Livet, Präst i Åre, Utomhuslivet

Förnyelse av vigsellöften i Ullådalen

Den här förmiddagen tog jag tjänstebilen till Ullådalen. Det var mycket folk och bilar där. Det märks att vi är inne i sportlovsperioden nu. Jag tittade ut en lämplig plats med utsikt över fjällen, lite avskilt, men ändå liksom mitt i allt. Lite senare kom de två personer som idag skulle förnya sina vigsellöften här mitt ute i fjällvärlden. De tyckte om platsen jag valt, och där hade vi andakten.

Jag har haft några sådana andakter genom åren, och det är alltid lika stort och känslosamt. Det är vackert när två människor som varit gifta i många år tar sin kärlek och sitt äktenskap på ett så stort allvar, att de väljer att förnya de löften de en gång gav varandra. Att de prioriterar sin kärlek och också tydligt väljer att bekräfta det.

Det blev en stark stund också nu. Paret förnyade sina löften med egna ord, jag bad över deras vigselringar, jag bad för dem och deras fortsatta liv tillsammans. Och solen bröt fram, en makalöst vackert vinterdag.

Sedan åkte jag till Duveds kyrka och hade två vigslar. Också de blev till starka stunder. Fantastiskt vad en får vara med om som präst. En sådan ynnest! När jag kom hem drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på en powerwalk. Så mycket som behöver smältas efter en sådan här dag fylld av känslor. Nu har jag lagat lasagne och väntar in älskade familjen som varit på annat håll idag. Sedan vankas Melodifestivalen.

Berättandet, Livet, Musiken, Skrivandet

Snart släpps min nya bok

 
Så här glad var jag förra gången det begav sig – när det var boksläpp av ”Du ritar i sanden”. Vi höll till i Gamla kyrkan i Östersund och bästa Astrid Åslin och jag hade skapat en musikföreställning kring boken. Det blev så bra och det kom så mycket folk och det kändes som en så bra start för boken.
Efter det har jag varit ute och farit och flängt och berättat om boken och sjungit tillsammans med Astrid, men också tillsammans med andra duktig musiker. Det är en ynnest! (Tack för lånet av bilden, Eva!)
När jag och älskade maken var i Visby i våras och jag var med och föreläste vid Gotlands kyrkvecka hade jag en morgon en trevlig frukostträff med Kristina Wänblom som är redaktionschef på Verbum Förlag. Hon frågade då om jag ville skriva ännu en bok för Verbum, en uppföljare till ”Du ritar i sanden”. Jag var inte sen att tacka ja. Och efter att jag sagt mitt ”ja”  drog tankarna igång och kreativiteten sprudlade. Att jag dessutom befann mig på underbara Gotland gjorde inte saken sämre.
Precis som i förra boken utgår jag från bibelberättelser och skriver i första hand för unga människor. Det här är ett fantastiskt arbete! Att få borra ner sig i Bibelns berättelser och få umgås med de spännande personer som finns i dessa berättelser! Det är verkligen ett privilegium!


I den vevan fick jag den här fantastiska anteckningsboken av min fina vän Anna Ståhl. En mycket vacker och mycket tjock bok. Som jag använt den under den här processen! I den har jag skrivit ner mina idéer, mina reflektioner, mina tankar och frågor. Men nu är allt i datorn, ivägskickat till min redaktör och nu jobbar vi för fullt med korrekturläsning.

Igår och idag har jag feber och känner mig ordenligt hängig, så jag står vid datorn en stund, lägger mig och sover så länge jag behöver, ställer mig vid datorn igen, sover en gång till… Och däremellan dricker jag färskpressad apelsinjuice, blåbärste och knaprar Alvedon. Så det ska nog ge sig.

Den blir i alla fall fin, min nya bok! Det är en förmån att få arbeta med så många duktiga personer som finns på Verbum! Och nu inser jag något märkligt! Formgivaren har gett den ett orange omslag – samma orange som min livsviktiga anteckningsbok! Skojigt sammanträffande! Och namnet på boken? ”Du möter min blick i vimlet” – fint va?

Livet

En härlig överraskning

När jag precis stigit upp och satt mig vid köksbordet med en kopp kaffe kom älskade maken och sa att han glömt berätta en sak för mig – att vi skulle till Copperhill på SPA och hotellfrukost. Det var hans Alla hjärtans dagpresent till mig och förstås en mycket härlig överraskning! Så vi lämnade älskade dottern, och mina föräldrar som just nu är på besök, och gav oss av.
Så vi tog bilen upp till hotellet Copperhill med den makalösa utsikten. Där tog vi en stilla promenad med Gillis innan vi gick in i frukostmatsalen och tog för oss av buffén. Äggröra och bacon… Frukt och grönsaker… Plättar med sylt och grädde… En croissant och en café latte… (Lite apropå mitt förra inlägg…)
Sedan bytte vi om till badkläder och steg in i SPA-avdelningen. Vi har varit där några gånger förut, och det är väldigt härligt. Det där stilla och lugna och att bara få sjunka ner i varma vatten och samtidigt blicka ut genom de stora fönstren och se liftarna och pisterna.
Älskade maken vill alltid basta mer än jag vill. Jag vill å andra sidan alltid sitta längre i hotellfoajéer än han, så uppdelningen är glasklar. Jag älskar hotellfoajéer! Att få sitta i en skön fåtölj, sippa på en kaffe, betrakta människor som kommer och går. Underbart!

När vi kom hem väntade de här tre godingarna. Och min pappa förstås. Det är så mysigt att ha dem här!

 

Betraktelser, Livet

Ja, vad är hälsosam mat egentligen?

”Åh, så ljuvligt” utbrister A, tar en stor tugga av sin semla och lutar sig tillbaka i cafésoffan. ”Jag älskar att ha passerat femtio och äntligen få strunta i hur jag ser ut. För första gången i mitt liv mår jag bra, alldeles oavsett utseende och vikt.”

”Det låter ju underbart”, säger de andra tre kring bordet.

Men B harklar sig och säger försiktigt: ”Det är ju bara det att bukfettet är farligt och kan leda till en rad sjukdomar, och övervikt i sig är ju skadligt, så du får inte äta hur många semlor som helst.”

”Äsch”, säger C. ”Jag tror på balans. Om man bara äter vettigt i grunden och rör på sig, så kan man äta en semla då och då.”

D säger: ”Ja, fast vad är egentligen att äta vettigt i grunden? Själv vet jag inte längre, jag blir helt konfys av allt jag läser kring kosten.”

”Jag tänker att man kan utesluta vitt mjöl och socker, så kommer man långt”, säger C.

Men B håller inte med. ”Man kan inte äta något mjöl alls, inte heller grovt mjöl, för allt mjöl omvandlas till socker i våra kroppar.”

”Äsch, så kan det väl inte vara!” säger C en aning upprört nu.

”Jo”, säger B. ”Det är så, jag har läst om det. Kloke doktorn Nisse Simonsson säger att det är så, och han har ju ändå varit läkare i många år, han borde veta. Han säger att vi ska undvika alla kolhydrater för att må bra.”

D höjer rösten: ”Vad då,  för att må bra? Jag mår bra av mjöl, har alltid gjort. Bröd har vi människor ätit i alla tider!”

B nästan viskar nu. ”Mjöl och socker skapar inflammationer i våra kroppar och kan leda till cancer.”

C skakar på huvudet. ”Så nu ska man inte få äta pasta längre och inte bröd. Och inte semlor. Det känns som om livet blir väldigt tråkigt.”

”Det är ju också väldigt tråkigt att bli sjuk av maten man äter”, säger B.

A, som suttit tyst genom samtalet och ätit sin semla, reser plötsligt på sig. ”Men vart ska du?” säger de andra? Hon svarar inte. Hon bara går.

”Hon ska kanske gå och ta en promenad och smälta det hon ätit”, säger B.

”Eller så blev hon ledsen av allt vårt tanklösa prat”, säger C.

”Eller så går hon och köper en till semla,” säger D.

Präst i Åre

På besök i Njarka

På en udde i Häggsjön ligger Njarka Sameläger, och där hade Åre församling sin gemenskapsträff idag. Vi var ett gäng som tillbringade eftermiddagen i solsken på denna fantastiska plats. Maud som driver Njarka tog hand om oss på bästa sätt, berättade om platsen, om samernas historia och bjöd på kaffe kokat över öppen eld.

Den åttakantiga högtidskåtan Jarnge, som är samelägrets centrum. På Njarkas hemsida står att läsa: ”Att sitta i en kåta är demokratiskt. Alla besökare blir lika viktiga och det finns inga hörn att gömma sig i. I kåtan sitter man öga mot öga och det blir en fin gemenskap.” Det blev det för oss också! Vi kommer gärna tillbaka.

Här är Maud själv i en av de kåtor gäster kan få övernatta i. Och hit kommet gäster från hela världen.

Och så renarna förstås. Så fina!

 

Skrivandet

Den enorma glädjen i att skriva

Jag är i slutfasen på mitt manusskrivande, snart går boken i tryck. Så förra veckan var det intensivt med redigeringsarbetet, och under helgen paus för att vänta in nya kommentarer från min redaktör. Och i den ”vänteluckan” föddes en så enorm längtan att skriva på det andra manuset jag också håller på med.
Ett manus som en dag kan bli en roman. Vet inte hur, vet inte när, men jag vet att det är så roligt och så lustfyllt att skriva! Jag skriver fort, jag skriver länge, jag skriver så gärna. Och det är så lustfyllt att det ännu inte riktigt fått någon struktur eller ordning. Jag insåg det när jag plötsligt såg mina anteckningar, någon sorts synopsis…
Ingen annan än jag skulle förstå ett dyft av de anteckningarna, men för mig är det glasklart. Detta virrvarr av oläsliga ord, formuleringar, siffror och färger är grunden till manuset, och jag vet precis.
I morgon bitti blir det åter igen jobb med mitt högaktuella manus för nu har jag fått synpunkter från min redaktör, och resten av dagen och kvällen betyder arbete i Åre församling. Det är en sådan vecka nu och mycket ska hända. Språkcafé, möten, gemenskapsträff, kvällsmässa, fler möten, vigsel, gudstjänst… Och genom allt – en längtan tillbaka till mitt manus som en dag kan bli en roman…

 

Livet, Utomhuslivet

Femte årstiden och ”köjedag”

Det kan hända att det här är den första dagen i den femte årstiden, den allra bästa av årstider, vårvintern. För solen har värmt och himlen har varit blå, och det var 17 minus när vi vaknade, men sedan steg temperaturen till minus 6.
Men trots det ljuvliga vårvintervädret har vi hållit oss inne, jag och älskade dottern. Hon vaknade med feber och hosta, och har förstås behövt ta det lugnt idag. Och vi har varit inomhus med bästa möjliga sällskap – familjen H är här, och lille V är också sjuk, men rätt pigg.
Så mammor och barn har haft en riktig ”köjedag”, som man säger i Härjedalen, en dag när man av olika skäl myser inomhus. Papporna har åkt längdskidor i Björnen. Så vad har vi gjort? Lång frukost med amerikanska pannkakor… Fika… Spagetti och köttfärssås till lunch… Bokläsning och vila…Fika…
Snart ska middagen lagas – laxpaj – barnen mår ok trots snuvan och febern, och jag kan konstataera att trots finvädret där utanför fönstret har det varit en mysig ”köjedag”. Ikväll väntar förstås MelloHoppas ni haft en fin lördag!

 

Skrivandet, Utomhuslivet

Redigerar mitt manus

Jag redigerar dessa dagar. Stiger upp halv sex, kokar en kopp kaffe, ställer mig vid datorn och dyker in i mitt manus. Ser min redaktörs underskrifter och synpunkter, tar ställning till vad jag tycker. Har hon rätt? Ska jag ändra eller ska jag hålla fast vid min första tanke? Ofta ändrar jag, min redaktör är så klok och har skarpa ögon och stark känsla för texten.
Det roliga är att jag tyckte att jag vara så klar när jag skickade in manuset den här gången. Tänkte att redigeringsarbetet kommer att bli lätt som en plätt. Men det funkar ju inte så, jag borde veta det, nu när jag är inne på min fjärde bok. Grejen är att en blir blind för sitt eget manus, blind för sin egen text, och det är först när någon annan, redaktören, läser och tycker till, som en börjar se igen. Stavfel som smugit sig in, grammatiska fel, syftningsfel, och så de där sakerna som gör att berättelsen blir svår att förstå och hänga med i.
Så jag lyssnar på min redaktör, tar till mig hennes åsikter. Lär mig massor. Jobbar på här vid skrivbordet och timmarna flyger. Hajar till när jag hör ett ”hallå” i dörren och älskade dottern är hemma från skolan. Skönt då att sitta ner med henne och fika och höra hur hennes dag varit, skönt att för en stund släppa alla de berättelser som snurrar runt i mitt huvud.
Jag har inte varit ut över huvud taget idag. Det får bli en stilla kvällspromenad, så jag får röra på kroppen i alla fall en aning, och få in lite nytt syre. I morgon tror jag att jag blir klar med den här omgångens redigering och kan skicka in manuset till förlaget på nytt. Sedan får vi se hur mycket arbete som återstår.

Hjärtat som jag fann i en kal buske i Ullådalen lever med mig.

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Så berörd!

Det blev en väldigt berörande kväll i Duveds kyrka igår. Musikern och musikskaparen Stefan Nilsson och skådespelaren Mikael Rahm framförde föreställningen ”Min pappa kunde också spela piano”.
Mikael berättade och sjöng på sitt speciella sätt på både jämtska och härjedalska. Och rikssvenska. Det finns ingen som Mikael Rahm! Så genuin.
Och Stefan berättade med pianots hjälp om hur det var att växa upp med en alkoholiserad pappa i ”landet utan känslor”. Smärtsamt att lyssna till Smärtsamt och vackert. För i hans berättelse vävde han också in en del av  den musik han skapat genom åren. Musiken till ”Pelle Erövraren” och ”Såsom i himlen” till exempel…
Föreställningen avslutades med en mäktig och innerlig version på jämtska av ”Gabriellas sång”.
När jag sedan stod i dörren och sa hejdå till människor, förstod jag att föreställningen väckt många känslor och tankar. Många var djupt berörda. Och en man sa att det var fantastiskt att kyrkorummet fick vara platsen för en sådan här föreställning. Att livets olika sidor får rymmas i kyrkan.
Så är det ju. Kyrkan är platsen för allt vad det innebär att vara människa.

Och nu är en ny dag, en dag med kaffe, levande ljus och  datorn. Här ska redigeras manus. På fredag behöver förlaget få in materialet.

Önskar er alla en fin måndag!

Präst i Åre, Utomhuslivet

På snöskor i Ullådalen

Som ni vet vid det här laget är jag väldigt förtjust i morgnar. Tycker om lugnet och det speciella ljuset. Älskade maken och dottern ville åka manchester och jag körde dem till Duvedspisterna. Själv åkte jag vidare till Ullådalen tillsammans med Gillis.
Där tog jag på mig snöskorna och gav mig ut i allt det vita, medan lillkillen glatt skuttade omkring i snön.
Jag testade snöskor för första gången förra säsongen och blev fast. Det är en alldeles speciell känsla att kunna gå var som helst. Jag går alltid långsamt, det blir som en meditation. Vilken ljuvlig start på dagen!
Nu har jag ätit lunch med familjen, och ska strax ge mig iväg för att hälsa musikskaparen Stefan Nilsson och skådespelaren Mikael Rahm välkomna till Duveds kyrka. Ikväll ska de göra föreställningen ”Min pappa spelade också piano”. Men första ska jag bjuda dem på fika, och de ska ställa in ljud och ljus och allt annat som behöver göras innan publiken kommer. Jag ser mycket fram emot kvällen.