Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Vigsellöften på en fjälltopp

Så är vi framme efter en stunds vandring. Vi är uppe på fjälltoppen, och när vi ser oss omkring ser vi skogar och myrar i gul, orange och klaraste röd. Vi dricker vatten, skrattar och förundras över hur varm solen är, trots att vi nått en bit in i september. ”Hur kunde vi ha sådan tur”, säger hon och ser på sin man. Han skrattar. ”Ja, det hade lite gärna kunnat vara höststorm idag.”

Vi har gått upp hit på fjället för att de ska förnya sina vigsellöften, hon och han. Efter ett långt liv tillsammans med både stora svårigheter och mycket glädje, ska de bekräfta för varandra, och för Gud, att de vill fortsätta vara de två. Det löfte de gav till varandra en gång i en kyrka med släkt och vänner samlade, vill de få befästa.

Vi sjunger ”Morgon mellan fjällen”, och blickar ut över vidderna. De läser löften till varandra, ord de själva formulerat, ord om tacksamheten i att ha varandra, ord om att fortsätta gå vid varandras sida längs den återstående livsandringen. Jag läser ur Ruts bok i Bibeln. Dit du går, går också jag, där du stannar, stannar jag… Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.

Och hon får fram sin telefon och hittar den låt som blivit så betydelsefull för de två. En sång med Bo Kaspers orkester med ord om tacksamhet, och om att inte ta varandra för givna. Att inte ta något i livet för givet. Tack för att just du finns, håller dig till mig. Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.

På väg ner från fjället förundras jag över kraften i att leva i tacksamhet. Inte att ignorera att livet också är svårt och fyllt av bekymmer, men att medvetet söka det som är värt att tacka för. Att verkligen försöka glädjas när livet faktiskt är gott, när livet bjuder på benådade ögonblick.

/Karin

Betraktelser, Livet

Sensommar och vemod

Ikväll kom vi hem till Duved, och här fanns en stark känsla av annalkande höst. Tunga, grå moln och snö på toppen av Åreskutan. För första gången på länge tände vi ljus när vi åt mat.

För mig är sensommartiden en vemodets tid. Lite märkligt eftersom jag älskar hösten när den kommer med sin klara luft och sina starka färger, och jag älskar vintern med snön och allt det gnistrande vita. Ändå detta vemod.

Men jag tror att det beror på att det finns så mycket längtan inför sommaren. Längtan efter solen och värmen, längtan efter bad i glittrande vatten och ljumma grillkvällar på altanen. Och så går det så fort! Så oerhört fort försvinner sommarens dagar iväg, och en lämnas med känslan: Var det här allt?

Och jag tror vemodet kommer smygande inte bara för att sommaren försvinner så fort förbi, utan för att livet försvinner så fort förbi, och det blir så märkbart när vi går mot höst. Livet går fort. Jag får allt fler grå hår, allt fler rynkor kring ögonen, och dottern är snart lika lång som jag.

Jag läser kloka Tomas Sjödin, prästen och författaren som har så mycket visdom han delar med sig av på ett så berörande sätt. Så här skriver han kring vemodet, kring att livet går fort:

”Idag är vi här. Imorgon är vi inte det. Hur skall man hantera den insikten? Kanske bara genom att välja livet. Igen och igen. Satsa på det som består. Vägra snåla med kärlek och barmhärtighet. Leva generöst i mötet med andra, men också mot sig själv. /…/ När man inser att livet går fort ska man inte skynda på, utan passa på. Göra det man älskar och brinner för. Snart nog är det för sent.”

Var rädd om er!

/Karin

Betraktelser, Musiken

Utsikt ger insikt

Jag sitter utanför mina föräldrars hus och dricker morgonkaffe med lurar i öronen och lyssnar på låtar. Jag blickar upp mot mäktiga Sonfjället och nynnar med i tonerna. Någon klok person sa en gång: ”Utsikt ger insikt”, och det är det jag känner nu. Jag lyssnar på sångerna och ser fjället och upptäcker plötsligt nya andemeningar i de välkända låtarna. Jag upptäcker nya ord och formuleringar, nya melodislingor och nya instrument. Det är ganska fascinerande. Nästan hisnande.

I morgon kväll har vi vår traditionsenliga Sommarkonsert i Hede kyrka, Eva-Britt Nordstrand och jag. Igår sågs vi och repade. Vi ska ses senare idag också, så nu behöver jag lyssna ännu lite mer, sjunga med ännu lite mer. Och upptäcka ännu lite mer.

Utsikt ger insikt.

Önskar er en fin dag!

/Karin

Betraktelser, Präst i Åre, Utomhuslivet

Jag finner nya stigar och vägar

När dagen går över i kväll tar jag en promenad upp mot höjderna. Jag hittar en stig jag aldrig gått förut, och den leder mig senare in på en helt ny väg. Jag älskar verkligen att gå, och att hitta nya platser! Jag drar in den klara luften och känner i hela kroppen hur jag släpper taget om den dag som varit.

En dag av kontorsjobb – administration och förberedelser, så jag har mestadels varit inomhus. Desto mer ljuvligt att ge sig ut så här på kvällskvisten. Efter två timmar är jag hemma igen. Då äter jag middag framför TV:n och ser fantastiska Sanna Nielsen leda Allsång på Skansen.

Tänker på en strof ur Psaltaren i Bibeln:

”…den stigen går jag med glädje.”

Precis så känns det den här kvällen. Jag går längs stigen med glädje.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Skapandet

En ensam kväll i juli

Det är inte ofta jag är helt ensam hemma en kväll, men nu var det så. Jag var trött när jag kom hem, hade jobbat från tidig morgon, så jag tog en stunds vila på kökssoffan. Jag minns att jag, när jag var ny som präst, förundrades över att jag under en arbetsdag upplevt ett helt liv. Vissa dagar är sådana. Sorg och glädje, tårar och skratt, starka känslor och upplevelser, många tankar. Då är det så oerhört skönt att vila en stund. Att släppa taget i några minuter.

När jag vaknade gick jag ut. Trots regnet som öste ner, trots kylan och blåsten gick jag ut.  Längtade så mycket efter frisk luft. Så jag rensade i jordgubbslandet och i en av rabatterna en stund och plockade sedan en stor bukett smörblommor.

Jag gick in och tog fram papper och färger. Jag har längtat länge nu efter att måla, så jag gjorde det. Satt i tystnad och bara lekte med färgerna. Däremellan gick jag till pianot och kollade in lite noter inför vår sommarkonsert. Kom att tänka på ”Gråt inte mer Argentina”, som Malena Ernman framförde på ett fantastiskt sätt i lördags på Dalhalla. Den har jag aldrig sjungit, men den vill jag ta mig an.

Ja, så gick de där timmarna i ensamhet. Jag tycker om ensamheten, men nu längtar jag galet mycket efter min älskade familj.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Det är inte förspilld kvinnokraft

Jag ser henne framför mig där hon sitter vid öppna spisen med stickningen i händerna. Mormor. Jag ser hur garnet liksom rinner fram mellan hennes fingrar. Jag ser också framför mig farmor och hennes virkningar. Och jag ser mamma och alla hennes olika hantverksprojekt.

Alla dessa handarbeten som skapats genom historien av kreativa kvinnor. Sockor och vantar, dukar och bonader, mattor och gardiner.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

Jag ärvde inte förmågan till att sticka och virka av min mormor eller farmor eller mamma. Det som för dem tycks så enkelt är för mig många gånger helt obegripligt. Men jag har märkt att det är under perioder av stress och svårigheter som min längtan efter garner och färger växer sig starkare. Jag har märkt att det är under perioder av stark press som jag ändå sitter där i soffan och gör mina taffliga försök till att sticka.

Kanske för att det bor en trygghet i att handarbeta. Kanske för att det finns något oändligt fridfullt i ljudet från två stickor som letar sig fram genom garnet. Kanske för att det är något som förenar mig med mina förmödrar.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

/Karin

Betraktelser, Utomhuslivet

Jag springer och lever Guds nu

Jag ger mig ut i skogen och springer. Behöver lufta huvudet och röra på kroppen efter en arbetsdag med administration, förberedelser och samtal. Jag springer ut i grönskan, i allt det som blommar och frodas och växer.

Och insikten slår mig: Det är NU! Det är NU vi har den där sommaren jag längtat efter, det är NU vi har den sommar jag kommer att sakna när vintern är mörk och kall. Det är NU.

Och en av mina favoritpsalmer kommer dansande inom mig där jag springer:

”Så lev Guds nu, av Guds nåd får du ta emot var stund ur Guds hand. Livet flödar fram så som sav i stam, så som bäck emot havets strand.” (Svensk Psalm 752.)

Så, jag bestämmer mig för att inte en enda gång till gnälla över regnet och kylan, utan istället se allt fantastiskt som sommaren ger och är. Se, höra, dofta, känna. Uppleva! Leva Guds nu.

Hoppas DU gläds över sommaren, alldeles oavsett om den är solig och varm eller kall och regnig!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet med hund

Jag bakar och blir nostalgisk

Jag är klassförälder i älskade dotterns klass, så idag bakar jag till skolavslutningsfikat. Det fick bli kärleksmums med strössel på. Jag bakar och funderar. Tänk att nu slutar hon femman! Tänk att nu är en hon unge som skriver skolarbeten om att hon vill starta ett politiskt parti som ska arbeta för jämställdhet, vård och omsorg och klimatet.

Vart tar tiden vägen? Och jag blir en aning nostalgisk och vemodig.

Och Gillis tittar på mig med klokögonen där inne i struten. Han mår bättre, men gillar inte att leva som i en bubbla. Förhoppningsvis blir han snart kvitt den. Han mår i alla fall bättre nu. Skönt!

Ja, nostalgisk är jag, och ännu mer nostalgisk blir jag när jag hittar älskade dotterns alla halsband. Det fanns en period när hon ständigt hade halsband och skapade halsband, och den tiden är över nu. Men vad gör jag med allt detta vackra? Jo, jag tror jag ska göra en tavla av dem. Ska fundera vidare på hur.

Allt gott!

/Karin

Betraktelser, Livet med hund

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig

Idag skulle jag dels repetera inför konserter, dels förbereda inför skrivarkursen jag ska leda om några veckor. Ja, jag skulle vara härligt effektiv och kreativ, men den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Istället har jag tagit hand om älskade Gillis som inte mår riktigt bra.

Jag blev förvånad direkt på morgonen när han inte kom och väckte mig som han alltid brukar göra. Och när han sedan inte verkade hungrig. Och gnällde så fort vi försökte gosa med honom. Då upptäckte vi en stor böld under hans haka. Så jag gick med honom till veterinären omedelbart.

Hon fann inte bara bölden utan också ett sår på hans hals, och vi kunde konstatera att det såret uppstod i lördags när han blev attackerad av en hund som var lös. Hundarna slogs och det tog en stund innan vi lyckades ha isär dem. Otäckt, men jag tyckte det verkade som att allt ändå gick bra. Men skadad blev han, vår Gillis.

Så veterinären valde att söva honom och sätta in dränage. Därför har min dag gått åt till att vara nära honom här hemma. Han har varit trött och vinglig och omtöcknad och mest sovit, och jag har pysslat om så gott jag kunnat. Vi ska inte vara oroliga, säger veterinären, han får medicin och den kommer att göra sitt, men det är jobbigt när en hund som alltid har så mycket energi och kraftfullhet blir så ynklig och har ont.

Ja, så det blev en annan sorts dag. Kreativ och effektiv kan jag vara en annan gång. Och jag tänker på en dikt jag hittade för många år sedan av en poet vid namn Anita Nilsson:

Hon planerade sina dagar, sina veckor, sina år – ja, hela sin framtid. Men så kom livet emellan.

Det är lite så det känns idag.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Var besvärlig! Ta plats!

”Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte! Vi håller varandras händer när det blir läskigt.” De orden på halsbandet som jag fick av min kära vän och syster G. Jag hängde omedelbart smycket kring min hals och känner att jag bär det med stolthet och glädje. Det är designat av företaget ”Karins konstgrepp”. Jag älskar det! Tack käraste G!

För mig blir halsbandet en stark symbol för systraskap. En stark symbol för att vi tjejer/kvinnor ska finnas för varandra. Att stötta varandra, uppmuntra varandra, styrka varandra, berömma varandra, hjälpa varandra. Att hålla varandras händer när det blir läskigt. Allt detta för att vi också ska våga vara besvärliga, våga ta plats, våga höja våra röster och inte backa.

Och när jag läser orden på halsbandet just denna kväll tänker jag på mina fina kompisdöttrar E och I som idag tar studenten. Åh, vad jag vill ingjuta de här orden i deras hjärtan, ingjuta modet att vara precis de fantastiska tjejer de är! Att de ska fortsätta gå sina egna vägar, säga vad de tycker, och stötta varandra genom allt.

Systraskap, det är något väldigt fint och dyrbart!

/Karin