än andra. Som min lördagsmorgon till exempel. Att få vakna på Storhognas högfjällshotell, och att få smyga sig ner till ett av sällskapsrummen, och sitta där och dricka kaffe och läsa en bok. Så himla mysigt!
 

 Och att sedan äta av den makalöst goda frukosten tillsammans med familjen, dra på sig skidkläderna och ge sig ut i skidspåret tillsammans. Åh! Vilken känsla! Som att glida in i ett julkort. De snötyngda granarna, den lilagrå himlen, stillheten, tystnaden…

 Ja, vilken start på en dag! Tio poäng minst!