För många år sedan, i en annan tid, i ett annat liv, arbetade jag i Sälens fjällkyrkor som diakoniassistent. En av mina arbetsuppgifter var att baka vaniljbullar och bjuda alla som kom till kyrkorna. Så jag satte en deg tidigt om morgonen och bakade under förmiddagen. Köket fanns i samma byggnad som kyrkorummet och församlingssalen, jag stod där liksom mitt i allt och bakade., så folk kikade in och hejade och fick smaka bullar. Det var väldigt mysigt!

Jag hade inte bakat jättemånga bullar innan jag började på den tjänsten, så det blev rätt mycket att lära sig från grunden. En sak kunde jag i alla fall konstatera, och det var att mitt allra första bullbak inte blev bra. När jag tog ut de bullarna ur ugnen liknade de inte alls de bullar jag sett att vår husmor Åse bakade. De liknade i själva verket ingenting. Det var som tunna spröt… Men sedan blev det bara bättre! Och fortfarande idag, alla dessa år senare, sitter det liksom i kroppen. Jag bakar riktigt goda bullar, om jag får säga det själv.

När jag avslutade tjänsten i fjällkyrkan var det en avskedsgudstjänst i Tandådalens fjällkyrka. Då fick jag en present av arbetskamraterna. De hade sparat en av de där första bullarna, lackat den och gjort en tavla. De sa att den var fullständigt unik och oförglömlig. Jag håller med.

Idag hittade jag den där tavlan och skrattade gott och minnena flödade. Vilken makalös bulle! Ja, ni ser ju själva.