Betraktelser, Familj och vänner, Skrivandet

Vankelmodet i att åka hemifrån

På lördag åker jag till Masesgården för att under en vecka leda kursen ”Skriv ditt liv”. Som alltid är det dubbla känslor inom mig när jag ska åka hemifrån. Jag är en människa som älskar att vara hemma. Hemma i huset med älskade familjen, det är då jag mår som allra bäst. Men jag är också en människa som vill ut och resa och träffa nya människor och få nya erfarenheter.

Så – med dubbla känslor kommer jag att sätta mig på tåget på lördag morgon. Å ena sidan fylld av förväntanspirr inför att möta mina kursdeltagare. Och fylld av längtan att få vara kreativ tillsammans med andra människor. Och fylld av tacksamhet över att få tillbringa en hel vecka på härliga Masesgården. Å andra sidan det där som skaver inuti… Att åka ifrån älskade familjen. Att åka ifrån vårt älskade hem…

Kanske är det så här för de flesta. Kanske är jag inte alls speciellt ensam om detta vankelmod.

Men jag bestämmer mig för att njuta av dagarna på Masesgården, njuta av veckan. Snart nog är jag hemma igen.

 

Betraktelser, Präst i Åre

Tack Pia med bloggen Kammebornia

Efter en gudstjänst för en tid sedan kom en kvinna fram till mig och tackade. Hon sa att hon väldigt sällan brukar gå till kyrkan, men att just den här dagen var det något som fick henne att gå dit. Och så sa hon: ”Varför går jag inte oftare när det är så fantastiskt att vara här?”

Hon svarade själv på sin fråga: ”För att jag känner att jag inte har tid. Jag vill inte lämna familjen och gå iväg när vi äntligen har en ledig dag tillsammans. För att jag inte orkar, jag behöver att söndagen bara är vila, inga måsten. För att jag glömmer bort att jag ens kan gå hit, det finns liksom inte i mitt system. För att jag tänker innerst inne att jag kanske inte tror som man borde.”

Och det blev ett så oerhört fint samtal om vad kyrka är, om vad gudstjänst är, om vem Gud kan vara, om vad det är att vara människa. Det blev ett samtal som har stannat kvar inom mig. Hon är heller inte ensam om denna erfarenhet, om dessa tankar, jag får ganska ofta höra liknande funderingar.

Som präst och medmänniska får det mig naturligtvis att grubbla och grunna. Varför kan inte gudstjänsten på söndagen få bli en plats dit familjen går tillsammans på söndagarna? Den plats som ger stillhet och ro? Den plats där det blir tydligt att var och en får komma med sin tro, med sina tankar, med sina upplevelser av att vara människa?

Så läser jag fina bloggen Kammebornia, och det senaste inlägget har rubriken ”Varför går jag till kyrkan?” Pia som skriver i bloggen beskriver så oerhört berörande sitt förhållande till kyrkan. Hur hon längtat efter att ha ett förhållande till kyrkan, och hade det en tid under uppväxten, men som vuxen kände hon sig närmare skapelsen i naturen än i kyrkan. Hur hon varit bitter på ”korsriddarna, avlatsbreven och maktspelet i kyrkan genom historien och i nutiden”, men hur hon ändå fortsatt ha en längtan till det andliga rummet. Hon berättar hur hon och hennes Dennis till slut började gå i kyrkan, och hon skriver:

”Ingen av oss kunde formulera någon tro, bara att det finns en större kraft, att livet och världen är ett mirakel…”

Och så skriver hon – och då kommer mina tårar:

”För mig fanns hela gudstjänstordningen i ryggraden. Kyrie, Gloria, Sanctus, Credo, Pax och Agnus Dei som trollformler med nycklar till mitt inre.”

Och hennes inlägg avslutas så här:

”…där kyrkan är en vanlig del av mitt liv som jag kan tröttna på men ändå alltid återkomma till. Lite som en kärleksfull vuxenfamn för ett barn, irriterande i bland men ändå dit man egentligen vill för att tanka kraft och kärlek för att sen kunna gå ut i livet trygg och stark.”

Tack, Pia, för de orden!

Som jag önskar att fler skulle få känna så för kyrkan och gudstjänsten! Som jag önskar att fler skulle ge kyrkan och gudstjänsten en chans! Eller som jag beskriver kyrkan i ”Kallad”, en musikföreställning skriven av mig och Jenny Michanek:

”Jag har en stark tro på kyrkan, har alltid, haft för jag vet att Gud älskar sin kyrka i all dess trasighet och skörhet. Och hur det än är: Det finns ingenstans jag hellre går, det finns ingen famn jag hellre vilar i. Kyrkan är och måste få vara platsen där allting möts. Där dåtid och nutid och framtid strålar samman, där himmel och jord blir ett, där Gud och människa möts på ett alldeles särskilt sätt…”

Gå in och läs i Kammebornias blogg!

/Karin

Och här är hon, Pia Kammebornia.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Utomhuslivet

Skidtur i Ullådalen

I går, när vi åkte skidor i Ullådalen, kändes det tydligt att vi närmar oss den femte årstiden. Vi är verkligen inte där än, men under hela skidturen fanns små föraningar.

Ljuset var en aning klarare, och snart kommer vi att behöva solglasögon när vi är ute. Det var mildare än det varit på länge, och snart kommer vi att kunna åka skidor i betydligt tunnare plagg. Solen skymtade fram, snabbt, snabbt, emellanåt, och snart kommer vi inte att klara oss utan solskyddsfaktor när vi ger oss ut.

Den femte årstiden kan vara den bästa årstiden här hos oss – vårvintern. Den årstid som är orsaken till att många bor här. Det är en ljuvlig tid som jag ser fram emot, men nu är nu, och nu är inte heller någon tokig tid. Inte alls.

Det blev en väldigt härlig skidtur i går. Ännu härligare eftersom vi stannade till i Lillåstugan och tog en våffla och en kaffe.

Jag önskar det gick att fånga ljuset med kameran, men det går ju bara inte. Men kanske kan ni ana i alla fall.

Att följa med på skidtur är bland det bästa Gillis vet. Han darrar i hela kroppen, skriker, låter när vi ska försöka få på honom selen. Sedan springer han över fjället med all den kraft han äger.

I dag är det snöigt och blåsigt. Det blir en hundpromenad, men i övrigt ska vi nog hålla oss mest inomhus.

Ha en fin söndag!

/Karin

Drottningen af Åre, Skrivandet

Intervju kring ”Drottningen af Åre”

I går satt jag på mysiga Åregården och pratade om ”Drottningen af Åre”. Det var kulturredaktören Karin på Östersunds Posten som kom för att intervjua mig om min bok. Och hon ville att intervjun skulle äga rum just på Åregården, hotellet som ”min” drottning öppnade.

Och det är något visst med det hotellet, det kan jag inte komma ifrån. Historiens vingslag… Här kan ni läsa mer om boken och Åregården.

Och det är något visst med fröken Kristina Hansson som år 1895 öppnade det där allra första hotellet i Åre. Intervjun kom att kretsa mycket kring Kristina, kring hennes mod och drivkraft, och det är så roligt att få prata om! Att få stanna till inför frågan: Varifrån fick hon modet att öppna ett hotell i en tid när kvinnor inte ens hade rösträtt? Varifrån fick hon styrkan att jobba vidare trots att hon blev ifrågasatt och motarbetad? Varifrån fick hon hoppet att hela tiden resa sig och kämpa vidare?

Jag får många fina mail och telefonsamtal från människor som läst boken, och det värmer mitt hjärta! En del hälsningar stannar kvar i mig och berör mig särskilt mycket. En kvinna skrev att fröken Kristina Hansson ger henne modet att gå sin egen väg, att inte ständigt bli styrd av vad andra tycker och tänker. Det är så stort!!!

Betraktelser, Livet

Jag är en högkänslig person – HSP

Jag är ganska säker på att jag tillhör skaran av högkänsliga personer. Enligt den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron, är det att vara högsensitiv HSP (highly sensitive person) ett karaktärsdrag som  15-20% av befolkningen har.

Några karaktärsdrag hos högkänsliga:

  • En högkänslig person är särskilt känslig för intryck. Man tar helt enkelt in fler intryck och bearbetar dem på ett djupare sätt  än andra människor gör. Därför kommer man som högkänslig lätt att känna sig överstimulerad och få lust att dra sig tillbaka från sammanhang där det händer många saker på en gång.

(Stämmer väldigt bra på mig! Jag är den som oftast lämnar en fest eller en middag först av alla. Inte för att det inte är trevligt, men för att jag blir så galet trött. Jag orkar inte med intrycken, helt enkelt.)

  • En högkänslig är ofta högpresterande och hamnar lättare än andra i utmattningsdepression.

(Ja, det hände ju också mig…)

  • En högkänslig har sällan tråkigt i sitt eget sällskap utan har ett rikt inre liv. Ganska få intryck kan sätta igång en hel film på den högsensitives inre bildskärm. Därför är den högkänslige ytterst lämpad till jobb där det gäller att få bra och originella idéer. Många författare är av naturen mycket känsliga.

(Jag har ända sedan jag var barn tyckt mycket om ensamhet. Ensamheten har gett mig möjlighet att fritt fantisera, att skriva, måla, läsa… Inte för inte som jag är författare idag…)

  • En högkänslig person är ofta andlig, har en god intuition, känsla för den andres behov och är en god lyssnare.

(Kanske heller inte för inte som jag är präst…)

  • En högkänslig människa har förmåga att registrera fina nyanser och således hitta en större njutning i t ex dofter, naturen, konst och musik.

(Stämmer också väldigt bra på mig.)

  • En högkänslig har svårt för att se brutala filmer eller TV-serier.

(Ja, verkligen! Jag kan inte se en deckare, absolut inte en våldsam film. Jag mår psykiskt och fysiskt dåligt av det.)

Introvert och extrovert

En del blandar ihop begreppet högkänslig med begreppet introvert., men en högkänslig kan vara både introvert och extrovert. Själv är jag både och. Både den som med glädje och kraft står på scenen och talar och sjunger och spelar teater, och den som behöver stänga om mig för att få vara i fred, i ensamhet, i tystnad.

Med ömmare händer

Det finns förstås många andra definitioner av detta också. För mig har upptäckten av högkänslighet gett mig svar på många frågor om mig själv, om varför jag är som jag är. Att inse att jag själv är en högkänslig människa har gjort att jag tar hand om mig själv med ömmare händer än förut. Att jag ser till att jag får den vila jag behöver, att jag ser till att ha ensamhet emellanåt, att jag ser till att äta ordentligt. Att jag är snällare mot mig själv, helt enkelt.

Var snäll mot dig själv, du också!

/Karin

Berättandet, Skrivandet

Skrivarkurs på Masesgården

Jag sitter vid matrumsbordet och förbereder mig inför veckan då jag ska leda skrivarkurs på Masesgården. Där jag sitter flödar ljuset in genom fönstren, trots att det är eftermiddag. Det är ett annat ljus nu, det märks så väl, och jag välkomnar det. Så nu vill jag omge mig med pasteller och tulpaner.

Nästa helg tar jag tåget till Leksand och vidare mot Masesgården. Jag ser så mycket fram emot att få leda kursen ”Skriv ditt liv” där. Jag ser fram emot att få möta dem som anmält sig, över tjugo stycken, att få ta del av deras berättelser, att få diskutera skrivande och att få dela med mig av mina tankar kring livsberättande.

Det är kurstid två timmar om dagen och resten av tiden får jag njuta av att befinna mig på Masesgården. Ta del av deras fantastiska mat, gå på yogaklasser, vara med på vattengymnastik, och vistas utomhus. Och däremellan tänker jag skriva. Jag tänker hitta ett mysigt hörn att krypa upp i och ägna mig åt min berättelse.

Det känns som en ynnest,

/Karin

 

Drottningen af Åre, Skrivandet, Utomhuslivet

Jag skriver på en ny bok

Den här bilden väcker så fantastiskt fina minnen från boksläppet av ”Drottningen af Åre”  på Åregården i november. Det var en så fantastisk dag med så mycket folk och med så fin stämning. Idag har jag suttit och skrivit på min nya bok. Om allt går som det ska kommer den också att släppas så småningom.

Drottningen af Åre” lever så klart väldigt starkt inom mig fortfarande, men den får nu ge plats och utrymme för en ny berättelse i mitt huvud. Det är en så härlig fas när en är precis i början – när idéerna flödar, när handlingen fortfarande inte är helt klar, när personerna fortfarande kan förändras och utvecklas. Det är härligt att sitta och skriva, och det är minst lika härligt att vara ute och gå eller åka skidor för ute i friska luften händer mycket med berättelsen.

Jag får frågan lite då och då – Har du någon ny bok på gång? Och vad är det för sorts bok? Det är lite för ömtåligt att säga för mycket så här i början, men jag kan hinta om att det är en roman. Och att den inte bygger på verkliga personer eller händelser. Den är rakt av fiktiv. Jag återkommer om detta längre fram.

Men än så länge njuter jag av skrivandet. En dag är den kanske färdigskriven.

Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Som att leva i en vintersaga

                                                                                Ida-Maja tog bilden i Ullådalen

Vi har snart bott i Åredalen i sex år. Vi har trivts från första stund, hela familjen. Och sådana här magiska vinterdagar finns det förstås ingen tvekan – det är precis här vi vill bo! Som att leva i en vintersaga.

Jag lämnade av Leif och Ida-Maja i Ullådalen där de skulle åka slalom. Själv drog jag vidare till Björnen för att åka en mil längdskidor. Det var runt femton minus, gnistrande vackert och perfekta spår.

Sedan strålade vi samman på Lilla Tyrolen, en restaurang mitt i pisten. Vi drack varm choklad med vispgrädde och värmde oss lite. Där var det mycket folk och en kan inte ta in att det just nu är ”lågsäsong” i Åre. Att det om några veckor, när det är sportlov, kommer att vara långt mycket mer människor här.

Jag var också gnistrande kall när jag var klar med min mil på skidor. Nu ska vi basta och sedan gå på middag hos fina vänner. Hoppas du har en fin lördag!

/Karin

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Tillit – reflektion vid Åreskutan

”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn…” De orden av Tomas Tranströmer kom till mig för några dagar sedan, när jag efter en ljuvlig skidtur stod utanför Copperhill, och precis skulle gå in och dricka varm choklad med älskade familjen.

Det är förunderligt med ord som stannar kvar i kroppen och liksom kan matas fram i precis rätt ögonblick. En dikt eller en låttext eller ett bibelord som kommer till en när en som mest behöver det.

Eller som de människor som blivit dementa och som det är mycket svårt att kommunicera med, men som omedelbart börjar sjunga med om en börjar nynna på till exempel psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Ja, jag stod där utanför Copperhill och blickade ut över Åreskutan och funderade en stund kring ordet tillit, som stavas lika från båda håll. Och Tranströmers ord kom till mig.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Familj och vänner, Präst i Åre

Kreativa dygn i Umeå

Jag har haft två fina, kreativa och inspirerande dygn i Umeå tillsammans med min goda vän Lena Malm. Lena är också präst, vi läste tillsammans i Uppsala på Pastoralinstitutet. Vi prästvigdes samma dag i juni 2000, men i olika domkyrkor – hon i Luleå, jag i Härnösand.

Nu strålade vi samman i Umeå för att planera för gudstjänst på Internationella kvinnodagen. Den 8 mars ska vi tillsammans fira den gudstjänsten i Åre gamla kyrka, och söndagen efter, den 11 mars, firar vi den i Lenas kyrka i Råneå.

Vi satt på NK, Nya Konditoriet i Umeå, och drack kaffe och te och spånade hejdlöst och fritt. Vi samtalade om lämpliga bibeltexter och psalmer, om kvinnor vi inspireras av och vill lyfta i gudstjänsten, om eventuell sångare och solist. Och vi såg framför oss bilder och en virkad remsa garn…

Det kommer att bli så bra! Ledorden blir Berättelse, Bekräftelse, Befrielse och gudstjänstens namn ”Möt mig nu som den jag är – en mässa på Internationella kvinnodagen”.

Så vi har arbetat och varit kreativa, men vi har också pratat en massa om livet, vi har ätit god mat, druckit vin, skrattat och gråtit. Väldigt bra dagar, med andra ord!

Och Umeå visade sig från sin allra bästa sida trots att det var grått, snöblaskigt, halt och blåsigt. Det var ändå den bästa sidan tack vare alla varma, glada, härliga människor vi träffat på. Umeå gav på något vis mersmak.