Jag blir så galet provocerad!

Vi är tre vänner som möts över en lunch. Det är alltid trevligt och fint att sitta ner och äta lunch med vänner, men den här gången hade vi ett tydligt syfte med vårt möte. Vi behövde prata om hur det är att vara kvinna i vårt samhälle. I detta samhälle som kommit så långt i jämställdhetsarbetet, som har en regering som kallar sig feministisk, som har haft kvinnlig rösträtt i så många år, där kvinnor kan bli präster och läkare och poliser, och alla andra yrken de någonsin önskat, där kvinnor är chefer och har högt uppsatta positioner inom olika instanser, där många föräldrar delar föräldraledigheten, där… Ja, vi har kommit långt. Och samtidigt inte alls.

Jag blir så galet provocerad när kompetenta, högutbildade, kloka, erfarna kvinnor blir kallade ”lilla gumman”, får kommentarer om sitt utseende, ofta att hon är ”söt”, får höra att män tycker det är mysigt att få stå trångt i ett j…a kopieringsrum tillsammans… Där kvinnor fortsätter reduceras till objekt och utseende.

Då har vi inte kommit någonstans alls, känns det som. Och när män som Trump, med den extremt unkna kvinnosyn han har, får makten i USA, och på det viset har mandat att påverka mest hela världen, ja, då blir det riktigt dystert. Och när länder som Ryssland tycker det är en bra idé att ändra i lagstiftningen så straffet för kvinnomisshandel och barnmisshandel sänks, ja, då börjar jag smått förtvivla.

All kamp som våra förmödrar fört, vår egen kamp i både stora och små situationer, leder den någonstans över huvud taget?

JAAAAA! Efter en sådan lunch igår, blir det ändå mitt svar. JAAAA! Vi måste kämpa vidare! För vår skull, för våra medsystrars skull, för våra döttrars skull. Men också för våra förmödrars skull, de som banade väg. Och vid mötet igår blev jag så påmind om att det inte alltid handlar om de ”stora” kamperna med de stora orden, utan i de mest vardagliga av situationer. När någon på arbetsplatsen berättar ”roliga” historier om kvinnor, historier som inte alls är roliga – säg ifrån! Eller när den goda vännen, som oftast är så klok, säger något nedlåtande – säg ifrån!

Tillsammans behöver vi fortsätta gå längs den upptrampade väg som våra förmödrar gått. De som gjort så vi kan vara präster och poliser och läkare, och allt vad vi nu vill. De som gjorde så att vi kan rösta. De som var med och skapade de möjligheter vi trots allt har.