Betraktelser, Drottningen af Åre, Livet

En makalös berättelse

Ett möte som kan förändra ett helt liv

I bland händer det att en människa man möter, eller en händelse man är med om, förändrar hela ens liv. Utan att den människan alls kan veta det eller kan se vidden av vad det mötet kommer att betyda. Jag fascineras så mycket av sådana berättelser!

En helt makalöst fantastisk berättelse från Håkan Hising

I går fick jag ta del av en sådan berättelse. Håkan Hising som bor här i Åredalen hörde av sig efter att ha varit på min bokpresentation på biblioteket i Åre i måndags. Han skrev ett mail, tackade för kvällen och delade med sig av en helt makalöst fantastisk berättelse där ”min” fröken Kristina Hansson och hennes hotell är inblandade.

Så här skrev han:

Jag tänkte berätta en liten historia från början av förra århundradet. Min mormor, Anna Wågberg, reste till fjällen med sin dotter Britta, min mamma. Dom tog in på Hotell Åreskutan och hade några fina dagar där. Ända tills hotellägaren knackade på dörren och förklarade för mormor att nu var det dags att flytta för det hade kommit en boning till hotellet och det var minsann en greve som absolut måste få plats.

Mormor, som var en barsk kvinna från Skåne, lät sig inte hunsas, och ett rejält bråk uppstod. Det slutade med att mormor och mamma omedelbart reste till Hotell Kallgården i Kall och tillbringade resten av sin vistelse där.

Långt senare, 1940 närmare bestämt, kom mamma Britta tillbaka till Kallgården som luftgäst. Hon hade gästat stället några gånger tidigare då hon hade dåliga luftrör. Värdfolket på Kallgården berättade då att hotellet skulle säljas eftersom den ene ägaren, doktorinnan Stenberg, hade blivit änka och inte orkade med det hela.

Mamma funderade en stund och sedan gick hon till telegrafstationen i Kall och skickade ett telegram till pappa, som var på La Scala i Milano och sjöng, där hon tyckte att de skulle lämna Stockholm och köpa hotellet.

Pappa Torsten kom väl hem så småningom och följde mamma till Kall och dom slog till. Köpte alltså Kallgården för 73 000 riksdaler.

Så småningom tog jag över och drev hotellet till 1988 då jag sålde det hela.

Och därför finns jag här nu, resultatet av ett mindre handgemäng på Hotell Åreskutan för drygt hundra år sedan.

Med vänlig hälsning /Håkan

Rörd och omtumlad

Jag blev både rörd och omtumlad av Håkans berättelse. Är den inte helt fantastisk?

/Karin

Betraktelser, Skrivandet

Den skalliga primadonnan

Om ni inte har sett SVT-dokumentären ”Den skalliga primadonnan” som handlar om skådespelerskan Kim Anderzon, så gör det! Jag har sett den på play idag och är fullständigt omtumlad. Vilken kvinna hon var!

Med all rätta hyllad och älskad för sina olika rollprestationer både på scen och film. En feministisk förebild som i många olika pjäser gestaltade kvinnors förutsättningar i vårt samhälle.

Enorm drivkraft, enorm glöd, enorm gnista i ögonen.

Jag träffade henne på våren 2005. Då kom hon till Ängsmokyrkan utanför Östersund och var recitatör vid en musikföreställning. Det var jag som hade skrivit texterna och det var en mycket speciell upplevelse att just hon läste mina ord. Med stark inlevelse.

Några år senare blev hon sjuk i cancer, men som hon säger i dokumentären: ”Men livet måste levas till varje pris”. Så hon fortsatte spela sina föreställningar kväll efter kväll, och varvade föreställningar med besök på en klinik i Tyskland. Men kroppen orkade till slut inte mer.

En kväll samlade hon sina närmaste, sina vänner och kollegor på en restaurang till en fest. Det blev en fest med kärlek och glädje, det blev hennes allra sista föreställning. Senare åkte hon hem efter den magiska kvällen och somnade in. För evigt.

Betraktelser

Till er som är föräldrar till pojkar

Dricker morgonkaffe och reflekterar. Och tänker på er som är föräldrar till pojkar. Jag hoppas att ni, med era handlingar, era ord och med ert  sätt att vara, lär dem

  • ödmjukhet, inkännande och inlyssnande
  • att ett NEJ alltid är ett NEJ
  • att gå sin egen väg, att de absolut inte behöver följa den stereotypa machokulturvägen
  • respekt och tolerans
  • självinsikt

I bästa fall blir de då killar/män som aldrig utsätter en tjej/kvinna för något, som gör att hon en dag behöver skriva #metoo

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Tankar vid ett berg

Jag går från kyrkan upp mot torget, och höstsolen skiner. Det är lugnet före stormen i byn – snart sätter Åre Höstmarknad i gång. Jag slår mig ner en kort stund på en av bänkarna och blickar upp mot Åreskutan. Berget som står där alldeles oavsett om någon vandrar på det eller inte, alldeles oavsett om kabinbanan är igång eller inte. Helt oberoende av hur vi tycker och tänker om sakernas ordning.

Det är något med berg som fascinerar oss människor. Det är Åreskutan som drar så många gäster hit, som gör att så många av oss väljer att bosätta sig här. För en del är det skidåkningen på vintern som lockar eller downhillcyklingen eller vandringen på sommaren. För andra är det att få sitta i hotellfoajén eller hemma i fjällstugan och titta ut genom de stora fönstren och bara betrakta det där berget.

I en annan tid och i en annan del av världen finns en människa som också betraktar ett berg. En man med svårigheter och bekymmer. Han ser upp mot det där berget och undrar varifrån hjälpen ska komma. Och på något sätt tycks ett svar söka sig fram till honom. Ord om trygghet och tröst. Ja, någon verkar svara honom när han frågar.

Gud bevarar dig, i Guds skugga får du vandra, Gud går vid din sida… Gud skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psaltaren i Bibeln.)

Kanske är det trygghet vi känner när vi betraktar ett berg. Tryggheten i något som inte förändras. Det rubbas inte. Det står kvar genom snöstormar och oväder, genom solskensdagar och torrperioder. Berget står där stadigt och lugnt också när världen brinner, också när samhället är föränderligt, också när mycket omkring oss känns osäkert.

Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem Gud hjälpen sönder och skickar ut sitt ljus… (Ur psalm 238 i Psalmboken.)

/Karin

 

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Vigsellöften på en fjälltopp

Så är vi framme efter en stunds vandring. Vi är uppe på fjälltoppen, och när vi ser oss omkring ser vi skogar och myrar i gul, orange och klaraste röd. Vi dricker vatten, skrattar och förundras över hur varm solen är, trots att vi nått en bit in i september. ”Hur kunde vi ha sådan tur”, säger hon och ser på sin man. Han skrattar. ”Ja, det hade lite gärna kunnat vara höststorm idag.”

Vi har gått upp hit på fjället för att de ska förnya sina vigsellöften, hon och han. Efter ett långt liv tillsammans med både stora svårigheter och mycket glädje, ska de bekräfta för varandra, och för Gud, att de vill fortsätta vara de två. Det löfte de gav till varandra en gång i en kyrka med släkt och vänner samlade, vill de få befästa.

Vi sjunger ”Morgon mellan fjällen”, och blickar ut över vidderna. De läser löften till varandra, ord de själva formulerat, ord om tacksamheten i att ha varandra, ord om att fortsätta gå vid varandras sida längs den återstående livsandringen. Jag läser ur Ruts bok i Bibeln. Dit du går, går också jag, där du stannar, stannar jag… Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.

Och hon får fram sin telefon och hittar den låt som blivit så betydelsefull för de två. En sång med Bo Kaspers orkester med ord om tacksamhet, och om att inte ta varandra för givna. Att inte ta något i livet för givet. Tack för att just du finns, håller dig till mig. Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.

På väg ner från fjället förundras jag över kraften i att leva i tacksamhet. Inte att ignorera att livet också är svårt och fyllt av bekymmer, men att medvetet söka det som är värt att tacka för. Att verkligen försöka glädjas när livet faktiskt är gott, när livet bjuder på benådade ögonblick.

/Karin

Betraktelser, Livet

Sensommar och vemod

Ikväll kom vi hem till Duved, och här fanns en stark känsla av annalkande höst. Tunga, grå moln och snö på toppen av Åreskutan. För första gången på länge tände vi ljus när vi åt mat.

För mig är sensommartiden en vemodets tid. Lite märkligt eftersom jag älskar hösten när den kommer med sin klara luft och sina starka färger, och jag älskar vintern med snön och allt det gnistrande vita. Ändå detta vemod.

Men jag tror att det beror på att det finns så mycket längtan inför sommaren. Längtan efter solen och värmen, längtan efter bad i glittrande vatten och ljumma grillkvällar på altanen. Och så går det så fort! Så oerhört fort försvinner sommarens dagar iväg, och en lämnas med känslan: Var det här allt?

Och jag tror vemodet kommer smygande inte bara för att sommaren försvinner så fort förbi, utan för att livet försvinner så fort förbi, och det blir så märkbart när vi går mot höst. Livet går fort. Jag får allt fler grå hår, allt fler rynkor kring ögonen, och dottern är snart lika lång som jag.

Jag läser kloka Tomas Sjödin, prästen och författaren som har så mycket visdom han delar med sig av på ett så berörande sätt. Så här skriver han kring vemodet, kring att livet går fort:

”Idag är vi här. Imorgon är vi inte det. Hur skall man hantera den insikten? Kanske bara genom att välja livet. Igen och igen. Satsa på det som består. Vägra snåla med kärlek och barmhärtighet. Leva generöst i mötet med andra, men också mot sig själv. /…/ När man inser att livet går fort ska man inte skynda på, utan passa på. Göra det man älskar och brinner för. Snart nog är det för sent.”

Var rädd om er!

/Karin

Betraktelser, Musiken

Utsikt ger insikt

Jag sitter utanför mina föräldrars hus och dricker morgonkaffe med lurar i öronen och lyssnar på låtar. Jag blickar upp mot mäktiga Sonfjället och nynnar med i tonerna. Någon klok person sa en gång: ”Utsikt ger insikt”, och det är det jag känner nu. Jag lyssnar på sångerna och ser fjället och upptäcker plötsligt nya andemeningar i de välkända låtarna. Jag upptäcker nya ord och formuleringar, nya melodislingor och nya instrument. Det är ganska fascinerande. Nästan hisnande.

I morgon kväll har vi vår traditionsenliga Sommarkonsert i Hede kyrka, Eva-Britt Nordstrand och jag. Igår sågs vi och repade. Vi ska ses senare idag också, så nu behöver jag lyssna ännu lite mer, sjunga med ännu lite mer. Och upptäcka ännu lite mer.

Utsikt ger insikt.

Önskar er en fin dag!

/Karin

Betraktelser, Präst i Åre, Utomhuslivet

Jag finner nya stigar och vägar

När dagen går över i kväll tar jag en promenad upp mot höjderna. Jag hittar en stig jag aldrig gått förut, och den leder mig senare in på en helt ny väg. Jag älskar verkligen att gå, och att hitta nya platser! Jag drar in den klara luften och känner i hela kroppen hur jag släpper taget om den dag som varit.

En dag av kontorsjobb – administration och förberedelser, så jag har mestadels varit inomhus. Desto mer ljuvligt att ge sig ut så här på kvällskvisten. Efter två timmar är jag hemma igen. Då äter jag middag framför TV:n och ser fantastiska Sanna Nielsen leda Allsång på Skansen.

Tänker på en strof ur Psaltaren i Bibeln:

”…den stigen går jag med glädje.”

Precis så känns det den här kvällen. Jag går längs stigen med glädje.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Skapandet

En ensam kväll i juli

Det är inte ofta jag är helt ensam hemma en kväll, men nu var det så. Jag var trött när jag kom hem, hade jobbat från tidig morgon, så jag tog en stunds vila på kökssoffan. Jag minns att jag, när jag var ny som präst, förundrades över att jag under en arbetsdag upplevt ett helt liv. Vissa dagar är sådana. Sorg och glädje, tårar och skratt, starka känslor och upplevelser, många tankar. Då är det så oerhört skönt att vila en stund. Att släppa taget i några minuter.

När jag vaknade gick jag ut. Trots regnet som öste ner, trots kylan och blåsten gick jag ut.  Längtade så mycket efter frisk luft. Så jag rensade i jordgubbslandet och i en av rabatterna en stund och plockade sedan en stor bukett smörblommor.

Jag gick in och tog fram papper och färger. Jag har längtat länge nu efter att måla, så jag gjorde det. Satt i tystnad och bara lekte med färgerna. Däremellan gick jag till pianot och kollade in lite noter inför vår sommarkonsert. Kom att tänka på ”Gråt inte mer Argentina”, som Malena Ernman framförde på ett fantastiskt sätt i lördags på Dalhalla. Den har jag aldrig sjungit, men den vill jag ta mig an.

Ja, så gick de där timmarna i ensamhet. Jag tycker om ensamheten, men nu längtar jag galet mycket efter min älskade familj.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Det är inte förspilld kvinnokraft

Jag ser henne framför mig där hon sitter vid öppna spisen med stickningen i händerna. Mormor. Jag ser hur garnet liksom rinner fram mellan hennes fingrar. Jag ser också framför mig farmor och hennes virkningar. Och jag ser mamma och alla hennes olika hantverksprojekt.

Alla dessa handarbeten som skapats genom historien av kreativa kvinnor. Sockor och vantar, dukar och bonader, mattor och gardiner.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

Jag ärvde inte förmågan till att sticka och virka av min mormor eller farmor eller mamma. Det som för dem tycks så enkelt är för mig många gånger helt obegripligt. Men jag har märkt att det är under perioder av stress och svårigheter som min längtan efter garner och färger växer sig starkare. Jag har märkt att det är under perioder av stark press som jag ändå sitter där i soffan och gör mina taffliga försök till att sticka.

Kanske för att det bor en trygghet i att handarbeta. Kanske för att det finns något oändligt fridfullt i ljudet från två stickor som letar sig fram genom garnet. Kanske för att det är något som förenar mig med mina förmödrar.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

/Karin