I ensamhet i Ullådalen

Vi dukade upp en ordentlig mysfrukost framför TV:n i morse, jag och älskade maken. Vi åt och jag såg starten på Vasaloppet, men sedan längtade jag ut! Solen sken in genom fönstren. Så jag drog iväg till Ullådalen och spände på mig skidorna. Det var fortfarande så tidigt på morgonen att jag nästan var helt ensam längs skidspåret. Det är inte ofta det är så i Ullådalen.

Solen sken, och det var helt tyst omkring mig, förutom vinden som ven och knarret från skidorna. Det var bara rent magiskt! Det finns inget ljuvligare än att staka sig fram längs spåret och låta tankarna flyta fram i sin egen takt.

När jag nådde Lillåstugan började jag möta andra skidåkare. Då var lite av magin bruten, även om det är härligt att möta människor med stora leenden. Men det är morgnarna som är min stund på fjället, det kan jag bara konstatera.

2 reaktion på “I ensamhet i Ullådalen

  1. Ser underbart ut! Och då vet jag ju att upplevelsen egentligen inte brukar gå att fånga på bild… ”Känslan sätter sig i hela kroppen”, som en vän sa om Gotland. Fjällupplevelser sätter sig också i hela kroppen, tycker jag.

    • Det var verkligen underbart! Och det bästa av allt är att denna vår femte årstid bara precis börjat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *