Att lämna spår och avtryck

Jag steg upp tidigt på nyårsdagens morgon. Dels för att jag skulle arbeta den förmiddagen, men lika mycket för att jag tycker det är något visst med just den morgonen. Det är något visst med att få möta den morgonen, den dagen, den första dagen på det nya året. Det är ett speciellt sken.

Jag drog på mig ytterkläderna och tog med mig Gillis på en promenad. Möttes av en värld av snö. Det hade snöat några centimeter under natten, och nu var allt så vackert vitt. Vi gick längs den oplogade vägen och jag vände mig om och såg våra fotspår/tasspår i snön. Vi gick där och lämnade spår och avtryck.

Det blev symboliskt. Vi gick längs en väg där ingen annan hade lämnat spår före oss. Där snön var helt orörd. Och vi gick in i ett nytt år, där inte heller någon ännu lämnat några spår eller avtryck. Det nya året låg orört framför oss.

Vad kommer jag att lämna för spår efter mig under 2017? Ja, den frågan kom till mig så självklart. Spår av oro, vånda, rädsla inför världsläget? Eller spår av hopp, ljus och glädje trots världsläget?

Jag vill så gärna skapa ett ljust och varmt 2017 för mig själv och för dem jag har omkring mig. Jag vill så gärna bära på hoppet om att det kan bli bra, att allt det som är svårt och bedrövligt i den här världen kan förändras. Jag vill så gärna hålla fast vid övertygelsen om att ingenting är statiskt, saker och ting kan förändras, människor kan förändras.

Vid nyårsdagsgudstjänsten läste jag orden som Jesus en gång säger: ”Ni är världens ljus.” Ja, han säger det till oss människor. De orden ska vi nog försöka ta på allvar. Att sprida ljus i den här världen. Att lämna goda avtryck och spår efter oss.

(Bilden är tagen av världens bästa Ida-Maja Härjegård.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *