Ikväll kom vi hem till Duved, och här fanns en stark känsla av annalkande höst. Tunga, grå moln och snö på toppen av Åreskutan. För första gången på länge tände vi ljus när vi åt mat.

För mig är sensommartiden en vemodets tid. Lite märkligt eftersom jag älskar hösten när den kommer med sin klara luft och sina starka färger, och jag älskar vintern med snön och allt det gnistrande vita. Ändå detta vemod.

Men jag tror att det beror på att det finns så mycket längtan inför sommaren. Längtan efter solen och värmen, längtan efter bad i glittrande vatten och ljumma grillkvällar på altanen. Och så går det så fort! Så oerhört fort försvinner sommarens dagar iväg, och en lämnas med känslan: Var det här allt?

Och jag tror vemodet kommer smygande inte bara för att sommaren försvinner så fort förbi, utan för att livet försvinner så fort förbi, och det blir så märkbart när vi går mot höst. Livet går fort. Jag får allt fler grå hår, allt fler rynkor kring ögonen, och dottern är snart lika lång som jag.

Jag läser kloka Tomas Sjödin, prästen och författaren som har så mycket visdom han delar med sig av på ett så berörande sätt. Så här skriver han kring vemodet, kring att livet går fort:

”Idag är vi här. Imorgon är vi inte det. Hur skall man hantera den insikten? Kanske bara genom att välja livet. Igen och igen. Satsa på det som består. Vägra snåla med kärlek och barmhärtighet. Leva generöst i mötet med andra, men också mot sig själv. /…/ När man inser att livet går fort ska man inte skynda på, utan passa på. Göra det man älskar och brinner för. Snart nog är det för sent.”

Var rädd om er!

/Karin