Skenet i skymningen och magiska mötet

Vi hade förmånen att få vara med på konfirmaton idag i Duveds kyrka. En kille, som vi känt sedan han föddes, var konfirmand. Och jag var gäst. Inte tjänstgörande präst. Gäst. Det var en rätt härlig känsla. Han och de andra konfirmanderna gjorde så bra ifrån sig, och det var en vacker och högtidlig stund. Det är något visst med konfirmationer.
Så satt vi där i kyrkbänken, och plötsligt kommer en liten flicka fram till mig, hon är runt fyra år. Hon lutar sig fram mot mig och viskar: ”Mamma sa att jag skulle gå till dig och säga mitt namn.” Jag ser förundrat på henne. ”Ok. Vad heter du?” Och så säger hon sitt namn, och jag begriper direkt. Den här lilla flickan har jag döpt! Hon är en av alla som jag haft den stora glädjen att få döpa.
Hon kryper upp i bänken och sätter sig bredvid mig, visar mig sitt nya halsband, sitt hårband, sin glittrande väska. Viskar att hon vill ha en egen psalmbok, men att hon inte kan läsa än. Det blir ett så starkt möte, ett rent magiskt möte, och jag fylls av en enorm tacksamhet.
Efter konfirmationen var vi på fika hos våra vänner, en väldigt mysig stund. När vi kom hem tog älskade maken och jag en promenad med Gillis. Det är en sådan makalös himmel i skymningstid nu.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *