Jag har lyssnat på Eva Dahlgren sedan jag var mycket ung. Jag förknippar hennes låtar med olika skeenden och händelser i mitt liv. Jag har lyssnat på hennes musik, och jag har läst hennes texter, jag har sett och hört intervjuer med henne, och läst artiklar om henne. Men fram till igår hade jag aldrig sett henne live.
 
Mycket, mycket förväntansfull tog jag mig till OSD i Östersund tillsammans med finaste A för att uppleva Eva Dahlgrens konsert. Det blev en fantastisk kväll! Scenen var så snyggt ljussatt, musikerna stilrent snygga i svarta kläder och så Eva på sitt vis. A sa efteråt att det är märkligt att en människa som är svart och vit kan vara så färgstark. Ja, det är ju precis så. Hon står där i sina svarta kläder och sitt ljusa hår, hon står där med sådan värdighet och varm pondus, och på något vis sprakar av färg.
 
Och så sjunger hon de där låtarna, alla de där låtarna som betyder så mycket. Och så samtalar hon med oss mellan låtarna, och det känns som om vi är inbjudna hem till hennes vardagsrum, och sitter och småpratar. Hon är rolig, det blir många skratt, men hon är också så förunderligt klok.
 
De bästa låtarna under kvällen var ”Lev så”, en av de viktigaste låtarna i mitt liv när jag var 19-20 år, och en ny låt skriven till filmen om Ingrid Bergman, en så galet storslagen låt.
 
Åh! Vilken kväll. Jag är glad och inspirerad. Tack, Eva Dahlgren!