Det är inte förspilld kvinnokraft

Jag ser henne framför mig där hon sitter vid öppna spisen med stickningen i händerna. Mormor. Jag ser hur garnet liksom rinner fram mellan hennes fingrar. Jag ser också framför mig farmor och hennes virkningar. Och jag ser mamma och alla hennes olika hantverksprojekt.

Alla dessa handarbeten som skapats genom historien av kreativa kvinnor. Sockor och vantar, dukar och bonader, mattor och gardiner.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

Jag ärvde inte förmågan till att sticka och virka av min mormor eller farmor eller mamma. Det som för dem tycks så enkelt är för mig många gånger helt obegripligt. Men jag har märkt att det är under perioder av stress och svårigheter som min längtan efter garner och färger växer sig starkare. Jag har märkt att det är under perioder av stark press som jag ändå sitter där i soffan och gör mina taffliga försök till att sticka.

Kanske för att det bor en trygghet i att handarbeta. Kanske för att det finns något oändligt fridfullt i ljudet från två stickor som letar sig fram genom garnet. Kanske för att det är något som förenar mig med mina förmödrar.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

/Karin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *