Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Tillit – reflektion vid Åreskutan

”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn…” De orden av Tomas Tranströmer kom till mig för några dagar sedan, när jag efter en ljuvlig skidtur stod utanför Copperhill, och precis skulle gå in och dricka varm choklad med älskade familjen.

Det är förunderligt med ord som stannar kvar i kroppen och liksom kan matas fram i precis rätt ögonblick. En dikt eller en låttext eller ett bibelord som kommer till en när en som mest behöver det.

Eller som de människor som blivit dementa och som det är mycket svårt att kommunicera med, men som omedelbart börjar sjunga med om en börjar nynna på till exempel psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Ja, jag stod där utanför Copperhill och blickade ut över Åreskutan och funderade en stund kring ordet tillit, som stavas lika från båda håll. Och Tranströmers ord kom till mig.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Den första dagen

Jag lyssnade på Tomas Sjödins Vinter i P1. Han är alltid så klok! Och det som fastande i mig på ett särskilt sätt var hans resonemang om dagarna som går. Han sa ungefär så här: ”Man lever sina dagar, gör saker, låter bli att göra andra saker, och emellanåt stannar man till och ser tillbaka och inser: De där dagarna, de är mitt liv. Är det verkligen så jag vill leva?”

Det är lätt att ha drömmar och planer för något som ska hända sedan, i en annan tid. Men det är ju vad vi faktiskt gör som formar vårt liv, inte vad vi drömmer om att vi kanske en dag ska göra.

Jag tänkte mycket på det under gårdagen, den första dagen på det nya året, 2018. Jag tänkte: Om den här dagen slår an tonen för det nya året, är det så jag vill leva mitt liv? Är det så jag vill att 2018 ska bli?

  • Jag steg upp först av alla. Satt i stearinljusets sken och drack kaffe och förberedde det sista inför gudstjänsten. Mycket bra stund!
  • Jag sa hejdå till alla de goa människorna som varit hos oss under nyårshelgen. Nu var det dags för dem att åka hemåt. Jag kände en sådan glädje över att ha haft dem här och tänkte: Mer sådant! Jag vill verkligen vara en människa som umgås med dem jag tycker om!
  • Jag ledde nyårsgudstjänsten i Åre gamla kyrka. Det blev så fint och jag tänkte: Ja, jag vill verkligen fira sådana här gudstjänster med härliga psalmer, vacker musik, låga trösklar och högt i tak.
  • Jag kom hem och var helt slut. La mig på soffan och tänkte att jag skulle vilja ligga där hela eftermiddagen. När älskade dottern frågade om vi inte skulle sticka ut på en skidtur var jag nära att svara nej. Att jag var för trött. Att vi kunde åka skidor en annan dag. Men så tänkte jag: Om den här dagen sätter tonen för året som väntar, då vill jag mycket hellre åka skidor med älskade dottern än att vila en hel eftermiddag. Så vi drog iväg, hela familjen, och fick en helt magisk skidtur.
  • Sedan bastade vi och jag tänkte: Detta är livskavalitet!
  • Vi åt resterna av nyårsmiddagen och sedan vilade jag i soffan. Jag tänkte: Först träning och frisk lift, sedan vila. Det är den ultimata kombon!
  • Om den första dagen slår an tonen för det nya året, då vågar jag tro att det här blir ett bra år.

Tack, älskade dotter, att du drog med mig ut!

Makalöst härlig skidåkning! Och jag tänkte: Vintern har bara börjat! Så många skidturer som ligger framför oss. Vilken lycka!

Och så en bild från nyårsaftonens matbord.

Hoppas NI haft en fin nyårshelg och att ni ser med tillförsikt fram emot 2018!

/Karin

Betraktelser, Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Jag sammanfattar mitt 2017

För något år sedan började jag att skriva en årssammanfattning här på bloggen. Det kändes bra! Jag tycker om att göra en sammanfattning när ett år närmar sig sitt slut. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Tidigare i mina dagböcker, nu här i bloggen. Att se tillbaka på året, minnas, reflektera, utvärdera. Vad blev bra, vad blev mindre bra, vad lärde jag mig, vad tar jag med mig in i nästa år?

Förra året lånade jag en mall från Underbara Clara , och jag lånar samma mall i år igen, men lite reviderad. Så här:

Gjorde jag något 2017 som jag aldrig gjort förut? 

Ja, det gjorde jag! Jag åkte Ikaros på Gröna Lund med älskade dottern! Jag som är både höjdrädd och farträdd gjorde det. Jag är glad för det, men jag gör aldrig om det! Aldrig.  HÄR kan ni läsa mer om den upplevelsen.

Genomdrev jag någon stor förändring? 

Nej, det gjorde jag inte, men jag gladdes över förändringen jag gjorde inför 2016. Då började  jag arbeta 50% som präst i Svenska kyrkan i Åre, och 50% som författare, föreläsare med mera. Ett så otroligt klokt beslut det var!

Vilket datum från år 2017 kommer jag alltid att minnas?  

Lördagen den fjärde november. Då släpptes min roman ”Drottningen af Åre”. Det var en stor och fantastisk upplevelse. Läs gärna mer om boksläppet på Hotell Åregården HÄR. 

Vilka länder besökte jag? 

Ännu ett år då jag inte besökte ett enda annat land. Förutom Norge. När älskade familjen åkte till Dubai och umgicks med våra fina vänner där tillbringade jag dagarna i Stockholm i möten med bland annat  mitt förlag Verbum.

Gjorde någonting mig riktigt glad? 

Mina älskade bröder har under hösten gjort mig väldigt, väldigt glad! Jag återkommer om orsaken.

När jag i april släppte boken ”Du möter min blick i vimlet” kom två av mina fina vänner som jag känt i nästan hela mitt liv till boksläppet! Jag var helt oförberedd på att de skulle komma, de hade åkt långt för att vara med, och jag blev så himla glad och galet överraskad!  HÄR och HÄR kan ni läsa mer om den kvällen.

Sedan är det mängder av saker som gjort mig glad under året! Någonting mest varje dag. Ofta, ofta kopplat till min älskade familj.

Vad önskar jag att jag gjort mer?  

Precis som förra året svarar jag: Umgåtts med vänner. Det önskar jag verkligen att jag hade gjort mer.

Bästa boken jag läste i år? 

I början av året lyssnade jag på ”Störst av allt” av Malin Persson Guilito. Trots att jag läst en hel del böcker sedan dess är det just den jag kommer att tänka på. Det är en fantastiskt bra bok, klokt uppbyggd, snyggt språk, spännande och berörande. Och Lo Kauppi är otroligt bra som uppläsare av boken! Rekommenderas.

Största musikaliska upptäckten? 

Åter igen får jag tacka TV-programmet ”Så mycket bättre” för musikaliska upptäckter. I år är det Tomas Andersson Wij som jag på allvar fått upp ögonen för. Vilka texter och vilken särpräglad röst! Vill bara lyssna mer och mer.

Vad var min största framgång på jobbet 2017? 

Det är svårt att prata om framgång i mitt arbete som präst, vad är egentligen framgång? Men vackra och berörande stunder har jag haft många under året. Gudstjänster och möten med människor som stannar kvar inom mig. Och en sak jag kommer att minnas länge är långfredagen 2017. Jag hade bestämt mig för att bjuda in till meditation i tidiga morgonen i St Olovsgården i Åre. I ärlighetens namn var det väl inte många som trodde på idén…Vem vill kliva upp så tidigt på morgonen en långfredag för att meditera? Men det var några som ville det, skulle det visa sig. Det blev en helt fantastisk stund. Läs gärna mer om den HÄR 

I mitt arbete som författare har det gått väldigt bra under året! Jag har släppt två böcker. Jag är otroligt stolt över det! Jag är också väldigt glad över frågan jag fick från Kyrkans Tidning om att skriva en text i julnumret, en text kring teologi och kultur. HÄR är den texten.

Största framgång på det privata planet? 

All tid jag har med älskade dottern nu när jag arbetar hemifrån så mycket som jag gör. De lugna morgnarna när vi äter frukost ihop. När jag går med henne till skolan och hon emellanåt vill hålla min hand. När jag har gjort mellanmål tills hon kommer hem från skolan. När vi sitter tillsammans med läxorna… Ja, allt det där jag inte hade hunnit om jag hade fortsatt arbeta i det hysteriska tempo jag gjorde tidigare.

Och det känns som en framgång att bo där vi bor! Att vi så enkelt tar ut oss på skidturer och vandringar. Ynnesten som det är att leva i fjällvärlden.

Något du önskade dig och fick? 

En lång sommarledighet och sköna dagar vid sjöstugan.
Vad gjorde jag på min födelsedag 2017? 
Vi var vid sjöstugan. Jag fick kaffe och tårta på säng av älskade familjen. Sedan jobbade vi med stugan, renoveringen fortgick. Fram emot kvällen åkte vi in till stan för att äta middag på restaurang. Och där väntade en överraskning – goda vänner var på plats och vi fick en fin kväll tillsammans!
Vad fick mig att må bra? 
Familjen, vännerna, utomhuslivet, skrivandet, musiken, stunderna av läsning, pysslet vid sjöstugan…
De bästa nya människorna jag träffade? 
Jag träffar ständigt nya människor som jag tycker mycket om och som inspirerar mig. Det finns så många härliga människor i den här världen!  En av dessa inspirationskällor som jag lärt känna i år är Linda Forss. Med henne har jag detta år haft många givande samtal och reptillfällen och musikaliska berättarföreställningar. Vilken förmån! HÄR kan ni läsa mer om det.

Mest stolt över? 

Alltså – jag är rätt stolt över att en av mina favoritförfattare kom till mitt boksläpp på Åregården! Viveca Sten som skrivit böckerna om morden i Sandhamn.

Vad ser jag fram emot nästa år?  

  • Att få göra två resor med familjen under våren. Först till London för att se ÖFK spela fotboll, sedan på en solsemester.
  • Att få se min novell ”Båthus med liten markplätt” bli en teaterföreställning.
  • Att få gå på vinterbröllop.
  • Att göra de konserter och föreläsningar jag är inbokad på framöver.
  • Att få åka skidor i det fantastiska vinterlandskap som vi har nu.
  • Att Kibron, vår fine vän från Eritrea, äntligen får återse sin fru.
  •  Att få leda  en skrivarkurs på Masesgården i Leksand.
  •  Att åter igen få leda en skrivarkurs på Åredalens folkhögskola till sommaren.
  • Att få åka till Öland med älskade familjen i augusti.
  •  Att få arbeta vidare med ett nytt bokmanus.
  • Att (i bästa fall) bli klar med renoveringen av sjöstugan.

Ja, jag har mycket jag ser fram emot! Och mycket jag hoppas på! Till exempel…

  •  att 2018 blir ett fredligare år i världen
  • att #Metoo leder till den förändring som verkligen behövs
  • att Sverige åter igen blir det öppna land det kan vara

Gud, genom årtusenden har ditt ljus lyst mot oss från ett nyfött barns ansikte i Betlehems krubba, som ett tecken på din goda närvaro, trots världens ondska och våld. Inför ett nytt år ber vi dig: Led oss från död till liv, från lögn till sanning, från vanmakt till hopp, från rädsla till tillit, från hat till kärlek, från krig till fred. Hjälp oss att tända ljus i stället för att förbanna mörkret och låt din frid fylla våra hjärtan, vår värld, hela universum. Amen.

 

 



Betraktelser

Brusten tillit, Bodil Malmsten och änglar

I vinterskymningen kör jag genom byn där min farfar Nils växte upp. Trakterna som av författaren Bodil Malmsten fått namnet ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter”. Jag passerar gårdar och minns ett stycke i en av Bodils böcker där hon beskriver det blå skenet mellan husen om vinterkvällarna. Och det är något visst med just det där skenet, jag ser det också.

Jag åker till kyrkan och längtar in, men porten är stängd och låst och ingen kyrknyckel hänger på en krok intill. Jag hade behövt få komma in. Jag hade behövt få sitta ner i kyrkbänken, kanske tända ett ljus, men framför allt hade jag behövt sitta där i tystnaden, mitt inne i heligheten och samla ihop mig. Samla ihop mig och hela världen. Samla ihop alla den tillitsbrist som världen äger.

Vem ska jag kunna lita på? Det var de orden han sa, sjuttonåringen med mörkögonen och den röda flugan. Han med skrattet och den obändiga längtan att få lära sig det svenska språket, att få vara en del av det svenska samhället. Ja, vem ska han kunna lita på nu när han fått besked om avslag? Nu när han insett att Sverige inte kommer att hjälpa honom. Att det land där han de senaste två åren fått uppleva en smula trygghet, fått ana en glimt av hopp, nu stänger dörren och säger att han ska resa hem. Hem till fasorna, skräcken, döden.

Vem ska man kunna lita på? Också kvinnan jag mötte utanför matbutiken formulerade den meningen. Hon som har sin egen plats i kyrkbänken. Där sitter hon varje söndag. Där kan hon titta ut genom fönstret, ut på kyrkogården, och se sin mans gravsten. Hon som kommer och lämnar över en påse hembakade bullar emellanåt och säger att vi ska äta dem vid kyrkkaffet vid tillfälle. Hon som har varit med och vävt den stora bonaden som hänger ovanför trappen i vårt församlingshem. Det var länge sedan nu, men där hänger den. Nu är hennes blick fylld av oro. ”Till och med i kyrkan”, säger hon och ser på mig. ”Ska det inte ens få vara fredat i kyrkan?” Hon har insett att #metoo har följts upp av #vardeljus. ”För mig har kyrkan alltid stått för trygghet”, säger hon. ”Jag har alltid litat på kyrkans folk. Vem ska jag nu kunna lita på?”

Det gör så ont att höra henne säga de orden. Allt jag i den stunden vill göra för att reparera hennes skadade tillit. Allt jag vill göra för att hon ska fortsätta kunna sitta i kyrkbänken om söndagarna och våga lita på.

Och hon sätter ord på de funderingar också jag burit på denna höst allt medan träden avlövats och mörkret sänkt sig. Funderingarna kring tilliten. Vem ska jag kunna lita på? Vem ska vi kunna lita på?

Män av makt som nyckfullt leder några av världens största länder, män som använder sin makt som det just för ögonblicket passar dem bäst. Utan historisk förankring eller analyser om framtiden. Utan att äga folkets bästa för ögonen.

Terrorattentaten runt om i världen, också hos oss. Hur kan vi veta att personen som svänger in på gatan med sin lastbil är där för att lämna varor i kvartersbutiken och inte är där för att meja ner, skada, döda?

Trygga och pålitliga Sverige som blivit ett Sverige som skickar bort människor som behöver vår hjälp. Som ifrågasätter människors ålder, religion, politiska tillhörighet. Som tar sig rätten att skilja på folk och folk. Vem ska vi kunna lita på?

Män med makt inom olika sektioner i vårt samhälle som tagit sig rätten till kvinnors kroppar, själar, liv. Också inom kyrkan. Vem ska vi kunna lita på?

Det blir ett omtumlande samtal där utanför mataffären allt medan kassarnas handtag skär allt längre in i händerna. Omtumlande och smärtsamt. Och inte kan jag komma med några förståndiga svar om vem vi ska kunna lita på. Inte kan jag trösta och ställa allt till rätta.

Jag går bort från kyrkan och sätter mig i bilen igen. Mörkret har sänkt sig helt över mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Jag kör vidare mellan snöplogkanter och rimfrostträd och tänker på boken som släppts under hösten. Anna Kåvers Oro – att leva med tillvarons ovisshet. Anna, som är legitimerad psykolog och psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och författare, skriver: ”Oron är mänsklig, begriplig och till och med konstruktiv ibland. Men den kan också försvåra dina möjligheter att leva fullt ut. För en del är varningslampan alltid tänd och livet blir en utmattande kamp mot hotande problem och faror.”

Att våga leva trots att livet är osäkert och opålitligt. Att våga leva trots att världen är kall och hänsynslös. Bodil Malmsten skrev om den förlorade tilliten i sin bok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Hon formulerade på sitt egenartade sätt smärtan i att bli sviken och gör det genom att hänvisa till våldsamma TV-serier.

”Lita på mig, säger poliserna. You can trust me. I promise you. De lovar att inte svika och sedan sviker de. De anhöriga överges i all sin otröstlighet. I´m sorry, säger poliserna då. I´m so sorry, säger de och det hatar jag. Att ge ett löfte och sedan svika, är det oförlåtligaste, både i verklighetsflykten och det som är verklighet.”

Jag tänker på herdarna som vaktade sin hjord om natten. Hur behöll de sin tillit till livet? De som drevs bort från byarna och upp till ensligheten bland kullarna och bergen. De som hade ett genuint dåligt rykte och många gånger betraktades som tjuvar. Människor tog omvägar för att inte möta dem. De som var de absolut lägsta i socialt hänseende, vågade de lita på? Jag ser dem så tydligt framför mig hur de sitter runt elden, nära, nära varandra för att ge varandra värme. Hur de samtalar om dagen som gått, om dagar som ska komma, om längtan hem till familjerna. Kanske om oron. Hur de möts av de tre ord som så många av oss längtar efter att få mötas av: ”Var inte rädda.”

De där änglaorden jag vill höra när världen brinner, de där änglaorden jag vill kunna säga med eftertryck till pojken med leendet, den röda flugan och rädslan. Änglaorden jag vill säga till kvinnan utanför matbutiken, till alla kvinnor i rädsla, till mig själv i de svåraste av stunder. ”Var inte rädd.” Jag vill känna de där änglavingarna smeka lätt över min panna.

Och kanske är det precis det jag upplever när jag en stund senare lämnar min farfars hemby, när jag lämnar mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. För jag ser adventsstjärnor i fönstren i husen i gårdarna, för jag ser upplysta granar, för jag ser brinnande lyktor på förstukvisGod natt. För att vad som än händer – än så länge – följer natten på dagen, månen går sitt mörka varv, gryningen gryr och det blir dag.tarna. Och hur det än är inger allt detta ljus hopp. Hur det än är känns det som om alla dessa ljus är en avglans av det ljus som brann stilla i stallet i Betlehem den där natten. Som brann stilla för Maria som vågade lita på, för det lilla barnet som vilade så trygg i hennes famn. Och jag tänker att jag vill våga tro på en god jul, jag vill våga tro på en ljus framtid, jag vill våga tro på den som är Världens ljus.

Eller som Bodil Malmsten formulerade det på twitter för precis två år sedan idag, precis två månader innan hon dog:

”God natt. För att vad som än händer – än så länge – följer natten på dagen, månen går sitt mörka varv, gryningen gryr och det blir dag.”

(Min text under vinjetten Teologi och kultur i Kyrkans Tidning nr 51, 2017)

 

 

 

 

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Skrivandet

Jag behöver inte åka till Bali

…och inte till New York eller Paris eller till Alperna. För jag har det så himla bra här hemma! Och tänk så skönt det är att känna precis så – att hemma är bästa platsen av alla platser.

Jag har haft en så fin dag här hemma idag. Vaknade av att Gillis väckte mig strax efter sex och vi tog en långpromenad. Det blev en smått magisk stund. Mörkret, snöknarret under skorna, upplysta hus och gårdar. Ensamheten.Stillheten. Tystnaden. När jag kom hem bryggde jag kaffe, tände en massa levande ljus och satte mig med datorn vid matbordet och skrev. Jag har en text till Kyrkans Tidning som jag ska lämna in under helgen. När den var klar kröp jag ner i sängen och somnade direkt. Och vaknade av ljud och dofter från köket – älskade familjen stekte amerikanska pannkakor och vi åt en lång, härlig, sen frukost tillsammans.

De drog iväg för att åka slalom på Åreskutan och jag ville hellre vara hemma. Så jag lagade mat, lyssnade på julmusik och drack glögg i stället. En kär vän och hennes två barn kom förbi och vi drack kaffe och åt pepparkakor. Och pratade och skrattade.

När mörkret lagt sig satte jag på mig längdskidorna och tog med mig Gillis till spåret. Härligt, snöfluffiga spår är det nu här i Duved.

Ja, det är en ynnest att få bo här! Jag behöver verkligen inte åka till Bali.

Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Här ska julefridsdrömmarna bli verklighet

För snart ett år sedan skrev jag så här i min reflektionsbok:

Två dagar före julafton åker jag till Åre för att göra några julklappsinköp. Hur tänkte jag? Det är bilar överallt, finns ingenstans att parkera. Det regnar och är ishalt på vägarna och livsfarligt att gå. Det är ett myller av människor, köer, samlingar av folk. Det är varmt och svettigt inne i butikerna.

Då hör jag en kvinna säga med något uppgivet i rösten. ”Och vi som åkte hit för att få lite julefrid.”

Jag tror inte hon är ensam om det. Jag tror vi är många som har en bild av att friden finns någon annanstans, på en annan plats, i en annan miljö. Inte i vår egen vardag och vår egen tillvaro. Och jag tror att många förlägger julefridsdrömmarna hit till fjällvärlden. Här ska det gnistra av rimfrost i träden, här ska snön ligga vit över fjäll och marker, här ska allt ske i ett lugnt och makligt tempo, här ska fjällstugan vara nystädad och julpyntad, elden ska spraka i öppna spisen, julmaten lagad och julbrödet bakat, barnen glada med tindrande ögon. Här ska familjen umgås i samförstånd och kärlek, här ska tid finnas till både skidåkning och bokläsning med en kopp glögg i handen. Här ska allt det finnas, som inte finns hemma i vardagen, här ska julefridsdrömmarna bli verklighet.

Men vad händer om det inte blir så? Om det fortsätter regna och vara glashalt? Om barnen är på uruselt humör och julmaten inte hinner bli lagad? Om partnern inte uppskattar sin julklapp? Om julefriden inte infinner sig?

Ibland tror jag vi behöver backa några steg. Backa och blicka in i det där stallet i Betlehem. Kanske tända en oljelampa intill, så vi ser lite bättre. Blicka in på den lilla familjen på det trampade jordgolvet. Tonårsflickan Maria, som precis blivit mamma. Ogift och utan försäkringar inför framtiden. Snickaren Josef, som lovat att ta på sig papparollen, trots att han vet att det inte är hans barn. Och så den lille pojken i mammas famn. Helt beroende av sina föräldrars kärlek och omsorg. Annars klarar han sig inte. Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Så kommer Gud till världen. Det finns inget märkvärdigt eller storslaget eller överdådigt i den här berättelsen. Den är istället väldigt, väldigt enkel utan några förväntningar om storslagenhet eller perfektion. Så föds Gud till världen. I ett litet, torftigt stall.

Och Gud finns i den här världen varje stund och varje ögonblick, också varje jul, alldeles oavsett om julefriden infinner sig eller inte. Alldeles oavsett om huset är välstädat och maten lagad och elden sprakar i öppna spisen. Oavsett det.

Den regniga decembereftermiddagen backar jag några steg, och åker hem. Jag behöver inte köpa fler julklappar.

Betraktelser, Drottningen af Åre, Livet

En makalös berättelse

Ett möte som kan förändra ett helt liv

I bland händer det att en människa man möter, eller en händelse man är med om, förändrar hela ens liv. Utan att den människan alls kan veta det eller kan se vidden av vad det mötet kommer att betyda. Jag fascineras så mycket av sådana berättelser!

En helt makalöst fantastisk berättelse från Håkan Hising

I går fick jag ta del av en sådan berättelse. Håkan Hising som bor här i Åredalen hörde av sig efter att ha varit på min bokpresentation på biblioteket i Åre i måndags. Han skrev ett mail, tackade för kvällen och delade med sig av en helt makalöst fantastisk berättelse där ”min” fröken Kristina Hansson och hennes hotell är inblandade.

Så här skrev han:

Jag tänkte berätta en liten historia från början av förra århundradet. Min mormor, Anna Wågberg, reste till fjällen med sin dotter Britta, min mamma. Dom tog in på Hotell Åreskutan och hade några fina dagar där. Ända tills hotellägaren knackade på dörren och förklarade för mormor att nu var det dags att flytta för det hade kommit en boning till hotellet och det var minsann en greve som absolut måste få plats.

Mormor, som var en barsk kvinna från Skåne, lät sig inte hunsas, och ett rejält bråk uppstod. Det slutade med att mormor och mamma omedelbart reste till Hotell Kallgården i Kall och tillbringade resten av sin vistelse där.

Långt senare, 1940 närmare bestämt, kom mamma Britta tillbaka till Kallgården som luftgäst. Hon hade gästat stället några gånger tidigare då hon hade dåliga luftrör. Värdfolket på Kallgården berättade då att hotellet skulle säljas eftersom den ene ägaren, doktorinnan Stenberg, hade blivit änka och inte orkade med det hela.

Mamma funderade en stund och sedan gick hon till telegrafstationen i Kall och skickade ett telegram till pappa, som var på La Scala i Milano och sjöng, där hon tyckte att de skulle lämna Stockholm och köpa hotellet.

Pappa Torsten kom väl hem så småningom och följde mamma till Kall och dom slog till. Köpte alltså Kallgården för 73 000 riksdaler.

Så småningom tog jag över och drev hotellet till 1988 då jag sålde det hela.

Och därför finns jag här nu, resultatet av ett mindre handgemäng på Hotell Åreskutan för drygt hundra år sedan.

Med vänlig hälsning /Håkan

Rörd och omtumlad

Jag blev både rörd och omtumlad av Håkans berättelse. Är den inte helt fantastisk?

/Karin

Betraktelser, Skrivandet

Den skalliga primadonnan

Om ni inte har sett SVT-dokumentären ”Den skalliga primadonnan” som handlar om skådespelerskan Kim Anderzon, så gör det! Jag har sett den på play idag och är fullständigt omtumlad. Vilken kvinna hon var!

Med all rätta hyllad och älskad för sina olika rollprestationer både på scen och film. En feministisk förebild som i många olika pjäser gestaltade kvinnors förutsättningar i vårt samhälle.

Enorm drivkraft, enorm glöd, enorm gnista i ögonen.

Jag träffade henne på våren 2005. Då kom hon till Ängsmokyrkan utanför Östersund och var recitatör vid en musikföreställning. Det var jag som hade skrivit texterna och det var en mycket speciell upplevelse att just hon läste mina ord. Med stark inlevelse.

Några år senare blev hon sjuk i cancer, men som hon säger i dokumentären: ”Men livet måste levas till varje pris”. Så hon fortsatte spela sina föreställningar kväll efter kväll, och varvade föreställningar med besök på en klinik i Tyskland. Men kroppen orkade till slut inte mer.

En kväll samlade hon sina närmaste, sina vänner och kollegor på en restaurang till en fest. Det blev en fest med kärlek och glädje, det blev hennes allra sista föreställning. Senare åkte hon hem efter den magiska kvällen och somnade in. För evigt.

Betraktelser

Till er som är föräldrar till pojkar

Dricker morgonkaffe och reflekterar. Och tänker på er som är föräldrar till pojkar. Jag hoppas att ni, med era handlingar, era ord och med ert  sätt att vara, lär dem

  • ödmjukhet, inkännande och inlyssnande
  • att ett NEJ alltid är ett NEJ
  • att gå sin egen väg, att de absolut inte behöver följa den stereotypa machokulturvägen
  • respekt och tolerans
  • självinsikt

I bästa fall blir de då killar/män som aldrig utsätter en tjej/kvinna för något, som gör att hon en dag behöver skriva #metoo

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Tankar vid ett berg

Jag går från kyrkan upp mot torget, och höstsolen skiner. Det är lugnet före stormen i byn – snart sätter Åre Höstmarknad i gång. Jag slår mig ner en kort stund på en av bänkarna och blickar upp mot Åreskutan. Berget som står där alldeles oavsett om någon vandrar på det eller inte, alldeles oavsett om kabinbanan är igång eller inte. Helt oberoende av hur vi tycker och tänker om sakernas ordning.

Det är något med berg som fascinerar oss människor. Det är Åreskutan som drar så många gäster hit, som gör att så många av oss väljer att bosätta sig här. För en del är det skidåkningen på vintern som lockar eller downhillcyklingen eller vandringen på sommaren. För andra är det att få sitta i hotellfoajén eller hemma i fjällstugan och titta ut genom de stora fönstren och bara betrakta det där berget.

I en annan tid och i en annan del av världen finns en människa som också betraktar ett berg. En man med svårigheter och bekymmer. Han ser upp mot det där berget och undrar varifrån hjälpen ska komma. Och på något sätt tycks ett svar söka sig fram till honom. Ord om trygghet och tröst. Ja, någon verkar svara honom när han frågar.

Gud bevarar dig, i Guds skugga får du vandra, Gud går vid din sida… Gud skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psaltaren i Bibeln.)

Kanske är det trygghet vi känner när vi betraktar ett berg. Tryggheten i något som inte förändras. Det rubbas inte. Det står kvar genom snöstormar och oväder, genom solskensdagar och torrperioder. Berget står där stadigt och lugnt också när världen brinner, också när samhället är föränderligt, också när mycket omkring oss känns osäkert.

Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem Gud hjälpen sönder och skickar ut sitt ljus… (Ur psalm 238 i Psalmboken.)

/Karin