Tankar kring prioriteringar och Ingrid Bergman

Vi åker längdskidor idag, älskade dottern och jag. I det gråmulna vädret med en aning regn, i de bitvis ishala och blöta spåren åker vi. Emellanåt sida vid sida och småpratar, andra stunder är hon en bit framför mig, åter andra stunder är hon långt framför.
Jag reflekterar där jag åker. Känner den enorma tacksamheten över att få ta en skidtur med älskade dottern. Känner att ingen prioritering hade kunnat vara klokare. Jag är så extremt tacksam över det liv jag får leva nu, ett liv med så oändligt mycket mer tid för familjen. Och för mitt skrivande. Tänker på vad någon skrev här om dagen: Om du snart skulle dö, skulle du se tillbaka på ditt liv och konstatera att du prioriterat rätt? Eller skulle du ångra dina prioriteringar?
Jag tänker på Ingrid Bergman, och filmen om hennes liv, som jag såg på Play igår kväll. Har ni sett den? Om inte – gör det! En film om hennes enorma lust och glädje och passion för sitt skådespeleri, för sitt konstnärsskap. Den där passionen som gjorde att hon lämnade sina barn under långa perioder, ibland flera år, för att arbeta med nya filmer eller teateruppsättningar. Ett liv som män levt i alla tider, men som blev djupt kritiserat för att hon var kvinna och mor. En god mor ska inte göra så.
Hon älskade sina barn, det är jag helt säker på, men hennes passion för skådespeleriet kunde inte kombineras med att vara mamma. Och hennes barn, som medverkade i filmen både som små, och som mer än medelålders, talade så fint om sin mamma. Om hur härlig hon var, glad och charmerande, men några av dem sa också att de hade önskat mer tid med henne. Att de saknat henne så mycket när hon var bortrest.
Utifrån filmen fick jag uppfattningen om att hon var nöjd med sina prioriteringar, att hon skulle ha gjort på samma sätt om hon fått leva om sitt liv.
Hur ser du på dina prioriteringar i ditt liv?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *