Här ska julefridsdrömmarna bli verklighet

För snart ett år sedan skrev jag så här i min reflektionsbok:

Två dagar före julafton åker jag till Åre för att göra några julklappsinköp. Hur tänkte jag? Det är bilar överallt, finns ingenstans att parkera. Det regnar och är ishalt på vägarna och livsfarligt att gå. Det är ett myller av människor, köer, samlingar av folk. Det är varmt och svettigt inne i butikerna.

Då hör jag en kvinna säga med något uppgivet i rösten. ”Och vi som åkte hit för att få lite julefrid.”

Jag tror inte hon är ensam om det. Jag tror vi är många som har en bild av att friden finns någon annanstans, på en annan plats, i en annan miljö. Inte i vår egen vardag och vår egen tillvaro. Och jag tror att många förlägger julefridsdrömmarna hit till fjällvärlden. Här ska det gnistra av rimfrost i träden, här ska snön ligga vit över fjäll och marker, här ska allt ske i ett lugnt och makligt tempo, här ska fjällstugan vara nystädad och julpyntad, elden ska spraka i öppna spisen, julmaten lagad och julbrödet bakat, barnen glada med tindrande ögon. Här ska familjen umgås i samförstånd och kärlek, här ska tid finnas till både skidåkning och bokläsning med en kopp glögg i handen. Här ska allt det finnas, som inte finns hemma i vardagen, här ska julefridsdrömmarna bli verklighet.

Men vad händer om det inte blir så? Om det fortsätter regna och vara glashalt? Om barnen är på uruselt humör och julmaten inte hinner bli lagad? Om partnern inte uppskattar sin julklapp? Om julefriden inte infinner sig?

Ibland tror jag vi behöver backa några steg. Backa och blicka in i det där stallet i Betlehem. Kanske tända en oljelampa intill, så vi ser lite bättre. Blicka in på den lilla familjen på det trampade jordgolvet. Tonårsflickan Maria, som precis blivit mamma. Ogift och utan försäkringar inför framtiden. Snickaren Josef, som lovat att ta på sig papparollen, trots att han vet att det inte är hans barn. Och så den lille pojken i mammas famn. Helt beroende av sina föräldrars kärlek och omsorg. Annars klarar han sig inte. Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Så kommer Gud till världen. Det finns inget märkvärdigt eller storslaget eller överdådigt i den här berättelsen. Den är istället väldigt, väldigt enkel utan några förväntningar om storslagenhet eller perfektion. Så föds Gud till världen. I ett litet, torftigt stall.

Och Gud finns i den här världen varje stund och varje ögonblick, också varje jul, alldeles oavsett om julefriden infinner sig eller inte. Alldeles oavsett om huset är välstädat och maten lagad och elden sprakar i öppna spisen. Oavsett det.

Den regniga decembereftermiddagen backar jag några steg, och åker hem. Jag behöver inte köpa fler julklappar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *