Betraktelser, Familj och vänner, Skapandet

En ensam kväll i juli

Det är inte ofta jag är helt ensam hemma en kväll, men nu var det så. Jag var trött när jag kom hem, hade jobbat från tidig morgon, så jag tog en stunds vila på kökssoffan. Jag minns att jag, när jag var ny som präst, förundrades över att jag under en arbetsdag upplevt ett helt liv. Vissa dagar är sådana. Sorg och glädje, tårar och skratt, starka känslor och upplevelser, många tankar. Då är det så oerhört skönt att vila en stund. Att släppa taget i några minuter.

När jag vaknade gick jag ut. Trots regnet som öste ner, trots kylan och blåsten gick jag ut.  Längtade så mycket efter frisk luft. Så jag rensade i jordgubbslandet och i en av rabatterna en stund och plockade sedan en stor bukett smörblommor.

Jag gick in och tog fram papper och färger. Jag har längtat länge nu efter att måla, så jag gjorde det. Satt i tystnad och bara lekte med färgerna. Däremellan gick jag till pianot och kollade in lite noter inför vår sommarkonsert. Kom att tänka på ”Gråt inte mer Argentina”, som Malena Ernman framförde på ett fantastiskt sätt i lördags på Dalhalla. Den har jag aldrig sjungit, men den vill jag ta mig an.

Ja, så gick de där timmarna i ensamhet. Jag tycker om ensamheten, men nu längtar jag galet mycket efter min älskade familj.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Det är inte förspilld kvinnokraft

Jag ser henne framför mig där hon sitter vid öppna spisen med stickningen i händerna. Mormor. Jag ser hur garnet liksom rinner fram mellan hennes fingrar. Jag ser också framför mig farmor och hennes virkningar. Och jag ser mamma och alla hennes olika hantverksprojekt.

Alla dessa handarbeten som skapats genom historien av kreativa kvinnor. Sockor och vantar, dukar och bonader, mattor och gardiner.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

Jag ärvde inte förmågan till att sticka och virka av min mormor eller farmor eller mamma. Det som för dem tycks så enkelt är för mig många gånger helt obegripligt. Men jag har märkt att det är under perioder av stress och svårigheter som min längtan efter garner och färger växer sig starkare. Jag har märkt att det är under perioder av stark press som jag ändå sitter där i soffan och gör mina taffliga försök till att sticka.

Kanske för att det bor en trygghet i att handarbeta. Kanske för att det finns något oändligt fridfullt i ljudet från två stickor som letar sig fram genom garnet. Kanske för att det är något som förenar mig med mina förmödrar.

Det är INTE förspilld kvinnokraft. Det är långsamhetens och olönsamhetens revolution.

/Karin

Betraktelser, Utomhuslivet

Jag springer och lever Guds nu

Jag ger mig ut i skogen och springer. Behöver lufta huvudet och röra på kroppen efter en arbetsdag med administration, förberedelser och samtal. Jag springer ut i grönskan, i allt det som blommar och frodas och växer.

Och insikten slår mig: Det är NU! Det är NU vi har den där sommaren jag längtat efter, det är NU vi har den sommar jag kommer att sakna när vintern är mörk och kall. Det är NU.

Och en av mina favoritpsalmer kommer dansande inom mig där jag springer:

”Så lev Guds nu, av Guds nåd får du ta emot var stund ur Guds hand. Livet flödar fram så som sav i stam, så som bäck emot havets strand.” (Svensk Psalm 752.)

Så, jag bestämmer mig för att inte en enda gång till gnälla över regnet och kylan, utan istället se allt fantastiskt som sommaren ger och är. Se, höra, dofta, känna. Uppleva! Leva Guds nu.

Hoppas DU gläds över sommaren, alldeles oavsett om den är solig och varm eller kall och regnig!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet med hund

Jag bakar och blir nostalgisk

Jag är klassförälder i älskade dotterns klass, så idag bakar jag till skolavslutningsfikat. Det fick bli kärleksmums med strössel på. Jag bakar och funderar. Tänk att nu slutar hon femman! Tänk att nu är en hon unge som skriver skolarbeten om att hon vill starta ett politiskt parti som ska arbeta för jämställdhet, vård och omsorg och klimatet.

Vart tar tiden vägen? Och jag blir en aning nostalgisk och vemodig.

Och Gillis tittar på mig med klokögonen där inne i struten. Han mår bättre, men gillar inte att leva som i en bubbla. Förhoppningsvis blir han snart kvitt den. Han mår i alla fall bättre nu. Skönt!

Ja, nostalgisk är jag, och ännu mer nostalgisk blir jag när jag hittar älskade dotterns alla halsband. Det fanns en period när hon ständigt hade halsband och skapade halsband, och den tiden är över nu. Men vad gör jag med allt detta vackra? Jo, jag tror jag ska göra en tavla av dem. Ska fundera vidare på hur.

Allt gott!

/Karin

Betraktelser, Livet med hund

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig

Idag skulle jag dels repetera inför konserter, dels förbereda inför skrivarkursen jag ska leda om några veckor. Ja, jag skulle vara härligt effektiv och kreativ, men den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Istället har jag tagit hand om älskade Gillis som inte mår riktigt bra.

Jag blev förvånad direkt på morgonen när han inte kom och väckte mig som han alltid brukar göra. Och när han sedan inte verkade hungrig. Och gnällde så fort vi försökte gosa med honom. Då upptäckte vi en stor böld under hans haka. Så jag gick med honom till veterinären omedelbart.

Hon fann inte bara bölden utan också ett sår på hans hals, och vi kunde konstatera att det såret uppstod i lördags när han blev attackerad av en hund som var lös. Hundarna slogs och det tog en stund innan vi lyckades ha isär dem. Otäckt, men jag tyckte det verkade som att allt ändå gick bra. Men skadad blev han, vår Gillis.

Så veterinären valde att söva honom och sätta in dränage. Därför har min dag gått åt till att vara nära honom här hemma. Han har varit trött och vinglig och omtöcknad och mest sovit, och jag har pysslat om så gott jag kunnat. Vi ska inte vara oroliga, säger veterinären, han får medicin och den kommer att göra sitt, men det är jobbigt när en hund som alltid har så mycket energi och kraftfullhet blir så ynklig och har ont.

Ja, så det blev en annan sorts dag. Kreativ och effektiv kan jag vara en annan gång. Och jag tänker på en dikt jag hittade för många år sedan av en poet vid namn Anita Nilsson:

Hon planerade sina dagar, sina veckor, sina år – ja, hela sin framtid. Men så kom livet emellan.

Det är lite så det känns idag.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Var besvärlig! Ta plats!

”Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte! Vi håller varandras händer när det blir läskigt.” De orden på halsbandet som jag fick av min kära vän och syster G. Jag hängde omedelbart smycket kring min hals och känner att jag bär det med stolthet och glädje. Det är designat av företaget ”Karins konstgrepp”. Jag älskar det! Tack käraste G!

För mig blir halsbandet en stark symbol för systraskap. En stark symbol för att vi tjejer/kvinnor ska finnas för varandra. Att stötta varandra, uppmuntra varandra, styrka varandra, berömma varandra, hjälpa varandra. Att hålla varandras händer när det blir läskigt. Allt detta för att vi också ska våga vara besvärliga, våga ta plats, våga höja våra röster och inte backa.

Och när jag läser orden på halsbandet just denna kväll tänker jag på mina fina kompisdöttrar E och I som idag tar studenten. Åh, vad jag vill ingjuta de här orden i deras hjärtan, ingjuta modet att vara precis de fantastiska tjejer de är! Att de ska fortsätta gå sina egna vägar, säga vad de tycker, och stötta varandra genom allt.

Systraskap, det är något väldigt fint och dyrbart!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Gör mer av det som gör dig lycklig

”Do more of what makes you happy!” En tavla med de orden har hon på väggen, kvinnan som är en av mina förebilder. Hon som är 65+ och som lämnade storstan för att få bo bland fjällen. Hon som fortsätter arbeta för att hon älskar sitt jobb. Men som väljer att arbeta när hon själv vill, det vill säga inte under strålande vintedagar när hon hellre åker skidor och inte klara höstdagar när hon vill plocka svamp.

”Livet i sig bär på så mycket tragedi och olycka”, säger hon, ”så jag vill skapa så mycket lycka jag bara kan. Jag vill göra så mycket som möjligt av sådant som gör mig lycklig. Vad gör dig lycklig, Karin?” Jag behöver inte tänka efter. ”Min familj”, säger jag. ”Mina vänner…skrivandet… utomhuslivet…musiken…mötet med människor… Och… och… att baka!”

Och i samma stund som jag säger ”baka” inser jag hur sant det är, och hur sällan jag faktiskt bakar. Så dumt! Om bakandet gör mig lycklig, varför bakar jag då inte oftare? Nästa morgon, medan familjen fortfarande sover, sätter jag en deg och bakar vaniljbullar. Stor, stor lycka!

Vad gör dig lycklig?

Undrar Karin.

Betraktelser, Familj och vänner, Utomhuslivet

När alla andra sover

Strax före sju tassar jag ut i försommarmorgonen med min kopp kaffe. Allt är stilla, allt är tyst förutom fåglarna som sjunger. Det är mulet men varmt i luften. Jag sitter en stund på altanen och betraktar Åreskutan och Mullfjället. Fridfullhet. Helt nödvändigt efter nyhetsrapporteringen om ännu ett terrorattentat i London.

Det är en galen värld vi lever i och samtidigt en värld som är mycket vacker. Dessa kontraster.

Jag sitter en stund och reflekterar och sedan tar jag tag i rensning av jordgubbsland och bland rabarber. En bra syssla för att skingra tankar.

Senare dukar jag bordet ute i trädgården. Vi ska äta vår första utomhuslunch denna sommar. Älskade makens goa bröder ska äta med oss.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet med hund, Skrivandet

Tio tankar av tacksamhet

Jag har en dag idag som är så där sprängfylld av tacksamhet. Livet bjuder på olika sorters dagar, men sådana här dagar gäller det att njuta lite extra av. Så, TACK för…

  1. min fantastiska familj! Den allra närmaste, men också den större. Om ni kunde ana hur mycket ni berikar mitt liv! Idag gläds jag över att älskade maken är på väg hem efter några dagar i Prag.
  2. alla roliga aktiviteter som älskade dottern kan ägna sig åt här på vår plats på jorden! Idag ska jag gå på hennes gymnastikuppvisning i sporthallen.
  3. Gillis! Vilken himla mysig hund han är.
  4. fina recensioner av min bok från BTJ. De skriver bland annat att den är ”tilltalande”. Det gör mig väldigt glad!
  5. grönskan! Åh, vad det grönskar! Och varmt och soligt är det! Underbart!
  6. gårdagens klippning av gräsmatta. Jag gillar verkligen att klippa gräsmattan!
  7. gårdagens löptur som bara var härlig och jag fick inte ont någonstans.
  8. möjligheten att sitta på bron i solen och dricka kaffe.
  9. orken. Jag orkar mer. Energin verkar återvända.
  10. LIVET! Ja, livet!

Betraktelser, Präst i Åre

Allt kommer att bli bra – Gökotta på Åre hembygdsgård

Relaterad bild

Vi höll oss inomhus trots att det var Gökotta och vi borde ha lyssnat efter morgonfåglarna. Men det var så kallt. Och blåsigt. Och regnigt. Men inne i mangårdsbyggnaden på Åre hembygdsgård var det varmt och gemytligt och en brasa brann i öppna spisen. Så där inne hade vi vår Gökotta denna morgon.

Många kom för att vara med, och det blev en fin stund med välkända morgon- och vårpsalmer. Dessutom var Torkel Johansson med, som är en mycket skicklig blåsare i diverse horn. Det är något visst med hornet, med klangen, med tonerna.

Och jag, jag predikade kring ordet ”tillit”. Det är det ordet som kommer för mig när jag läser berättelserna om Kristi himmelsfärd. Jag berättade om skylten jag såg en gång när livet var fyllt av oro. En skylt, som ser ut som en trafikskylt, men med orden: ”Allt kommer att bli bra”.

Jag önskar dig en fin Kristi himmelsfärdsdag!

/Karin