Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Den största framgången

Min fina vän och författar- och prästkollega Ulrica Stigberg skriver i en av sina böcker att den största framgången i hennes liv är att finnas hemma när barnen kommer hem från skolan på eftermiddagen.

Jag håller med henne så innerligt mycket! Det är en ynnest att sitta ner med älskade dottern när hon kommer från skolan, att servera henne en macka och ett glas mjölk, och prata en stund. Att få prata om hur hon haft det under dagen, att förhöra henne på läxorna, att få ha en lugn stund tillsammans.

Och det är en ynnest att allt som oftast ha lugna morgnar när vi kan äta frukost tillsammans i lugn och ro och långsamt starta en ny dag.

Tiden går så fort och tiden med barnen kommer aldrig tillbaka. Det låter lite klyschigt när jag skriver det, och ändå är det det sannaste av allt. Det är här och nu.

Betraktelser

Maria – det är din dag idag

Idag firar vi Jungfru Marie bebådelsedag. Den unga kvinnan, flickan från Nasaret, som fick uppdraget att föda Guda barn till världen. Denna märkvärdiga berättelse.

Kristina S Furberg skriver:

Du som mäter upp havet i din kupade hand

och himlens vidd med dina fingrar

Du som håller jordens mull i ett mått

och väger bergen och höjderna på våg

Du som mönstrar stjärnornas här

och låter dem tåga fram

Makt, storhet, helighet – detta lade Du åt sidan

Allt som varit och allt som skulle komma

möttes i den stunden

Havet låg blankt –

inte en vind svepte över höjderna

Själva stjärnornas glans

bleknade i väntan på kvinnans svar

-Må det ske med mig som du har sagt

En suck genomfor skapelsen

Himmel, jord och hav rördes

Betraktelser

Tack alla fina bloggläsare!

Jag ser ju i statistiken att bloggen växer, att det är allt fler som kommer in och läser, och det är så jätteroligt! Men det allra roligaste är alla fina hälsningar jag får. TACK för dem!

Tack till er som skickar mail! Tack till er som hör av er via Messenger! Tack till er som kommer fram och säger hej! Det värmer mitt hjärta.

Jag är så glad att ni tycker om min blogg, att ni inspireras av mina ord och bilder! Jag vill ju gärna dela med mig av livet i fjällvärlden, det här livet som jag tycker så mycket om att leva med skidåkning och utomhusliv. Och jag vill så gärna dela med mig av det som är mitt kreativa liv, med skrivandet, berättandet och musiken. Och så vill jag dela med mig av livet som präst, för att få ge glimtar av hur det kan vara. Och så vill jag reflektera och filosofera emellanåt. Ja, jag vill att mycket ska rymmas här i bloggen, och det gör mig så glad om den kan inspirera andra.

Det är ju det bästa – när vi människor kan inspirera varandra.

Så, låt oss fortsätta göra det!

Jag önskar er en fin fredag och en härlig helg!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Skrivandet

Vankelmodet i att åka hemifrån

På lördag åker jag till Masesgården för att under en vecka leda kursen ”Skriv ditt liv”. Som alltid är det dubbla känslor inom mig när jag ska åka hemifrån. Jag är en människa som älskar att vara hemma. Hemma i huset med älskade familjen, det är då jag mår som allra bäst. Men jag är också en människa som vill ut och resa och träffa nya människor och få nya erfarenheter.

Så – med dubbla känslor kommer jag att sätta mig på tåget på lördag morgon. Å ena sidan fylld av förväntanspirr inför att möta mina kursdeltagare. Och fylld av längtan att få vara kreativ tillsammans med andra människor. Och fylld av tacksamhet över att få tillbringa en hel vecka på härliga Masesgården. Å andra sidan det där som skaver inuti… Att åka ifrån älskade familjen. Att åka ifrån vårt älskade hem…

Kanske är det så här för de flesta. Kanske är jag inte alls speciellt ensam om detta vankelmod.

Men jag bestämmer mig för att njuta av dagarna på Masesgården, njuta av veckan. Snart nog är jag hemma igen.

 

Betraktelser, Präst i Åre

Tack Pia med bloggen Kammebornia

Efter en gudstjänst för en tid sedan kom en kvinna fram till mig och tackade. Hon sa att hon väldigt sällan brukar gå till kyrkan, men att just den här dagen var det något som fick henne att gå dit. Och så sa hon: ”Varför går jag inte oftare när det är så fantastiskt att vara här?”

Hon svarade själv på sin fråga: ”För att jag känner att jag inte har tid. Jag vill inte lämna familjen och gå iväg när vi äntligen har en ledig dag tillsammans. För att jag inte orkar, jag behöver att söndagen bara är vila, inga måsten. För att jag glömmer bort att jag ens kan gå hit, det finns liksom inte i mitt system. För att jag tänker innerst inne att jag kanske inte tror som man borde.”

Och det blev ett så oerhört fint samtal om vad kyrka är, om vad gudstjänst är, om vem Gud kan vara, om vad det är att vara människa. Det blev ett samtal som har stannat kvar inom mig. Hon är heller inte ensam om denna erfarenhet, om dessa tankar, jag får ganska ofta höra liknande funderingar.

Som präst och medmänniska får det mig naturligtvis att grubbla och grunna. Varför kan inte gudstjänsten på söndagen få bli en plats dit familjen går tillsammans på söndagarna? Den plats som ger stillhet och ro? Den plats där det blir tydligt att var och en får komma med sin tro, med sina tankar, med sina upplevelser av att vara människa?

Så läser jag fina bloggen Kammebornia, och det senaste inlägget har rubriken ”Varför går jag till kyrkan?” Pia som skriver i bloggen beskriver så oerhört berörande sitt förhållande till kyrkan. Hur hon längtat efter att ha ett förhållande till kyrkan, och hade det en tid under uppväxten, men som vuxen kände hon sig närmare skapelsen i naturen än i kyrkan. Hur hon varit bitter på ”korsriddarna, avlatsbreven och maktspelet i kyrkan genom historien och i nutiden”, men hur hon ändå fortsatt ha en längtan till det andliga rummet. Hon berättar hur hon och hennes Dennis till slut började gå i kyrkan, och hon skriver:

”Ingen av oss kunde formulera någon tro, bara att det finns en större kraft, att livet och världen är ett mirakel…”

Och så skriver hon – och då kommer mina tårar:

”För mig fanns hela gudstjänstordningen i ryggraden. Kyrie, Gloria, Sanctus, Credo, Pax och Agnus Dei som trollformler med nycklar till mitt inre.”

Och hennes inlägg avslutas så här:

”…där kyrkan är en vanlig del av mitt liv som jag kan tröttna på men ändå alltid återkomma till. Lite som en kärleksfull vuxenfamn för ett barn, irriterande i bland men ändå dit man egentligen vill för att tanka kraft och kärlek för att sen kunna gå ut i livet trygg och stark.”

Tack, Pia, för de orden!

Som jag önskar att fler skulle få känna så för kyrkan och gudstjänsten! Som jag önskar att fler skulle ge kyrkan och gudstjänsten en chans! Eller som jag beskriver kyrkan i ”Kallad”, en musikföreställning skriven av mig och Jenny Michanek:

”Jag har en stark tro på kyrkan, har alltid, haft för jag vet att Gud älskar sin kyrka i all dess trasighet och skörhet. Och hur det än är: Det finns ingenstans jag hellre går, det finns ingen famn jag hellre vilar i. Kyrkan är och måste få vara platsen där allting möts. Där dåtid och nutid och framtid strålar samman, där himmel och jord blir ett, där Gud och människa möts på ett alldeles särskilt sätt…”

Gå in och läs i Kammebornias blogg!

/Karin

Och här är hon, Pia Kammebornia.

Betraktelser, Livet

Jag är en högkänslig person – HSP

Jag är ganska säker på att jag tillhör skaran av högkänsliga personer. Enligt den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron, är det att vara högsensitiv HSP (highly sensitive person) ett karaktärsdrag som  15-20% av befolkningen har.

Några karaktärsdrag hos högkänsliga:

  • En högkänslig person är särskilt känslig för intryck. Man tar helt enkelt in fler intryck och bearbetar dem på ett djupare sätt  än andra människor gör. Därför kommer man som högkänslig lätt att känna sig överstimulerad och få lust att dra sig tillbaka från sammanhang där det händer många saker på en gång.

(Stämmer väldigt bra på mig! Jag är den som oftast lämnar en fest eller en middag först av alla. Inte för att det inte är trevligt, men för att jag blir så galet trött. Jag orkar inte med intrycken, helt enkelt.)

  • En högkänslig är ofta högpresterande och hamnar lättare än andra i utmattningsdepression.

(Ja, det hände ju också mig…)

  • En högkänslig har sällan tråkigt i sitt eget sällskap utan har ett rikt inre liv. Ganska få intryck kan sätta igång en hel film på den högsensitives inre bildskärm. Därför är den högkänslige ytterst lämpad till jobb där det gäller att få bra och originella idéer. Många författare är av naturen mycket känsliga.

(Jag har ända sedan jag var barn tyckt mycket om ensamhet. Ensamheten har gett mig möjlighet att fritt fantisera, att skriva, måla, läsa… Inte för inte som jag är författare idag…)

  • En högkänslig person är ofta andlig, har en god intuition, känsla för den andres behov och är en god lyssnare.

(Kanske heller inte för inte som jag är präst…)

  • En högkänslig människa har förmåga att registrera fina nyanser och således hitta en större njutning i t ex dofter, naturen, konst och musik.

(Stämmer också väldigt bra på mig.)

  • En högkänslig har svårt för att se brutala filmer eller TV-serier.

(Ja, verkligen! Jag kan inte se en deckare, absolut inte en våldsam film. Jag mår psykiskt och fysiskt dåligt av det.)

Introvert och extrovert

En del blandar ihop begreppet högkänslig med begreppet introvert., men en högkänslig kan vara både introvert och extrovert. Själv är jag både och. Både den som med glädje och kraft står på scenen och talar och sjunger och spelar teater, och den som behöver stänga om mig för att få vara i fred, i ensamhet, i tystnad.

Med ömmare händer

Det finns förstås många andra definitioner av detta också. För mig har upptäckten av högkänslighet gett mig svar på många frågor om mig själv, om varför jag är som jag är. Att inse att jag själv är en högkänslig människa har gjort att jag tar hand om mig själv med ömmare händer än förut. Att jag ser till att jag får den vila jag behöver, att jag ser till att ha ensamhet emellanåt, att jag ser till att äta ordentligt. Att jag är snällare mot mig själv, helt enkelt.

Var snäll mot dig själv, du också!

/Karin

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Tillit – reflektion vid Åreskutan

”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn…” De orden av Tomas Tranströmer kom till mig för några dagar sedan, när jag efter en ljuvlig skidtur stod utanför Copperhill, och precis skulle gå in och dricka varm choklad med älskade familjen.

Det är förunderligt med ord som stannar kvar i kroppen och liksom kan matas fram i precis rätt ögonblick. En dikt eller en låttext eller ett bibelord som kommer till en när en som mest behöver det.

Eller som de människor som blivit dementa och som det är mycket svårt att kommunicera med, men som omedelbart börjar sjunga med om en börjar nynna på till exempel psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Ja, jag stod där utanför Copperhill och blickade ut över Åreskutan och funderade en stund kring ordet tillit, som stavas lika från båda håll. Och Tranströmers ord kom till mig.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Den första dagen

Jag lyssnade på Tomas Sjödins Vinter i P1. Han är alltid så klok! Och det som fastande i mig på ett särskilt sätt var hans resonemang om dagarna som går. Han sa ungefär så här: ”Man lever sina dagar, gör saker, låter bli att göra andra saker, och emellanåt stannar man till och ser tillbaka och inser: De där dagarna, de är mitt liv. Är det verkligen så jag vill leva?”

Det är lätt att ha drömmar och planer för något som ska hända sedan, i en annan tid. Men det är ju vad vi faktiskt gör som formar vårt liv, inte vad vi drömmer om att vi kanske en dag ska göra.

Jag tänkte mycket på det under gårdagen, den första dagen på det nya året, 2018. Jag tänkte: Om den här dagen slår an tonen för det nya året, är det så jag vill leva mitt liv? Är det så jag vill att 2018 ska bli?

  • Jag steg upp först av alla. Satt i stearinljusets sken och drack kaffe och förberedde det sista inför gudstjänsten. Mycket bra stund!
  • Jag sa hejdå till alla de goa människorna som varit hos oss under nyårshelgen. Nu var det dags för dem att åka hemåt. Jag kände en sådan glädje över att ha haft dem här och tänkte: Mer sådant! Jag vill verkligen vara en människa som umgås med dem jag tycker om!
  • Jag ledde nyårsgudstjänsten i Åre gamla kyrka. Det blev så fint och jag tänkte: Ja, jag vill verkligen fira sådana här gudstjänster med härliga psalmer, vacker musik, låga trösklar och högt i tak.
  • Jag kom hem och var helt slut. La mig på soffan och tänkte att jag skulle vilja ligga där hela eftermiddagen. När älskade dottern frågade om vi inte skulle sticka ut på en skidtur var jag nära att svara nej. Att jag var för trött. Att vi kunde åka skidor en annan dag. Men så tänkte jag: Om den här dagen sätter tonen för året som väntar, då vill jag mycket hellre åka skidor med älskade dottern än att vila en hel eftermiddag. Så vi drog iväg, hela familjen, och fick en helt magisk skidtur.
  • Sedan bastade vi och jag tänkte: Detta är livskavalitet!
  • Vi åt resterna av nyårsmiddagen och sedan vilade jag i soffan. Jag tänkte: Först träning och frisk lift, sedan vila. Det är den ultimata kombon!
  • Om den första dagen slår an tonen för det nya året, då vågar jag tro att det här blir ett bra år.

Tack, älskade dotter, att du drog med mig ut!

Makalöst härlig skidåkning! Och jag tänkte: Vintern har bara börjat! Så många skidturer som ligger framför oss. Vilken lycka!

Och så en bild från nyårsaftonens matbord.

Hoppas NI haft en fin nyårshelg och att ni ser med tillförsikt fram emot 2018!

/Karin

Betraktelser, Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Jag sammanfattar mitt 2017

För något år sedan började jag att skriva en årssammanfattning här på bloggen. Det kändes bra! Jag tycker om att göra en sammanfattning när ett år närmar sig sitt slut. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Tidigare i mina dagböcker, nu här i bloggen. Att se tillbaka på året, minnas, reflektera, utvärdera. Vad blev bra, vad blev mindre bra, vad lärde jag mig, vad tar jag med mig in i nästa år?

Förra året lånade jag en mall från Underbara Clara , och jag lånar samma mall i år igen, men lite reviderad. Så här:

Gjorde jag något 2017 som jag aldrig gjort förut? 

Ja, det gjorde jag! Jag åkte Ikaros på Gröna Lund med älskade dottern! Jag som är både höjdrädd och farträdd gjorde det. Jag är glad för det, men jag gör aldrig om det! Aldrig.  HÄR kan ni läsa mer om den upplevelsen.

Genomdrev jag någon stor förändring? 

Nej, det gjorde jag inte, men jag gladdes över förändringen jag gjorde inför 2016. Då började  jag arbeta 50% som präst i Svenska kyrkan i Åre, och 50% som författare, föreläsare med mera. Ett så otroligt klokt beslut det var!

Vilket datum från år 2017 kommer jag alltid att minnas?  

Lördagen den fjärde november. Då släpptes min roman ”Drottningen af Åre”. Det var en stor och fantastisk upplevelse. Läs gärna mer om boksläppet på Hotell Åregården HÄR. 

Vilka länder besökte jag? 

Ännu ett år då jag inte besökte ett enda annat land. Förutom Norge. När älskade familjen åkte till Dubai och umgicks med våra fina vänner där tillbringade jag dagarna i Stockholm i möten med bland annat  mitt förlag Verbum.

Gjorde någonting mig riktigt glad? 

Mina älskade bröder har under hösten gjort mig väldigt, väldigt glad! Jag återkommer om orsaken.

När jag i april släppte boken ”Du möter min blick i vimlet” kom två av mina fina vänner som jag känt i nästan hela mitt liv till boksläppet! Jag var helt oförberedd på att de skulle komma, de hade åkt långt för att vara med, och jag blev så himla glad och galet överraskad!  HÄR och HÄR kan ni läsa mer om den kvällen.

Sedan är det mängder av saker som gjort mig glad under året! Någonting mest varje dag. Ofta, ofta kopplat till min älskade familj.

Vad önskar jag att jag gjort mer?  

Precis som förra året svarar jag: Umgåtts med vänner. Det önskar jag verkligen att jag hade gjort mer.

Bästa boken jag läste i år? 

I början av året lyssnade jag på ”Störst av allt” av Malin Persson Guilito. Trots att jag läst en hel del böcker sedan dess är det just den jag kommer att tänka på. Det är en fantastiskt bra bok, klokt uppbyggd, snyggt språk, spännande och berörande. Och Lo Kauppi är otroligt bra som uppläsare av boken! Rekommenderas.

Största musikaliska upptäckten? 

Åter igen får jag tacka TV-programmet ”Så mycket bättre” för musikaliska upptäckter. I år är det Tomas Andersson Wij som jag på allvar fått upp ögonen för. Vilka texter och vilken särpräglad röst! Vill bara lyssna mer och mer.

Vad var min största framgång på jobbet 2017? 

Det är svårt att prata om framgång i mitt arbete som präst, vad är egentligen framgång? Men vackra och berörande stunder har jag haft många under året. Gudstjänster och möten med människor som stannar kvar inom mig. Och en sak jag kommer att minnas länge är långfredagen 2017. Jag hade bestämt mig för att bjuda in till meditation i tidiga morgonen i St Olovsgården i Åre. I ärlighetens namn var det väl inte många som trodde på idén…Vem vill kliva upp så tidigt på morgonen en långfredag för att meditera? Men det var några som ville det, skulle det visa sig. Det blev en helt fantastisk stund. Läs gärna mer om den HÄR 

I mitt arbete som författare har det gått väldigt bra under året! Jag har släppt två böcker. Jag är otroligt stolt över det! Jag är också väldigt glad över frågan jag fick från Kyrkans Tidning om att skriva en text i julnumret, en text kring teologi och kultur. HÄR är den texten.

Största framgång på det privata planet? 

All tid jag har med älskade dottern nu när jag arbetar hemifrån så mycket som jag gör. De lugna morgnarna när vi äter frukost ihop. När jag går med henne till skolan och hon emellanåt vill hålla min hand. När jag har gjort mellanmål tills hon kommer hem från skolan. När vi sitter tillsammans med läxorna… Ja, allt det där jag inte hade hunnit om jag hade fortsatt arbeta i det hysteriska tempo jag gjorde tidigare.

Och det känns som en framgång att bo där vi bor! Att vi så enkelt tar ut oss på skidturer och vandringar. Ynnesten som det är att leva i fjällvärlden.

Något du önskade dig och fick? 

En lång sommarledighet och sköna dagar vid sjöstugan.
Vad gjorde jag på min födelsedag 2017? 
Vi var vid sjöstugan. Jag fick kaffe och tårta på säng av älskade familjen. Sedan jobbade vi med stugan, renoveringen fortgick. Fram emot kvällen åkte vi in till stan för att äta middag på restaurang. Och där väntade en överraskning – goda vänner var på plats och vi fick en fin kväll tillsammans!
Vad fick mig att må bra? 
Familjen, vännerna, utomhuslivet, skrivandet, musiken, stunderna av läsning, pysslet vid sjöstugan…
De bästa nya människorna jag träffade? 
Jag träffar ständigt nya människor som jag tycker mycket om och som inspirerar mig. Det finns så många härliga människor i den här världen!  En av dessa inspirationskällor som jag lärt känna i år är Linda Forss. Med henne har jag detta år haft många givande samtal och reptillfällen och musikaliska berättarföreställningar. Vilken förmån! HÄR kan ni läsa mer om det.

Mest stolt över? 

Alltså – jag är rätt stolt över att en av mina favoritförfattare kom till mitt boksläpp på Åregården! Viveca Sten som skrivit böckerna om morden i Sandhamn.

Vad ser jag fram emot nästa år?  

  • Att få göra två resor med familjen under våren. Först till London för att se ÖFK spela fotboll, sedan på en solsemester.
  • Att få se min novell ”Båthus med liten markplätt” bli en teaterföreställning.
  • Att få gå på vinterbröllop.
  • Att göra de konserter och föreläsningar jag är inbokad på framöver.
  • Att få åka skidor i det fantastiska vinterlandskap som vi har nu.
  • Att Kibron, vår fine vän från Eritrea, äntligen får återse sin fru.
  •  Att få leda  en skrivarkurs på Masesgården i Leksand.
  •  Att åter igen få leda en skrivarkurs på Åredalens folkhögskola till sommaren.
  • Att få åka till Öland med älskade familjen i augusti.
  •  Att få arbeta vidare med ett nytt bokmanus.
  • Att (i bästa fall) bli klar med renoveringen av sjöstugan.

Ja, jag har mycket jag ser fram emot! Och mycket jag hoppas på! Till exempel…

  •  att 2018 blir ett fredligare år i världen
  • att #Metoo leder till den förändring som verkligen behövs
  • att Sverige åter igen blir det öppna land det kan vara

Gud, genom årtusenden har ditt ljus lyst mot oss från ett nyfött barns ansikte i Betlehems krubba, som ett tecken på din goda närvaro, trots världens ondska och våld. Inför ett nytt år ber vi dig: Led oss från död till liv, från lögn till sanning, från vanmakt till hopp, från rädsla till tillit, från hat till kärlek, från krig till fred. Hjälp oss att tända ljus i stället för att förbanna mörkret och låt din frid fylla våra hjärtan, vår värld, hela universum. Amen.

 

 



Betraktelser

Brusten tillit, Bodil Malmsten och änglar

I vinterskymningen kör jag genom byn där min farfar Nils växte upp. Trakterna som av författaren Bodil Malmsten fått namnet ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter”. Jag passerar gårdar och minns ett stycke i en av Bodils böcker där hon beskriver det blå skenet mellan husen om vinterkvällarna. Och det är något visst med just det där skenet, jag ser det också.

Jag åker till kyrkan och längtar in, men porten är stängd och låst och ingen kyrknyckel hänger på en krok intill. Jag hade behövt få komma in. Jag hade behövt få sitta ner i kyrkbänken, kanske tända ett ljus, men framför allt hade jag behövt sitta där i tystnaden, mitt inne i heligheten och samla ihop mig. Samla ihop mig och hela världen. Samla ihop alla den tillitsbrist som världen äger.

Vem ska jag kunna lita på? Det var de orden han sa, sjuttonåringen med mörkögonen och den röda flugan. Han med skrattet och den obändiga längtan att få lära sig det svenska språket, att få vara en del av det svenska samhället. Ja, vem ska han kunna lita på nu när han fått besked om avslag? Nu när han insett att Sverige inte kommer att hjälpa honom. Att det land där han de senaste två åren fått uppleva en smula trygghet, fått ana en glimt av hopp, nu stänger dörren och säger att han ska resa hem. Hem till fasorna, skräcken, döden.

Vem ska man kunna lita på? Också kvinnan jag mötte utanför matbutiken formulerade den meningen. Hon som har sin egen plats i kyrkbänken. Där sitter hon varje söndag. Där kan hon titta ut genom fönstret, ut på kyrkogården, och se sin mans gravsten. Hon som kommer och lämnar över en påse hembakade bullar emellanåt och säger att vi ska äta dem vid kyrkkaffet vid tillfälle. Hon som har varit med och vävt den stora bonaden som hänger ovanför trappen i vårt församlingshem. Det var länge sedan nu, men där hänger den. Nu är hennes blick fylld av oro. ”Till och med i kyrkan”, säger hon och ser på mig. ”Ska det inte ens få vara fredat i kyrkan?” Hon har insett att #metoo har följts upp av #vardeljus. ”För mig har kyrkan alltid stått för trygghet”, säger hon. ”Jag har alltid litat på kyrkans folk. Vem ska jag nu kunna lita på?”

Det gör så ont att höra henne säga de orden. Allt jag i den stunden vill göra för att reparera hennes skadade tillit. Allt jag vill göra för att hon ska fortsätta kunna sitta i kyrkbänken om söndagarna och våga lita på.

Och hon sätter ord på de funderingar också jag burit på denna höst allt medan träden avlövats och mörkret sänkt sig. Funderingarna kring tilliten. Vem ska jag kunna lita på? Vem ska vi kunna lita på?

Män av makt som nyckfullt leder några av världens största länder, män som använder sin makt som det just för ögonblicket passar dem bäst. Utan historisk förankring eller analyser om framtiden. Utan att äga folkets bästa för ögonen.

Terrorattentaten runt om i världen, också hos oss. Hur kan vi veta att personen som svänger in på gatan med sin lastbil är där för att lämna varor i kvartersbutiken och inte är där för att meja ner, skada, döda?

Trygga och pålitliga Sverige som blivit ett Sverige som skickar bort människor som behöver vår hjälp. Som ifrågasätter människors ålder, religion, politiska tillhörighet. Som tar sig rätten att skilja på folk och folk. Vem ska vi kunna lita på?

Män med makt inom olika sektioner i vårt samhälle som tagit sig rätten till kvinnors kroppar, själar, liv. Också inom kyrkan. Vem ska vi kunna lita på?

Det blir ett omtumlande samtal där utanför mataffären allt medan kassarnas handtag skär allt längre in i händerna. Omtumlande och smärtsamt. Och inte kan jag komma med några förståndiga svar om vem vi ska kunna lita på. Inte kan jag trösta och ställa allt till rätta.

Jag går bort från kyrkan och sätter mig i bilen igen. Mörkret har sänkt sig helt över mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Jag kör vidare mellan snöplogkanter och rimfrostträd och tänker på boken som släppts under hösten. Anna Kåvers Oro – att leva med tillvarons ovisshet. Anna, som är legitimerad psykolog och psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och författare, skriver: ”Oron är mänsklig, begriplig och till och med konstruktiv ibland. Men den kan också försvåra dina möjligheter att leva fullt ut. För en del är varningslampan alltid tänd och livet blir en utmattande kamp mot hotande problem och faror.”

Att våga leva trots att livet är osäkert och opålitligt. Att våga leva trots att världen är kall och hänsynslös. Bodil Malmsten skrev om den förlorade tilliten i sin bok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Hon formulerade på sitt egenartade sätt smärtan i att bli sviken och gör det genom att hänvisa till våldsamma TV-serier.

”Lita på mig, säger poliserna. You can trust me. I promise you. De lovar att inte svika och sedan sviker de. De anhöriga överges i all sin otröstlighet. I´m sorry, säger poliserna då. I´m so sorry, säger de och det hatar jag. Att ge ett löfte och sedan svika, är det oförlåtligaste, både i verklighetsflykten och det som är verklighet.”

Jag tänker på herdarna som vaktade sin hjord om natten. Hur behöll de sin tillit till livet? De som drevs bort från byarna och upp till ensligheten bland kullarna och bergen. De som hade ett genuint dåligt rykte och många gånger betraktades som tjuvar. Människor tog omvägar för att inte möta dem. De som var de absolut lägsta i socialt hänseende, vågade de lita på? Jag ser dem så tydligt framför mig hur de sitter runt elden, nära, nära varandra för att ge varandra värme. Hur de samtalar om dagen som gått, om dagar som ska komma, om längtan hem till familjerna. Kanske om oron. Hur de möts av de tre ord som så många av oss längtar efter att få mötas av: ”Var inte rädda.”

De där änglaorden jag vill höra när världen brinner, de där änglaorden jag vill kunna säga med eftertryck till pojken med leendet, den röda flugan och rädslan. Änglaorden jag vill säga till kvinnan utanför matbutiken, till alla kvinnor i rädsla, till mig själv i de svåraste av stunder. ”Var inte rädd.” Jag vill känna de där änglavingarna smeka lätt över min panna.

Och kanske är det precis det jag upplever när jag en stund senare lämnar min farfars hemby, när jag lämnar mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. För jag ser adventsstjärnor i fönstren i husen i gårdarna, för jag ser upplysta granar, för jag ser brinnande lyktor på förstukvisGod natt. För att vad som än händer – än så länge – följer natten på dagen, månen går sitt mörka varv, gryningen gryr och det blir dag.tarna. Och hur det än är inger allt detta ljus hopp. Hur det än är känns det som om alla dessa ljus är en avglans av det ljus som brann stilla i stallet i Betlehem den där natten. Som brann stilla för Maria som vågade lita på, för det lilla barnet som vilade så trygg i hennes famn. Och jag tänker att jag vill våga tro på en god jul, jag vill våga tro på en ljus framtid, jag vill våga tro på den som är Världens ljus.

Eller som Bodil Malmsten formulerade det på twitter för precis två år sedan idag, precis två månader innan hon dog:

”God natt. För att vad som än händer – än så länge – följer natten på dagen, månen går sitt mörka varv, gryningen gryr och det blir dag.”

(Min text under vinjetten Teologi och kultur i Kyrkans Tidning nr 51, 2017)