Att dansa i kyrkan

För några år sedan samarbetade vi för första gången, dansaren Elin Kristoffersson och jag. Då gjorde vi en föreställning som vi kallade för ”Jag dansar för livet”, där jag läste dikter om livet och döden, kyrkomusikern Ingeborg Olsson spelade stycken på kyrkorgeln och Elin dansade. Det blev en mycket stark föreställning.

I förra veckan sågs vi igen, då hon kom hit till Åre för att dansa. Den här gången vid Åre församlings Språkcafé i St Olofsgården. Vårt språkcafé är en mötesplats för våra nyanlända och ”gamla” Årebor. Vi brukar laga mat tillsammans, äta ihop och prata svenska. Emellanåt har vi någon gäst som sjunger eller skapar med händerna eller spelar instrument. Och förra tisdagen var det Elin som var gästen.

Jag missade tyvärr kvällen eftersom den krockade med älskade dotterns dansuppvisning, men jag har förstått att det blev en härlig kväll. Elin dansade först på egen hand den solodans hon kallar I tystnaden är min hud inte längre mitt slut. Åh! Bara detta! Vilket fantastiskt namn på en dans! Och sedan bjöd hon in alla att dansa. Och det hade de gjort, både unga och gamla. HÄR kan du läsa mer om Elin.

Jag längtar efter att göra fler föreställningar ihop med Elin, och vi har pratat lite smått om det. Jag tror så mycket på dansen som uttrycksmedel, inte minst i kyrkan.

/Karin

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *