Livet

Att fira livet

När oron, som skavt en aning under en tid, lättar och flyger iväg, och luften blir klarare att andas, finns all anledning att fira livet.  Så vi tog ett fönsterbord på Arctura i Östersund, och åt lunch och blickade ut över staden.
Och åter igen kom orden till mig – Jag fick ännu en dag, jag fick ännu en chans, en ofattbar gåva av liv – orden som ringt inom mig i några veckor.
Först visste jag inte vem som formulerat dem, visste bara att det inte var jag… Sedan kom jag på att jag sett dem på en målning signerad musikern och konstnären Gösta Linderholm. Det brukar vara hans fru Lena som målar och formulerar sig, men här var det han. Och vilka betydelsefulla ord!

 

Livet

Söndagstanke

Jag tycker så mycket om att gå till kyrkan om söndagarna, men idag ska jag inte det. Idag är det en del annat som ska göras – som att följa älskade dottern till Wångenridning. De söndagar jag inte är i kyrkan, saknar jag det. Jag tycker om känslan när jag kommer och går gången upp mot kyrkporten. Att öppna porten och känna den speciella doften som finns i många kyrkor. Att heja på folk, både kända och okända, att slå sig ner i kyrkbänken, kanske småprata med någon, kanske sitta i tystnad. Att höra kyrkklockorna dåna ut över bygden och liksom ropa: Kom, skymda kom!
Att sjunga med i psalmerna, att lyssna till bibelberättelserna, att be tillsammans med de andra, att lyssna till predikan, att ta emot bröd och vin, att lyssna till orgelmusiken.
Den här bilden är från Rätans kyrka. Där har jag inte varit på gudstjänst, där har jag gett konserter, men jag tycker det är härligt med en bild av en snöomsluten kyrka.
Önskar er en fin söndag, med kyrkobesök eller inte.

 

Livet

När det inte går att hålla sig inomhus

Jag åkte längdskidor igår kväll i spåret i Åre Björnen. Tyvärr ganska isiga spår, men ändå så himla härligt. I morse var jag på mitt yogapass. En bra start på dagen. Så jag tänkte att jag inte skulle ut och röra på mig mer den här dagen. Jag tänkte att den här dagen skulle innebära skrivande,  jobbadministration och ett vigselsamtal.
Men det var ju så oerhört vackert där utanför fönstret! Solen sken och himlen var blå och det gnistrade i den lilla snö vi har. Det gick ju inte att hålla sig inomhus. Så jag drog på mig kläderna och gav mig ut. Gick längs byvägen västerut och lyssnade på en av mina favoritpoddar ”Skriv en bestseller eller en annan bok”.
Men framför allt njöt jag av omgivningarna, av friskluften, av att få röra på kroppen.
Nu står jag här och skriver, och dricker en kopp kaffe, och snart ska jag gå och möta det där blivande brudparet i kyrkan.
Livet

När ljuset återvänder

Jo, jag vet. Jag har lagt upp bilder av den här vyn många gånger förut. Vyn från vårt matrumsfönster. Men jag tycker den är så fantastisk. Och just den här bilden är från igår eftermiddag. Himlen var mycket blåare i verkligheten, det var rent magiskt. Det blev så himla tydligt – ljuset har verkligen återvänt! Det var eftermiddag och det var ljust. Som jag gläder mig!
Det är lika fantastiskt varje år, när det plötsligt är ljust när en går till arbetet om morgonen, när det plötsligt är ljust när en går hem om eftermiddagen. Och när fåglarna sjunger. Och jag tänker: Hur orkar vi över huvud taget när det är som mest becksvart? När det är mörkt en så stor del av dygnet? Men på något sätt gör vi ju det. Varje år. Och gläds storligen när det vänder.
Den här morgonen satt jag vid matbordet och såg dagen vakna tillsammans med en fin vän, som jag ska skapa något himla bra ihop med! Vi har suttit med papper, pennor, gitarr och sånger. Vi har planerat och drömt. Jag ska berätta mer framöver.

 

Livet

Kreativa samarbeten

Jag tycker så mycket om att ha kreativa samarbeten med begåvade människor! Och jag  har så många inspirerande personer omkring mig. En av dem är Maud Deckmar, som både skriver böcker, föreläser och målar.
Idag har jag varit hemma hos henne, och vi har planerat för en kreativ kväll, som vi ska ha i mars. En kväll i Ocke bygdegård där vi ska berätta, läsa ur våra respektive böcker, jag ska sjunga, och Maud ska visa sina tavlor. Det är Åre Teaterförening som arrangerar kvällen, och vi hoppas förstås att det kommer mycket folk. Vi kallar kvällen för ”Mitt äkta liv”.
Som ett litet smakprov lägger jag upp några bilder jag tagit av hennes målningar/kort. Det går ju inte att göra dem rättvisa så här, men jag gillar dem mycket, mycket. Det färgstarka och levande i hennes konst.
Så, boka av 14 mars kl 19 i era almanackor, och kom till Ocke bygdegård! Varmt välkomna!

 

Livet

Skenet i skymningen och magiska mötet

Vi hade förmånen att få vara med på konfirmaton idag i Duveds kyrka. En kille, som vi känt sedan han föddes, var konfirmand. Och jag var gäst. Inte tjänstgörande präst. Gäst. Det var en rätt härlig känsla. Han och de andra konfirmanderna gjorde så bra ifrån sig, och det var en vacker och högtidlig stund. Det är något visst med konfirmationer.
Så satt vi där i kyrkbänken, och plötsligt kommer en liten flicka fram till mig, hon är runt fyra år. Hon lutar sig fram mot mig och viskar: ”Mamma sa att jag skulle gå till dig och säga mitt namn.” Jag ser förundrat på henne. ”Ok. Vad heter du?” Och så säger hon sitt namn, och jag begriper direkt. Den här lilla flickan har jag döpt! Hon är en av alla som jag haft den stora glädjen att få döpa.
Hon kryper upp i bänken och sätter sig bredvid mig, visar mig sitt nya halsband, sitt hårband, sin glittrande väska. Viskar att hon vill ha en egen psalmbok, men att hon inte kan läsa än. Det blir ett så starkt möte, ett rent magiskt möte, och jag fylls av en enorm tacksamhet.
Efter konfirmationen var vi på fika hos våra vänner, en väldigt mysig stund. När vi kom hem tog älskade maken och jag en promenad med Gillis. Det är en sådan makalös himmel i skymningstid nu.

 

 

Livet

Tankar kring prioriteringar och Ingrid Bergman

Vi åker längdskidor idag, älskade dottern och jag. I det gråmulna vädret med en aning regn, i de bitvis ishala och blöta spåren åker vi. Emellanåt sida vid sida och småpratar, andra stunder är hon en bit framför mig, åter andra stunder är hon långt framför.
Jag reflekterar där jag åker. Känner den enorma tacksamheten över att få ta en skidtur med älskade dottern. Känner att ingen prioritering hade kunnat vara klokare. Jag är så extremt tacksam över det liv jag får leva nu, ett liv med så oändligt mycket mer tid för familjen. Och för mitt skrivande. Tänker på vad någon skrev här om dagen: Om du snart skulle dö, skulle du se tillbaka på ditt liv och konstatera att du prioriterat rätt? Eller skulle du ångra dina prioriteringar?
Jag tänker på Ingrid Bergman, och filmen om hennes liv, som jag såg på Play igår kväll. Har ni sett den? Om inte – gör det! En film om hennes enorma lust och glädje och passion för sitt skådespeleri, för sitt konstnärsskap. Den där passionen som gjorde att hon lämnade sina barn under långa perioder, ibland flera år, för att arbeta med nya filmer eller teateruppsättningar. Ett liv som män levt i alla tider, men som blev djupt kritiserat för att hon var kvinna och mor. En god mor ska inte göra så.
Hon älskade sina barn, det är jag helt säker på, men hennes passion för skådespeleriet kunde inte kombineras med att vara mamma. Och hennes barn, som medverkade i filmen både som små, och som mer än medelålders, talade så fint om sin mamma. Om hur härlig hon var, glad och charmerande, men några av dem sa också att de hade önskat mer tid med henne. Att de saknat henne så mycket när hon var bortrest.
Utifrån filmen fick jag uppfattningen om att hon var nöjd med sina prioriteringar, att hon skulle ha gjort på samma sätt om hon fått leva om sitt liv.
Hur ser du på dina prioriteringar i ditt liv?

 

Livet

Min roman lever vidare

Det är nu drygt fyra år sedan som min roman ”Den där elden inom” släpptes. Sedan dess har den sålts i bokhandlar och i nätbutiker, och jag har varit runt lite varstans och pratat om den. Jag har fått veta att den har betytt mycket för många. Jag har fått mail, brev och telefonsamtal. Jag har pratat med människor i samband med bokuppläsningar. Den har betytt och berört. Det känns väldigt, väldigt stort!
 
Jag skrev på den boken till och från i ungefär åtta år. Skrev och skrev tidiga morgnar innan familjen vaknat, på lediga dagar, på semestern. Slutade skriva, gav upp, och tänkte att det inte blir något. Men varje gång jag gav upp, så var det som en inre röst som manade mig att kämpa på. Så jag gjorde det, och är gränslöst stolt över att den blev till.
 
Så har tiden gått och jag har tänkt lite så här: Hur länge är en bok egentligen aktuell? När jag har varit med vid olika författaruppläsningar under hösten, så har jag tänkt att jag borde ha en nyare roman att komma med. Det duger inte med den här gamla boken.
 
Men igår fick jag ett mail från en person som tackade så mycket för boken. Som berättade att de använt den i biblioterapeutiska boksamtal i deras personalgrupp. Att den hade blivit väldigt viktig för dem. Så himla glad jag blev! Den är fortfarande viktig.
 
Ja, och om jag tänker efter så borde en roman som handlar om att följa sin egen övertygelse, som handlar om kraften som finns i människan, alltid vara aktuell. Och min kära huvudperson Margareta får fortsätta inspirera och fascinera. Det är mäktigt!

Livet

Att lyssna på kroppen

Jag hade haft en helt vanlig arbetsdag. Inget särskilt svårt eller tungt alls, men när jag kom hem var jag så trött att kroppen värkte. Jag tänkte att jag behövde spänna på mig skidorna och ta en runda i spåret, jag tänkte att jag behövde röra på kroppen, syresätta kroppen, få frisk luft, låta hjärtat banka och slå. Jag tror att det nästan alltid är bra att ge sig ut och röra på kroppen, även när en är trött och sliten, eller kanske allra mest då. Men igår kväll gick det inte. Kroppen sa ifrån.
 
Och eftersom jag bestämt mig för att lyssna till min kropps signaler, så drog jag istället på mig mysbyxorna och kröp ner i soffan under en filt. Kom på att jag skulle se på TV, men jag lyckades inte hålla koncentrationen på ett enda program, så jag slöt ögonen istället. Och sov. I flera timmar.
 
När jag vaknade hade älskade dottern kommit hem från sin ridlektion och var hungrig, så jag gjorde varm choklad och dukade fram bröd och smör och ost. Vi fikade och pratade. Sedan kröp jag ner i sängen. Och somnade direkt.
 
I morse var jag pigg som en lärka vid klockan sex. Hela dagen har jag varit pigg. Alldeles snart ska jag ge mig ut och röra på kroppen. Orkar och vill. Och jag inser att jag gjorde helt rätt igår när jag lyssnade in kroppen. Den behövde verkligen vila. Hur gör ni? Lyckas ni lyssna in kroppen?

Livet

Jag har haft en så fin dag idag

Jag har haft en så fin dag idag, i Hede, min hemby, ihop med min familj och mina föräldrar.
 
Glad över gårdagens stund när jag hade förmånen att sjunga och föreläsa vid ett arrangemang av föreningen ”Mö finns”. Föreningen som är en mötesplats för cancerdrabbade och deras anhöriga. Det kändes bra att få sjunga och tala kring temat ”Hoppfullhet”.
 
Glad över responsen på mitt förra blogginlägg om min kärlek till Svenska kyrkan. Alltså, så många tusen som läste det här på bloggen, så enormt många gillningar och delningar på Facebook och Instagram, så många fina kommentarer. Jag kan bara konstatera att många hjärtan dunkar varmt för vår kära Svenska kyrka. 

Min mamma och jag tog en långpromenad idag i allt det gnistrande vintervita. Hede är en fin by med Sonfjället i fonden. Det är många år sedan jag bodde här nu, men Hede är och förblir ”hemma”. Det verkar aldrig gå över.

En himla bra sak med Hede är att där nu för tiden finns ett café. Varje by bör ha ett café, det är min bestämda åsikt. En mötesplats, en samlingspunkt. Så vare gång jag är i Hede går jag dit. Idag avslutade mamma och jag vår promenad med ett besök där, och vi åt en varsin semla. Precis hur gott som helst.