Kära, älskade Svenska kyrkan

Mitt allra första medvetna minne av kyrkan är från när jag är ungefär fyra år. Jag fick följa med min mormor till högmässan i Hede kyrka. Hon gick nästan alltid dit på söndagarna. Jag minns inget av vad som hände, vad som sades, vad som spelades, men jag minns att jag lade mig ner i kyrkbänken med huvudet i mormors knä. Hon hade sin mörkbruna päls, stråna killade mig lite i näsan. Jag somnade. Mormor berättade efteråt att jag hade snarkat. Ganska högt. Det gjorde inget. Det fick vara som det var. Jag fick vara som jag var.  Jag minns tryggheten.
 
Efter den stunden har jag upplevt Svenska kyrkan på så många skiftande sätt. Och om du skulle be mig beskriva Svenska kyrkan med ett ord, skulle jag använda ordet Livskraft. Livskraft på samma sätt som den björk som växer på väggen på Åre gamla kyrka. Helt omöjligt, och ändå växer den där.


Livskraften märks inte minst i den fantastiska barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs i varenda liten och stor församling. Verksamheterna ser olika ut, grupperna av barn och unga olika stora, men jag tror att de allra flesta barn och unga som är med får med sig orden, eller kanske känslan: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”  Det är något med det där, att få känna sig värdefull. (Sv Ps 791)

Det är svårt att tala om sorgen. Det är svårt för många att möta en människa som sörjer. Många känner sig tafatta och illa till mods i sorgens närhet. Vi är inte vana att tala om den. Orden om sorg göms lätt undan. Men i kyrkan erbjuds grupper för samtal om sorg, i kyrkan finns präster och diakoner som gör hemsök till människor som sörjer. Sorgen ska inte gömmas undan, den är en del av att vara människa. Ibland går livet sönder, det vet vi alla. I kyrkan kan vi tala om sorgen, men också få tröst i sorgen. Inte tröst som i ”Så ja, du ska se att allt snart blir bättre”, utan tröst som i: ”Jag är hos dig. Du är inte ensam.”

En av kyrkans viktigaste uppdrag är att ha begravningar. Att tillsammans med anhöriga till den döda skapa en värdig och vacker begravningsgudstjänst mitt i smärtan.

I kyrkan finns också möjlighet till att få själavård. Då sitter du tillsammans med en präst eller diakon och talar om det som ditt liv just nu är fyllt av. Prästen har absolut tystnadsplikt efter ett sådant samtal.

Tänk så mycket glädje det finns i en kyrkokör! Tänk så starka möten det kan bli i en samtalsgrupp när vi talar om livets innersta. Tänk så fin gemenskap som kan växa fram på kyrkans olika  mötesplatser. Soppluncher, bibelstudiegrupper, språkcaféer, gemenskapsträffar… Det finns hur mycket som helst. Just i vår tid är det många församlingar som möter våra nyanlända. Här i Åre har vi till exempel språkcafé varje tisdag, och dit kommer många, många. Dit kommer människor från Syrien, Eritrea, Afghanistan… Men  dit kommer också ett ganska stort gäng ortsbor. Det blir enormt fina möten, där vi kan konstatera att vi alla är människor. Olika bakgrund, olika förutsättningar, olika glädjeämnen, olika rädslor, olika sorger, men vi är i grunden ganska lika.

På den här bilden sjunger vi i Årekören vid en gudstjänst på annandag påsk vid Lillåstugan i Åre.

Kanske döptes du som barn. Kanske funderar du på att bli döpt som vuxen. Det går bra. Vid dopet är åldern helt oväsentlig. Vid dopet är yrke, utbildning, status, prestige och annat som kan anses viktigt i vårt samhälle, helt utan betydelse. När en människa döps är det precis den hon/han är som är viktig. Inget utanpåverk över huvud taget. Att döpas är att på riktigt få vara den jag är och bli en del i den världsvida kristna kyrkan. Dopets vattendroppar blir Guds viskning: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. (Ord av Mikael Eklöf, Hålland, Undersåker.)

Många unga väljer att konfirmera sig. Konfirmationen är liksom en fortsättning på dopet, en bekräftelse av dopet. En möjlighet till gemenskap, samtal, gemensamma funderingar, skratt och bus. Jag glömmer aldrig ett konfirmationsläger då en av tjejerna skulle döpas. Vi valde att ha dopgudstjänsten sent en kväll. Hennes kamrater smyckade kyrkan och gjorde fint. En av kompisarna ville sjunga och sjöng från predikstolen ”You are beautyful, no matter what they say…” Efteråt åt vi de tårtor konfirmanderna bakat och garnerat, och dopet blev verkligen den fest det förtjänar att vara.

Ibland säger människor lite urskuldande inför att döpa sitt barn: ”Tja, det är ju traditon”. Som om det vore något att skämmas över! Det är tradition och ska vara. Vi är insatta i en lång, lång kedja, vi är en del i en lång tradition. Det är något mycket vackert i det! ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.” (Sv Ps 297)

Kanske har du varit på en konsert någon gång i en kyrka, eller på en teaterföreställning. Kyrkan flödar av musik, flödar av kultur. Kyrka och kultur är så intimt sammanflätade. Kyrkorummet är ett så fantastiskt rum för att uttrycka vad det är att vara människa, vilket mycket av de olika kulturella uttrycken handlar om. En extra bra grej är att många kyrkor gör olika sorts insamlingar i samband med konserter. Ofta går då pengarna till Svenska kyrkans internationella arbete. Svenska kyrkan gör fantastiskt mycket bra i den här världen.
 
Själv har jag haft förmånen att från det att jag var barn fått musicera i kyrkorum tillsammans med olika musiker. Här är jag med begåvade Jenny Michanek när vi gjorde vår föreställning ”Kallad” i Marieby kyrka i somras.

Till kyrkan får vi komma som de vi är. Med alla våra tillkortakommanden och misslyckanden, med all vår bräcklighet och våra sår. Den kristna kyrkan är uppbyggd kring en Gud som själv är bräcklig och sårbar. Som föddes till världen i ett torftigt stall. Som dog en förnedreande och plågsam död på ett kors. Livet är inte perfekt. Vi behöver inte vara perfekta. Ingen fixar det. Men ur skavankerna och trasigheten kan något mycket vackert växa fram.

På något sätt handlar varje gudstjänst om just det. Det finns en Gud som vet precis vad det innebär att vara människa, som kan dela varje människor liv. Också det allra mörkaste. Och i det allra mörkaste kan vi få våga tro på ljuset och kärleken. Jesus som dog på ett kors uppstod från döden. Allt börjar om. Livet är långt mycket större än vi kan ana. Det är hoppet vi får leva i som människor.

Kärleken från Gud är ovillkorlig och grönslös. Jag vet inte om det riktigt går att ta in det. Älskad, trots allt, liksom. Men jag tänker när jag står mitt emot ett vigselpar att här syns kärleken verkligen. Kärleken är påtaglig. Och jag tror att kärleken mellan människor också kommer från Gud. Den är en present, en gåva att vårda mycket, mycket ömt. ”Jag tror att Gud är kärleken som bor i människan, som lever i förälskelsen och drar oss till varann.” (Ur Psalmer i 2000-talet, nr 903. Fantastisk text av Sven Hillert.)

Här är vackra Storvallens fjällkapell. Här har jag vigt många par.

 
Vid en vandring längs Blomsterstugen i Storlien fann jag den här bänken, där jag satt ner en stund. Jo, nog behöver vi påminnas om det ibland. Lugn i stormen. Och många församlingar erbjuder mötesplatser med lugn i stormen. Meditationskvällar, retreater, tysta dagar, pilgrimsvandringar… Olika sätt att möta tystnad och stillhet och lugn, vilket är alldeles nödvändigt för oss då och då. ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav.” (Sv Ps 522).

I Härnösands domkyrka, den jag en gång prästvigdes i, finns den här fantastiska regnbågsmattan. Jag önskar att varje kyrka hade en sådan! För att påminna oss om varje människas lika värde, för att påminna oss om att vi är älskade av Gud, alldeles oavsett vem vi är, vem vi älskar, hur vi lever våra liv. En matta som bara gnistrar av livskraft och kärlek.

Jag älskar min kyrka, Svenska kyrkan som jag döptes i, konfirmerades i, prästvigdes i, gifte mig i, döpte mitt barn i, ser så mycket gott i, men det betyder inte att jag inte är missnöjd ibland. Precis som många andra ser jag det som inte är bra, och har själv emellanåt tagit skada. Kyrkliga arbetsplatser som inte mår väl, en organisation som ibland skadar mer än bygger upp, människor som utnyttjar sin ställning på helt fel sätt. Jag vet. Och ändå. Trots allt. Det finns så mycket som är gott i Svenska kyrkan! Låt oss inte glömma det eller förlora det, och låt oss kämpa för att det som inte är bra ska bli bra!

För hon leder mig framåt, hon gör faktiskt det. Med sina brister och tillkortakommanden, så är hon är omistlig del i min kristna tro. Jag behöver gudstjänsterna och mötesplatserna, jag behöver nattvarden och musiken, jag behöver bönerna och de spontana mötena kring tron och livet. Svenska kyrkan är liksom en famn för allt det. Och jag tror att Gud leder och bär. Jag tror det, och känner det rätt tydligt emellanåt.

”Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mott ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Sv Ps 763)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *