Betraktelser, Familj och vänner, Musiken, Skrivandet

Mina förmödrar och den kreativa ådran

”Var är den sprungen ifrån, din kreativa ådra?” Den frågan fick jag härom dagen. Vilken fin fråga! Och viktig. Jag började tänka på mormor och farmor, och insåg att den ådran delvis kommer från dem. Det är så vackert att tänka på.

Mormor Anna föddes 1906 i den lilla byn Hedeviken i Härjedalen. Farmor Maja föddes 1912 i den lilla byn Bledäng i Jämtland. Båda växte upp i bondfamiljer och jag anar att deras barndomar liknade varandra på många sätt.

Från mormor har jag ärvt mitt mörka hår, från farmor min ljusa hy och alla fräknarna. Och från dem kommer delvis min kreativa ådra.

Farmor sjöng och spelade gitarr och piano från tidig ålder, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Ester. Och hon visade tidigt att hon ägde en poetisk gåva. Till alla kalas och bröllop var det hon som skrev sångtexter och dikter. När hon ärvde pengar då hennes hemgård såldes, köpte hon ett eget piano.

Mormor spelade också gitarr och sjöng ofta. När jag var barn klippte hon ut sångtexter ur Året Runt och jag satt i hennes knä och vi sjöng tillsammans. Hennes favoritsång var ”När det våras ibland bergen”. Hon skrev dagbok varje dag, inga långa utläggningar, men när jag läser i hennes skrivböcker får jag en god bild av hennes liv och hennes tillvaro. Som ung ville hon bli präst, men det gick förstås inte. Det var en helt omöjlig tanke.

Vilka hade de blivit, min mormor och farmor, om de hade varit unga idag? I en tid då de hade kunnat göra annat än att bli mödrar och hustrur och kvar hemma på gården?

Men delar av deras kreativitet och deras längtan flödade vidare in i kommande generationer. Den där ådran flödade vidare också till mig. Det är jag oerhört tacksam över.

Har du också en ådra som är sprungen från någon av dina förmödrar/förfäder?

Bilden föreställer min farmor. Den är tagen 1 januari 1938, dagen då hon gifte sig med sin Nils, min farfar.

Betraktelser, Livet

Att fasta

Om några dagar är det askonsdagen och med den dagen inleds fastan. Den sträcker sig 40 dagar framåt till och med påskafton. Jag ska fasta, ska du?

Jag har fastat på lite olika sätt genom åren. För många år sedan fastade jag från TV, och de 40 dagarna förändrade mitt TV-tittande totalt. Jag kunde inte längre bara titta på något, vad som helst, utan det måste ha någon sorts mening. Jag har också fastat från sötsaker och andra onyttigheter. Det ska jag göra också detta år.

Men varför ska man fasta egentligen?

Seden att fasta är urgammal, också Jesus drog sig undan i bön och fasta. Grundanledningen är att man ska pröva sitt liv, och försaka av sitt eget till förmån för dem som lider nöd. Förr var det inte ovanligt att man klädde sig ”i säck och aska” (bar mycket enkla kläder och ritade ett kors med aska i pannan eller strödde aska i håret).Från 400-talet kan man urskilja seden att fasta 40 dagar före påsk.

Att fasta – att inte tillfredsställa magens behov, kan för en del vara en hjälp att förstå att vi inte behöver tillfredsställa allt som vi önskar och strävar efter. Man kan göra fastetiden till en övning i andlighet och eftertanke. Fastan kan också betraktas som en tid av solidaritet med världens svältande.

Så fastar jag i år

Så, på tisdag äter jag min sista fettisdagsbulle för i år och fastan börjar på askonsdagens morgon. Och även om tanken är att man får avbryta fastan varje söndag så ska jag strunta i det. Under fastan ska jag utesluta kakor, bullar, semlor, tårtor, godis och ostbågar varje dag i veckan. Fram till påsk!

Önska mig lycka till! 🙂

Betraktelser, Familj och vänner

Hur tar du till vara på ditt liv?

När jag var tonåring och skrev dikter som allra mest, kretsade mina tankar mycket kring det här med att ta vara på sitt liv. Det har fortsatt vara ett viktigt tema för mig genom åren, och det har märkts i både sångtexter och böcker som jag skrivit. Jag tror att jag helt enkelt är rädd för att slarva bort det här livet som jag fått, som en gåva.

Det kan bli så klyschigt när man ska försöka formulera sig kring detta. Som att slarvigt kasta omkring sig ”carpe diem”, fånga dagen. Men bakom nästan varje klyscha finns ett korn av sanning.

Jag vill inte att livet bara ska passera, utan att jag tar till vara på mina drömmar och min längtan. Jag tror att våra drömmar och vår längtan säger något viktigt om oss som människor.

I fredags låg vi utslagna i soffan, hela familjen, och tittade på Talang i TV4. Ett ganska tramsigt program, men ändå mysigt att titta på tillsammans. Plötsligt är det en ung tjej som går upp på scenen och berättar att hon ganska nyligen miste sin bror. Hon berättar naket och ärligt om smärtan och saknaden efter honom. Sedan sjunger hon en sång hon själv skrivit, en sång som hon tillägnar sin bror. Det är några ord som lyfter sig över de andra. Ungefär så här:

”Jag lovar och svär, jag ska göra allt det där du aldrig fick”

Ja, det är ju så, många dör i ung ålder och får aldrig uppleva det de drömt om att få uppleva. Men vi som fortfarande är kvar här på jorden har möjligheten. Vi har det.

När jag var ung hade jag några stora drömmar. De handlade inte om äventyrliga resor eller påkostade bilar och hus. Nej, jag ville gifta mig, jag ville få barn, jag ville bli präst och jag ville skriva böcker.

Det är med tacksamhet jag inser att jag ju har uppnått de där drömmarna. Inte har det varit enkelt alla gånger, men jag har uppfyllt mina drömmar. Och jag har fått nya drömmar och ny längtan som jag försöker lyssna in och ta tag i.

Jag vet att mycket kan grusa drömmarna, kanske göra dem helt omöjliga att uppnå, livet är ju sådant, inget är självklart. Men jag tror också att nya drömmar kan födas när en dröm av olika skäl behöver släppas.

Jag vet också att det finns dagar och tider när man inte orkar drömma eller längta över huvud taget. Då man har fullt upp med att ta hand om den dag som är just exakt då. Då man har fullt upp med att ta hand om sig själv och sitt eget mående. De dagarna är också en del av livet. De dagarna behöver vi vara extra snälla mot oss själva. Extra, extra snälla.

Jag har länge tänkt på längtan och drömmar som en liten motor inom oss, en rörelse som för oss framåt, som ge oss ny livsglädje och kraft. Jag tror vi ska låta den där motorn mullra inom oss så ofta vi kan

Hör du din motor? Hur tar du till vara på ditt liv?

/Karin

Betraktelser

Du är älskad

Utanför Åre gamla kyrka har ett ishjärta byggts upp med orden ”Du är älskad”. En påminnelse till alla som vistas i Åre de här veckorna och som kanske är uppfyllda av tankar kring resultat och prestation.

En påminnelse till oss alla som då och då tror att vi är våra prestationer och våra resultat, som kanske glömmer att det egentligen är helt andra saker som räknas. Som de vi är längs inuti, till exempel. Eller som kärleken vi upplever och ger vidare.

Det där ishjärtat får stå där och påminna oss om att vårt värde är helt absolut, inte avhängigt av vad vi gör eller inte gör, vad vi klarar av och inte klarar av. Vårt värde är inte beroende av framgång eller misslyckande. Det är inte villkorat.

Vi är älskade för att vi är just de vi är.

Betraktelser

Natt och dag. Ylva Eggehorn.

Jag börjar varje morgon i varsamhet nu, i tystnad och lugn. Länge sitter jag med kaffekoppen i handen och ser dagen vakna. Och har Ylva Eggehorns fantastiska bok framför mig på bordet.

Om någon av er har missat Ylva Eggehorn, så vill jag bara uppmana er att börja läsa henne nu. Hon skriver så makalöst bra. Det är hon som skapat orden till psalmerna ”Innan gryningen” och ”Var inte rädd” och en mängd andra psalmer. Hon har också skrivit lyrik, krönikor och böcker.

Första gången jag hörde henne föreläsa var på Sigtunastiftelsen i juni 2004. Efter det blev ingenting sig riktigt likt igen. Hon talade så att jag fick syn på saker i mitt liv. Det är så märkvärdigt.

Så nu sitter jag om morgnarna och läser hennes bok ”Natt och dag” ett litet, litet stycke i taget. Förundras över hur hon förmår beröra med sina ord.

Som i morse:

”Livet är skört och starkt, oövervinneligt och sårbart till döds. Allt finns samtidigt. Ju äldre jag blir, desto mer växer min förundran över att det är så.”

”Verkligheten kommer alltid från ett annat håll. Men när den kommer känner vi genast igen den.”

Betraktelser

Gör er inga bekymmer

I bland är det som om ord och meningar liksom lyfts upp ur Bibeltexten, och talar extra starkt. Som om de vill säga mig något viktigt just i denna stund.

Så blev det när jag satt och förberedde predikan inför dagens gudstjänst. Jag funderade: Vad kan jag säga om Gud, om människan, om livet den här dagen, Valdagen 2018?

Och så lyfts en mening ur Matteusevangelietexten upp. En mening som jag tycker svarar på frågor om vårt nu, om vårt samhälle idag. En mening som griper tag om oron kring hur det ska bli med allt. Vilka kommer att vinna valet och vad kommer valresultatet ge för konsekvenser för oss och vårt land? Vilka kommer att samarbeta för att över huvud taget kunna regera? Hur kommer det att påverka vårt samhälle?

Kommer vi att ha ett Sverige med öppenhet, mångfald, kärlek och tolerans som så många av oss drömmer om? Eller kommer det att bli precis tvärtom? En hel del oro bor inom mig kring dessa frågor. Hur kommer det att bli med allt?

”Gör er inga bekymmer för morgondagen”, säger Jesus i berättelsen ur Matteusevangeliet. Ord som blir som balsam för själen. Som att bli befriad. Nej, ingenting blir bättre av oron. Det enda vi kan göra är att själva agera på olika sätt för att skapa det samhälle vi vill ha, och att vila i och lita på att Gud bär oss genom allt.

Det blir de tankarna som vävs samma till min predikan i dag. Jag ska strax ge mig av till kyrkan.

Ha en fin söndag!

/Karin

Betraktelser, Livet

Endometrios – hur kan det vara så här?

Har det inte hänt någonting alls inom forskningen kring kvinnohälsa och vård av kvinnor under de senaste trettio åren? Jag undrar verkligen efter att jag läst Östersunds Posten idag. Där berättas om en ung kvinna som lider av sjukdomen endometrios, och som tvingats vänta mycket länge på vård och behandling. Hon är tyvärr inte den enda. Jag har mött tjejer som inte fått den hjälp de så innerligt behöver!

Att läsa den tjejens berättelse är som att slungas tillbaka trettio i tiden då jag själv var tonåring och sökte läkarhjälp för mina svåra magsmärtor. Smärtor som kom i samband med mensen, som inte lindrades av värkmediciner, som fick mig att kräkas och ibland svimma.

Jag har så svårt att ta in att unga tjejer som idag söker hjälp för dessa symptom ska behöva höra från läkarna: ”Det är bara mensvärk, det måste man som tjej lära sig att stå ut med.” Eller: ”Ta en och Alvedon så ska du se att det går över.” Eller: ”Börja träna mer, då kommer du inte att ha lika ont.”

Jag trodde att sådana kommentarer hörde till ”förr i tiden”, men uppenbarligen är det inte så. Det gör mig förtvivlad!

Det är med endometrios som med andra kvinnosjukdomar, tänker jag – det finns inte mycket pengar till forskning. Jag läser i en artikel från Göteborgs universitet:

Generellt saknas det resurser till forskning om sjukdomen, menar Matts Olovsson, professor i obstetrik och gynekologi, och en av Sveriges främsta specialister på endometrios. Detta trots att det i dag kan ta många smärtsamma år att få rätt diagnos, och att det finns för få fungerande behandlingsalternativ.

– För att vara en så vanlig sjukdom pågår det oproportionerligt lite forskning på ämnet. Trots att endometrios absolut bör ses som en folksjukdom, får vi mycket mindre resurser jämfört med forskningen som rör till exempel diabetes eller cancer, säger Matts Olovsson.

Det sägs att var tionde kvinna lider av endometrios. Så vad innebär den?

Sjukdomen innebär att livmoderslemhinnan vid menstruation hamnar utanför livmodern och sprids ut i bukhålan, där den orsakar blödningar och inflammationer.

För många kvinnor innebär det här svåra smärtor, för en del, som för mig, i första hand i samband med menstruationens start, andra lider av smärtor dagligen. Sjukdomen kan också innebära att man plågas av svår trötthet, tarmproblem, av depression med mera. För många kan detta leda till långa sjukskrivningar. Dessutom är endometrios den vanligaste orsaken till ofrivillig barnlöshet bland kvinnor i Sverige.

Ja, att läsa artikeln gjorde mig upprörd och ledsen! Hur kan det komma sig att hon träffar olika läkare under många års tid där ingen enda tänker på att hon kan lida av endometrios? Ska inte mer ha hänt inom forskningen och inom läkarkårens kunskap på dessa trettio år som gått sedan jag själv började söka läkarhjälp? Hur kan det komma sig att läkare inte vet mer i dag?

Trösten mitt i allt är att det nu startas olika endometrioscentrum runt om i Sverige, där man erbjuder specialisthjälp. Jag hoppas av hela mitt hjärta att tjejen i tidningen och alla andra som lider får komma dit! Och att läkarna ute på våra vårdcentraler blir uppdaterade kring endometrios. Det ska inte behöva vara så här!

Om du vill veta mer: Endometriosforeningen

/Karin

 

Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Präst i Åre, Skriv ditt liv, Upplevelser, Utomhuslivet

Sommarens sista dagar – och en tillbakablick…

Eva Dahlgren sjunger i mina lurar låten ”Det är sommarens sista dagar…” Så känns det i det strålande solskenet, men egentligen är det höst, för nu har vi gått in i september. Och jag, jag blickar tillbaka på en härlig sommar. Här är några glimtar:

Sommaren för vår del tjuvstartade på Gran Canaria i maj. Vi hade en härlig vecka med sol och bad och upplevelser och familjemys.

På nationaldagen kulade jag på Åre hembygdsgård. Åh, vad jag tycker om kulning! Urkraften, ursprunget, kvinnokraften. Jag var klädd i min hembygdsdräkt Hededräkten. Fin, va?

Som varje sommar har vi njutit av utsikten från vår gård i Duved. Kyrkan och Åreskutan. Vi tröttnar aldrig på den vyn.

Denna sommar hade jag också förmånen att ännu en gång få musicera tillsammans med fantastiska Tina Didriksson på cello. Jag inte bara sjöng… Jag kompade henne också på gitarr. Bara en sån sak! Det blev en härlig kväll med engagerad publik i Ängsmokyrkan i Torvalla.

Sedan följde två veckor av kursledarskap för kursen ”Skriv ditt liv”. Först på Åredalens folkhögskola och sedan på Masesgården. (Bilden är därifrån) Fantastiska veckor med möten med otroligt fina människor.

I juli var jag in och arbetade ett par veckor. Diverse olika arbetsguppgifter som utfördes i stekande värme. Och runt om i skogarna härjade bränderna. Också i Duved kände vi av brandröken. Så tacksam för alla dem som var ute och jobbade! Både de som ingår i räddningstjänsten, men också alla de frivilliga! Det är stort att se!

Vi har förstås också tillbringat en del tid vid vår stuga vid en sjö. Ljuvliga dagar med en massa jobb med renovering och annat, men också med sol, bad och grillkvällar.

Jag älskar att fylla år! Har alltid gjort! Jag är lycklig över att få finnas med ännu ett år. Min älskade familj ordnade en överraskning och tog mig med på en vandring i Åre Björnen. En vandring som ledde oss till SPA:et på Copperhill med efterföljande lunch. Så tacksam!

Och jag hittade ett motto som är som gjort för mig…

En kväll fann vi hällristningarna i Duved. Det var så stort! Läs gärna mer om den upplevelsen här!

Och så kom äntligen nytrycket av vår bok ”Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv”.

Åter igen, för kanske tolfte året i rad, gjorde vi en sommarkonsert i Hede kyrka, Eva-Britt och jag. Det är precis alltid lika roligt och lustfyllt! Jag hoppas vi för en förfrågan även nästa år.

Jag plockade ner en av mina största drömmar för att göra den till verklighet. Jag frågade min käre kusin som är snickare om han vill skapa en skrivarlya till mig. Det ville han! Så nu inreder jag inne i mitt huvud och längtar så tills den står här på gården och är redo att tas i bruk.

Under de sista dagarna innan skolan startade var vi på Öland. Jag tycker så mycket om den ön! Vänder gärna tillbaka.

Men nu är det sommarens sista dagar, eller snarare höstens första. September är här med mörka kvällar, kalla nätter, dimbeslöjade morgnar och krispiga dagar. Jag välkomnar hösten.

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Utomhuslivet

Åre en lördag i augusti

Det är härligt och livgivande att resa, men det är också alldeles, alldeles underbart att komma hem. Och åredalen välkomnar oss med sensommarsol och ett myller av liv och rörelse.

En lördag i slutet av augusti. Jag åker förbi Duveds stora, vackra kyrka och där utanför myllrar människor i långklänning och frack. Det är vigsel på gång. Jag åker vidare till Åre. Vandrar genom byn, över torget. Män, kvinnor och barn med vildmarkskläder och ryggsäckar, till fots eller på cykel. Andra sitter på uteserveringar och dricker kaffe. Det är folk överallt.

Det är inte allt för länge sedan som Åre var en sovande by under sommaren. Hotell och restauranger slog igen och öppnade lagom till advent. Men nu, nu lever den här bygden i stort sett året om.

Jag tar mig upp från byn, upp mot höjderna. Passerar Tott Hotell, också där är festklädda människor. Jag hör dem säga att de är på väg till Åre gamla kyrka. Där äger också en vigsel rum den här dagen. Dessutom vet jag att det pågår ytterligare en vigsel just nu. Uppe på Åreskutan.

Det är mina kollegor som förrättar vigslarna. Själv är jag ledig och vandrar längre upp med solen i ansiktet. Förbi Fjällgården och upp längs pisterna. Det är många som vandrar, och ännu fler som kommer cyklande i hög fart ned för backarna.

Ja, det är ett myller. Det är liv och rörelse. Jag är så tacksam över att få bo och verka just här, en plats där liv och rörelse lever sida vid sida med stillhet och tystnad.

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Två sommarveckor i ett prästliv

I bland tänker jag: Att vara präst är att leva ett helt liv på en enda dag. För så mycket kan hända. Omtumlande och starka möten, närheten till livet och till döden, varierande uppgifter som ska utföras.

Nu har jag arbetat i två veckor efter min första semester, och idag börjar andra delen av ledigheten. Och de här två veckorna då jag varit i tjänst har varit så fina.

Jag har klivit upp tidigt och gått morgonpromenad med Gillis. Det bor ett lugn i byn dessa morgnar, även om jag möter många som kommer från tåget och kånkar på sina tunga ryggsäckar, på väg mot fjällvandring här i våra fjäll.

Jag har cyklat till jobbet i morgonsol och tänkt att jag måste minnas det här när vi är mitt i vintern och allt är mörkt och isande kallt. På kontoret har det också varit lugnt. Många av medarbetarna är förstås på semester. Det blir en annan sorts stillhet i allt när det är sommar. Inte stillhet som i lite att göra, utan mer den stillhet som föds när en inte har samma rutiner som under terminerna.

Jag har under dessa veckor suttit i samtal inför dop, vigslar och begravning. Sådana möten är så oerhört betydelsefulla! Tänk att få sitta vid folks köksbord och dela tankar kring livet och döden, kring hoppet och kring Gud.

Jag har hållit i en resa för fyrtio församlingsbor i pastoratet. Vi åkte till Hovermos gårdsmuseum och tittade – rekommenderas varmt! – och åt lunch på Strömbacka kvarn. Väldigt god mat och fin service! Innan vi reste hemåt besökte vi Hackås gamla kyrka och drack eftermiddagskaffe på Himmelriket. Kan också rekommenderas!

Tillsammans med prästkollegor i pastoratet har jag suttit ner och pratat och planerat. Det är gott att få dela tankar emellanåt.

Jag har haft kvällsmässa i Åre gamla kyrka. Den första torsdagen kallade vi mässan ”Andrum i pilgrimsanda” och varvade psalmer, Bibeltexter och solosånger (av vår begåvade kyrkomusiker Liselotte) kring temat Pilgrim.

Den andra torsdagen kallade vi mässan ”Andrum i Dag Hammarskjölds spår” och använde oss av flera av texterna ur hans ”Vägmärken”. Det kändes väldigt bra!

Jag har hållit i en begravning av en församlingsbo som vi kommer att sakna. En begravning med fantastiskt vacker musik av skickliga folkmusiker.

I onsdags hade jag gudstjänst på vårt äldreboende och vi sjöng älskade sommarpsalmer tillsammans. Och åt jordgubbstårta till kyrkkaffet.

I går åkte jag till Stiklestad i Norge tillsammans med ett gäng härliga församlingsbor. Där fick vi vara med och fira den traditionsenliga Olsokmässan, till åminnelse av den helige Olavs dödsdag 29 juli. Det blev en så fantastisk gudstjänst! Med en manskör som sjöng så taket nästan lyfte, med Nidaros biskop som höll en levande och upplyftande predikan, och sjöng de liturgiska partierna så makalöst fint, med en varm och härlig stämning. Själv var jag med och gick i processionen och läste en av Bibeltexterna. Det kändes så fint att vara med.

Jag uppskattar mycket våra norska kollegor och tycker om det samarbete vi har över gränsen.

Kvällarna har varit ljusa och varma och vi har varit utomhus mycket. Bland annat har vi flera gånger åkt till Gevsjön och badat. Denna sommar kan jag sitta på altanen om kvällen och läsa min bok och det är varma vindar men inga mygg. Absolut inga mygg.

Ja, två väldigt fina arbetsveckor är till ända, och jag har gått på semester. Och solen fortsätter lysa över oss.

Hoppas DU har det bra i värmen!

/Karin

(Bilden är från Undersåkers kyrka då jag höll en betraktelse i samband med Undersåkerskörens sommarkonsert för några veckor sedan. Foto: Sven-Erik Jönsson)