Efter en gudstjänst för en tid sedan kom en kvinna fram till mig och tackade. Hon sa att hon väldigt sällan brukar gå till kyrkan, men att just den här dagen var det något som fick henne att gå dit. Och så sa hon: ”Varför går jag inte oftare när det är så fantastiskt att vara här?”
Hon svarade själv på sin fråga: ”För att jag känner att jag inte har tid. Jag vill inte lämna familjen och gå iväg när vi äntligen har en ledig dag tillsammans. För att jag inte orkar, jag behöver att söndagen bara är vila, inga måsten. För att jag glömmer bort att jag ens kan gå hit, det finns liksom inte i mitt system. För att jag tänker innerst inne att jag kanske inte tror som man borde.”
Och det blev ett så oerhört fint samtal om vad kyrka är, om vad gudstjänst är, om vem Gud kan vara, om vad det är att vara människa. Det blev ett samtal som har stannat kvar inom mig. Hon är heller inte ensam om denna erfarenhet, om dessa tankar, jag får ganska ofta höra liknande funderingar.
Som präst och medmänniska får det mig naturligtvis att grubbla och grunna. Varför kan inte gudstjänsten på söndagen få bli en plats dit familjen går tillsammans på söndagarna? Den plats som ger stillhet och ro? Den plats där det blir tydligt att var och en får komma med sin tro, med sina tankar, med sina upplevelser av att vara människa?
Så läser jag fina bloggen Kammebornia, och det senaste inlägget har rubriken ”Varför går jag till kyrkan?” Pia som skriver i bloggen beskriver så oerhört berörande sitt förhållande till kyrkan. Hur hon längtat efter att ha ett förhållande till kyrkan, och hade det en tid under uppväxten, men som vuxen kände hon sig närmare skapelsen i naturen än i kyrkan. Hur hon varit bitter på ”korsriddarna, avlatsbreven och maktspelet i kyrkan genom historien och i nutiden”, men hur hon ändå fortsatt ha en längtan till det andliga rummet. Hon berättar hur hon och hennes Dennis till slut började gå i kyrkan, och hon skriver:
”Ingen av oss kunde formulera någon tro, bara att det finns en större kraft, att livet och världen är ett mirakel…”
Och så skriver hon – och då kommer mina tårar:
”För mig fanns hela gudstjänstordningen i ryggraden. Kyrie, Gloria, Sanctus, Credo, Pax och Agnus Dei som trollformler med nycklar till mitt inre.”
Och hennes inlägg avslutas så här:
”…där kyrkan är en vanlig del av mitt liv som jag kan tröttna på men ändå alltid återkomma till. Lite som en kärleksfull vuxenfamn för ett barn, irriterande i bland men ändå dit man egentligen vill för att tanka kraft och kärlek för att sen kunna gå ut i livet trygg och stark.”
Tack, Pia, för de orden!
Som jag önskar att fler skulle få känna så för kyrkan och gudstjänsten! Som jag önskar att fler skulle ge kyrkan och gudstjänsten en chans! Eller som jag beskriver kyrkan i ”Kallad”, en musikföreställning skriven av mig och Jenny Michanek:
”Jag har en stark tro på kyrkan, har alltid, haft för jag vet att Gud älskar sin kyrka i all dess trasighet och skörhet. Och hur det än är: Det finns ingenstans jag hellre går, det finns ingen famn jag hellre vilar i. Kyrkan är och måste få vara platsen där allting möts. Där dåtid och nutid och framtid strålar samman, där himmel och jord blir ett, där Gud och människa möts på ett alldeles särskilt sätt…”
Gå in och läs i Kammebornias blogg!
/Karin
Och här är hon, Pia Kammebornia.
Tack Karin, vad fint att du tyckte om mina tankar. Och det verkar ju som att många har behov av att kunna uttrycka de här sakerna men det känns ofta svårt eller ”fel”. Jag har fått så många meddelanden från människor som tackar för mina ord och som tycker att de kunde vara deras egna. Jag var inte helt beredd på det, jag trodde jag mest skulle få höra att jag var konstig. Varma kramar, Pia
Så glad att du delar dina tankar! Och du är ju förstås inte det minsta konstig. Kram!