Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Och snart är det sommar igen…

Nu smälter snön bort. Ena dagen för att solen värmer, andra dagen för att regnet slår mot backen. Det hinner sällan vara någon riktig vår här – vinter övergår i vårvinter, vårvinter i sommar.

När någon konstaterade att vintersäsongen nu är slut och att liftarna stänger kunde jag inte riktigt ta in det. Vintern har gått så fort! Har jag hunnit med allt jag längtade till när vintern skulle komma? Alla skidturer jag ville göra, alla gnistrande vinterpromenader, alla sparkturer…

Jo, nog har jag hunnit med mycket, jag inser det när jag tänker efter. Skidsäsongen för vår del började ju redan i november när vi tog en skidtur i Vålådalen. Sedan har jag åkt en hel del i Björnen, som den här magiska morgonen i min ensamhet och förstås i Ullådalen. Och många härliga promenader med Gillis har det blivit.

Det har varit en fantastisk vinter med massor av snö och gnistrande kyla, men nu känner jag att jag längtar till sommaren. Perioden som kommer nu här i fjällvärlden är rätt så grå, beige och brun… Jag längtar efter värme, sol och bad. Och jag tänker tillbaka på förra sommaren, inte minst på de fina dagarna i Stockholm med min mamma och min dotter. T-shirtväder, mat på soliga uteserveringar, och strosande i storstan. Så mysigt!

Snart ligger en ny sommar precis framför oss! Det är fint att få längta.

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Livet med hund

Vår hos oss i Åredalen

Vår kan innebära knoppning och blomning, sopade asfaltsgator och eldning i trädgårdarna. Vår kan också innebära gnistrande skidspår, solsken och blåhimmel. Så är det när det är vår hos oss i Åredalen.

Idag var det en så härlig dag på vår skidtur i Ullådalen att älskade dottern sa med glitter i ögonen: ”Jag älskar våren!”

Jag kan bara hålla med! Den här tiden är verkligen ett av svaren på varför vi bor här i fjällvärlden. De där skidspåren, solen som värmer som om det vore sommar, solgropen och varma chokladen med ostmackan, doften av solskyddskräm, de nödvändiga solglasögonen, doften av korvgrillning någonstans ifrån, takdroppet, fågelsången, ljuset…

Det är en tid att längta efter under hela resten av året. Och nu är den här! Nu är tid att njuta och ta vara på.

Härliga Ullådalen. Det är fortfarande mycket folk här, men inte alls som under högsäsongen.

Lycklig dotter som skejtar fram längs spåren.

Lycklig make och hund. I sitt sannaste element, båda två.

En paus för att dricka vatten, hämta andan och vända ansiktet mot solen och vara i tystnaden.

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Att vara kyrka bland fjällen

Härom dagen, när jag promenerade längs skoterspåren, och kikade efter en framtida plats för en gudstjänst, tänkte jag på ynnesten i att få vara präst just här. Att få vara en del av kyrkan bland fjällen.

Jag har fått fira gudstjänst på enormt vackra platser! Jag har fått ha en hel rad friluftsgudstjänster och vigselgudstjänster på fjälltoppar och vid sjöar. Stunder som jag bär med mig i mitt hjärta.

Som gudstjänsten  i vackra Kallrör på annandag påsk.

Som vigselgudstjänsterna jag haft, både sommar och vinter, ute på helikopterplattan på Copperhill.

Som gudstjänsterna i magiska Bunnerviken.

Jag älskar våra kyrkorum, men jag är också väldigt glad i att få använda utomhusmiljön som ett kyrkorum. Utomhus finns de vackraste altartavlorna.

Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Magisk kväll i Ullådalen

Det hände som alltid händer när jag ska skriva ”en liten stund”. Jag kan inte sluta. Det är så roligt och så lustfyllt att timmarna bara flyger iväg. Så, den där skidturen jag hade planerat, den blev inte av förrän nu ikväll. Men vilken kväll! En magisk kväll i Ullådalen.

Huvudet var sprängfyllt med tankar och idéer, ord och formuleringar och jag behövde verkligen ut och lufta hela mitt tankesystem. Att vara i tystnaden, att låta kroppen arbeta, att njuta av vidderna.

Och precis så blev det. Det kändes som om jag var nästan helt ensam i hela fjällvärlden, så det enda ljud jag hörde var raspandet från skidorna mot spåret. Jag hade mycket kraft i kroppen i kväll. Jag tog i och åkte och stakade och hjärtat hamrade, men jag kände att jag orkade. Det är så härligt! Och kvällsljuset lyste upp fjälltoppar och skogar. Jag är så himla glad över de ljusa kvällarna! Så himla glad över vårens tid.

Det var så välgörande. Jag försökte släppa tankarna på mina karaktärer i manuset, släppa tankarna på skeenden och vändpunkter, och lyckades nästan. Det fanns stunder där i spåret då hjärnan var i vila.

Magiskt.

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

En påskhelg som går till historien

Jag kom och gick längs skoterspåret ner mot båtbryggan i Kallrör. Jag gick där och såg mig om och blev helt tagen av allt det vackra! Och helt tagen av att vi har en påskhelg som kommer att gå till historien.

Vi har kalla morgonar, hos oss är det ner mot minus 20 mest varje dag, men efter några timmar värmer solen. Jag tänker på alla gäster som befinner sig i Åredalen den här helgen, och jag gläds med dem! Tänk, att få sådana här dagar! Tänk, att få ge sig ut i skidspåret eller i pisterna i strålande sol och under klarblå himmel!

Jag har också åkt lite skidor denna påskhelg, men jag har framför allt arbetat en hel del. Det gör mig ingenting. Jag tycker om att arbeta under påsken, jag tycker om gudstjänsterna och påskens drama. Från mörker till ljus. Från död till liv.

I går firade vi påskdagsgudstjänst i St Olofsgården i Åre på morgonen, och på kvällen åkte vi till Handöls kapell. Det blev innerliga och berörande stunder.

Och idag var jag till Kallrör och hade en gudstjänst nere vid båtbryggan. Jag hade aldrig varit i Kallrör förut, men blev så förtjust! Vilken vacker plats på jorden! Vi inledde gudstjänsten med att jag kulade ut över den isbelagda sjön, ut över fjällen.

”Gud bor inte i tempel som är byggda av människohand, men här är Gud, inte långt borta från någon enda av oss…” (Ur Apostlagärningarna)

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Makalös långfredag i Åredalen

Jag gläds med alla som kommit hit till Åredalen för att fira påsk! Det är helt makalöst vackert här nu! Klarblå himmel, strålande sol och gnistrande vit snö. Jag hann njuta av skidåkning i Ullådalen mellan meditationen i gryningen och långfredagsgudstjänsten.

Min långfredag började halv sex. Då gick jag en kort sväng med Gillis. Det var minus tjugo grader och fågelsång. Sedan åkte jag till St Olofsgården i Åre och ställde fram meditationskuddar och tände ljus. Det blev en fin stund med vår Meditation i gryningen. Jag inledde med att säga några korta ord om långfredagens budskap och citerade Dag Hammarskjöld:

Varje människa bär på ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.

Sedan satt vi i den där tystnaden i trettio minuter. Och det är så sant som en av deltagarna sa vid förra långfredagens meditation: ”Det bor en kraft i den gemensamma tystnaden”.

När jag kom hem hade älskade familjen vaknat och vi åt frukost tillsammans. Sedan gav vi oss av till Ullådalen. Det var inte bara vi som var där… Människor och bilar överallt. Så klart! Alla ville njuta av det vackra! Vi var ute i några timmar och det var den där känslan av att aldrig vilja sluta. När en bara vill åka mer och mer och mer.

Men jag behövde komma hem och förbereda långfredagsgudstjänsten i Duveds kyrka. Det blev en innerlig gudstjänst! Lågmäld, stilla, eftertänksam… Och framför allt två otroliga musiker som skapade magi med sina instrument – Bahare på flygeln, Lovisa på cello. Det var smärtsamt vackert.

Jag tror att det är viktigt att våga vara i det smärtsamma som långfredagen innebär. Att inte fly undan.

Och nu är det påskaftonens morgon och jag vaknar till ännu en gnistrande dag. Jag önskar er alla en fin påskafton!

/Karin

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

En hektisk stilla vecka

Vi är inne i Stilla veckan nu, veckan som leder oss in i påsken. Jag tycker mycket om det begreppet, även om ordet ”stilla” inte stämmer så värst bra just nu. Den här tiden är ofta hektisk för oss som arbetar i kyrkan.

Den här dagen kallas ”Dymmelonsdagen” och är fylld av möten och träffar för min del. Men i kväll stannar vi upp inför påskens budskap i den gudstjänst vi kallar för ”Från mörker till ljus”. Årekören och jag berättar i ord och toner hela påskens skeende på en timme. Åre gamla kyrka kl 19.

I morgon är Skärtorsdagen och jag har en dag fylld av samtal. På kvällen bjuds vi in till Skärstorsdagsmässa kl 19, men jag tänker vara hemma med familjen.

På långfredagen leder jag en Meditation i gryningen i St Olofsgården i Åre klockan sju, här kan du läsa mer om den, och på kvällen har jag en långfredagsgudstjänst kl 19 i Duveds kyrka.

På påskafton är jag ledig. Ser fram emot en dag av sol, blå himmel och skidåkning.

På påskdagen har jag en påskdagsgudstjänst i St Olofsgården i Åre klockan 9 med efterföljande påskfrukost. På kvällen åker jag till Handöls kapell och leder en musikgudstjänst.

Och genom allt ska jag leva med och i påsken. Långfredagens död och smärta som vänds i ljus och hopp på påskdagen. Livet är långt större än vi kan ana.

/Karin

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Skidtur om morgonen

Det finns inget bättre än att ge sig ut på en skidtur tidigt på morgonen i vårvinterns tid. Ljuset, fågelsången, ensamheten, stillheten. Så började vi den här dagen, jag och älskade maken.

När vi hade åkt vår runda mötte vi fler som klev på spåret. Det är mycket folk i Åredalen nu när vi går mot påsken. Många från olika håll i landet – och världen- som söker sig hit för att leva vinterliv och fira påsk.

När vi kom hem efter skidturen hade älskade dottern också klivit upp, så vi åt frukost tillsammans.

Och nu gör vi oss i ordning för att åka på en liten utflykt. Det blir spännande!

Jag önskar er alla en riktigt fin vårvinterhelg!

/Karin

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Nu har vi bott 6 år i Åre-Duved

När vi flyttade hit till Åre-Duved skulle den här tjejen snart fylla sex år. Det är märkligt med tid. Å ena sidan känns det som nyss, å andra sidan har så mycket hänt och det känns som om vi alltid bott här.

Vill du bli Åre församlings nya kyrkoherde?

Det var så han sa i telefon, kyrkorådets ordförande Anders. Jag minns att jag precis gick över Rådhusgatan i Östersund när jag fick samtalet. Skulle jag bli Åre församlings nya kyrkoherde? Jag skrattade och sa: ”Tack så mycket för frågan, men det vill jag inte.” Nej, det var verkligen inte aktuellt. Jag arbetade som universitetspräst och hade det bra där.

Men dagen efter skulle vi till Åre för att fira mina mammas födelsedag och då ändrades mitt tvärsäkra nej. Åre visade sig från sin allra bästa sida med strålande sol, blå himmel och träd i skimrande höstgula färger. ”Tänk att bo här”, sa vi till varandra, min man och jag. Och hon som snart skulle fylla sex ville verkligen flytta till Åre-Duved! Hon ville bo nära skidbackarna. Så, jag sökte tjänsten och fick den, och vi flyttade in i vackra prästgården i Duved.

Fina och tuffa år

Och hon fyllde sex och hon fick nya fina vänner och hon fann sig väl till rätta i vår nya tillvaro. Och älskade maken fick jobb i Järpen och trivdes från första stund och jag välkomnades som kyrkoherde. Våra dagar innebar arbete och skola, men också många, rika möjligheter till utomhusliv.

Men det var tufft att vara kyrkoherde och jag arbetade alldeles för mycket och känslan av otillräcklighet var ordentligt tärande. Så, efter många om och men sa jag upp mig. Jag har skrivit om det i bland annat det här inlägget.

Halvtid präst, halvtid författare

Ja, jag sa upp mig, men blev erbjuden att stanna i Åre församling som ”vanlig” präst, alltså utan personal-, ekonomi- och administrativt ansvar. Jag sa ja till det, men jag sa också att jag enbart ville arbeta halvtid. Det var vad jag kommit fram till – jag vill enbart arbeta halvtid för att också ha tid till mitt eget skrivande.

När jag inte längre skulle vara kyrkoherde var vi tvungna att flytta från prästgården, så nu inleddes jakten på ett nytt boende. Det var inte helt lätt. Det är inte helt lätt här i Åredalen att hitta någonstans att bo. I mitt inre formulerade jag en dröm:

Jag vill att vi ska bo mitt i Duved, men ändå med en känsla av enskildhet. Jag vill att vi ska bo i ett mindre hus med en liten trädgård. Det får inte vara ett renoveringsobjekt.

Kort efter den formuleringen fanns ett hus på Hemnet. Ett mindre hus mitt i Duved, centralt och ändå avskilt… Det blev budgivning, förstås, men till slut sa säljaren att hon ville sälja till mig och min familj. Jag är så gränslöst tacksam för det! Att få vakna till den här vyn varje morgon och ren och skär nåd.

Det är precis här vi vill leva och bo

Att få bo här i fjällvärlden med min älskade familj, att få arbeta halvtid som präst och halvtid som författare är för mig att leva min dröm. De här sex åren har varit omtumlande på många sätt, men de har landat väl. Känslan av att det är precis här vi vill bo är stark och innerlig.

Berättandet, Drottningen af Åre, Livet i fjällvärlden, Skrivandet

En efterlängtad vecka

Det har varit intensivt ganska länge nu. Många, många roliga saker har jag fått vara med om, men det har också tagit på krafterna. Men den här veckan har jag flera dagar som är helt tomma. Så skönt!

Ja, jag har faktiskt gått och längtat efter den här veckan. Dagar av rymd och öppenhet. Så, vad ska jag göra dessa dagar? Först och främst ska jag skriva! Jag ser fram emot att gå in i min berättelse igen, nu var det ett tag sedan sist. Och så ska jag vara utomhus – promenera, åka skidor… Och så ska jag vila och läsa.

På torsdag blir det inte så lugnt. Då ska jag vara på Jamtli i Östersund och föreläsa om ”Drottningen af Åre”. En föreläsning som kablas ut till flera bibliotek i Jämtland och Härjedalen. Det blir roligt! Jag tänker dra på mig mina Kristina Hansson-kläder igen och gå in i rollen som kvinnan som 1895 öppnade Åres första hotell.

Men innan dess, som sagt, lugna dagar och mycket utomhusliv.

Önskar er en fin vecka!

/Karin