Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Som att leva i en vintersaga

                                                                                Ida-Maja tog bilden i Ullådalen

Vi har snart bott i Åredalen i sex år. Vi har trivts från första stund, hela familjen. Och sådana här magiska vinterdagar finns det förstås ingen tvekan – det är precis här vi vill bo! Som att leva i en vintersaga.

Jag lämnade av Leif och Ida-Maja i Ullådalen där de skulle åka slalom. Själv drog jag vidare till Björnen för att åka en mil längdskidor. Det var runt femton minus, gnistrande vackert och perfekta spår.

Sedan strålade vi samman på Lilla Tyrolen, en restaurang mitt i pisten. Vi drack varm choklad med vispgrädde och värmde oss lite. Där var det mycket folk och en kan inte ta in att det just nu är ”lågsäsong” i Åre. Att det om några veckor, när det är sportlov, kommer att vara långt mycket mer människor här.

Jag var också gnistrande kall när jag var klar med min mil på skidor. Nu ska vi basta och sedan gå på middag hos fina vänner. Hoppas du har en fin lördag!

/Karin

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Tillit – reflektion vid Åreskutan

”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn…” De orden av Tomas Tranströmer kom till mig för några dagar sedan, när jag efter en ljuvlig skidtur stod utanför Copperhill, och precis skulle gå in och dricka varm choklad med älskade familjen.

Det är förunderligt med ord som stannar kvar i kroppen och liksom kan matas fram i precis rätt ögonblick. En dikt eller en låttext eller ett bibelord som kommer till en när en som mest behöver det.

Eller som de människor som blivit dementa och som det är mycket svårt att kommunicera med, men som omedelbart börjar sjunga med om en börjar nynna på till exempel psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Ja, jag stod där utanför Copperhill och blickade ut över Åreskutan och funderade en stund kring ordet tillit, som stavas lika från båda håll. Och Tranströmers ord kom till mig.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Drottningen af Åre, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Magisk morgon i Åredalen

I går morse skulle jag åka och leverera ”Drottningen af Åre” på några ställen. Jag la in skidorna i bilen för att passa på att ta en tur i Åre Björnen. Vilken tur att jag gjorde det, för det blev en helt magisk morgon, en helt magisk skidtur.

Efter en rätt trött torsdag var det skönt i går att känna att jag hade nya krafter i kroppen. Så jag gick upp tidigt, skrev en lång stund, gjorde en del administration innan jag gav mig iväg.

Helt nypreparerade spår, en sol som sakta gick upp, tystnad och stillhet. Ja. magiskt.

När jag kom hem städade jag ut julen och nu känns huset nästan som nytt. Och ljuset flödar in genom fönstren. Visst känns det att ljuset är på väg tillbaka nu? Vi går mot vårvinter, vi går mot den femte årstiden.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Utomhuslivet

Vidunderligt vacker vinter i Åredalen

Jag har inte sett maken till den vinter vi har i år. Den är så där som en längtar efter att en vinter ska vara. Snötyngda granar, meterhöga plogkanter, pudersnöiga pister, och ännu mer snö som faller och lägger sig över marken.

Jag tog en promenad med Gillis i den blå gryningen. Det var bara vi och snön och tystnaden.

Sedan tog jag mig an att skotta gården. Den här vintern skottar vi snö mest varje dag.

Efter frukosten åkte lilla familjen till Edsåsdalen för att testa skidspåren där. Vi fick en så otroligt härlig skidtur!

Ja, ni ser ju själva… Det är en hel del snö. Och jag njuter av snön och jag njuter av vintern och att få bo på en plats där en verkligen kan ta vara på allt detta. Den vidunderligt vackra vintern.

Jag önskar er en fin helg – snöig eller snöfri!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Den första dagen

Jag lyssnade på Tomas Sjödins Vinter i P1. Han är alltid så klok! Och det som fastande i mig på ett särskilt sätt var hans resonemang om dagarna som går. Han sa ungefär så här: ”Man lever sina dagar, gör saker, låter bli att göra andra saker, och emellanåt stannar man till och ser tillbaka och inser: De där dagarna, de är mitt liv. Är det verkligen så jag vill leva?”

Det är lätt att ha drömmar och planer för något som ska hända sedan, i en annan tid. Men det är ju vad vi faktiskt gör som formar vårt liv, inte vad vi drömmer om att vi kanske en dag ska göra.

Jag tänkte mycket på det under gårdagen, den första dagen på det nya året, 2018. Jag tänkte: Om den här dagen slår an tonen för det nya året, är det så jag vill leva mitt liv? Är det så jag vill att 2018 ska bli?

  • Jag steg upp först av alla. Satt i stearinljusets sken och drack kaffe och förberedde det sista inför gudstjänsten. Mycket bra stund!
  • Jag sa hejdå till alla de goa människorna som varit hos oss under nyårshelgen. Nu var det dags för dem att åka hemåt. Jag kände en sådan glädje över att ha haft dem här och tänkte: Mer sådant! Jag vill verkligen vara en människa som umgås med dem jag tycker om!
  • Jag ledde nyårsgudstjänsten i Åre gamla kyrka. Det blev så fint och jag tänkte: Ja, jag vill verkligen fira sådana här gudstjänster med härliga psalmer, vacker musik, låga trösklar och högt i tak.
  • Jag kom hem och var helt slut. La mig på soffan och tänkte att jag skulle vilja ligga där hela eftermiddagen. När älskade dottern frågade om vi inte skulle sticka ut på en skidtur var jag nära att svara nej. Att jag var för trött. Att vi kunde åka skidor en annan dag. Men så tänkte jag: Om den här dagen sätter tonen för året som väntar, då vill jag mycket hellre åka skidor med älskade dottern än att vila en hel eftermiddag. Så vi drog iväg, hela familjen, och fick en helt magisk skidtur.
  • Sedan bastade vi och jag tänkte: Detta är livskavalitet!
  • Vi åt resterna av nyårsmiddagen och sedan vilade jag i soffan. Jag tänkte: Först träning och frisk lift, sedan vila. Det är den ultimata kombon!
  • Om den första dagen slår an tonen för det nya året, då vågar jag tro att det här blir ett bra år.

Tack, älskade dotter, att du drog med mig ut!

Makalöst härlig skidåkning! Och jag tänkte: Vintern har bara börjat! Så många skidturer som ligger framför oss. Vilken lycka!

Och så en bild från nyårsaftonens matbord.

Hoppas NI haft en fin nyårshelg och att ni ser med tillförsikt fram emot 2018!

/Karin

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Musiken

Nyårsafton och kulning

Den här nyårsaftonen är magiskt vacker. Temperaturen har legat på runt minus tjugo och det har varit gnistrande klart. Vi har huset fullt med härliga personer, både små och stora. Några har åkt slalom idag i kylan, några har softat här hemma och bakat kaka inför kvällens nyårsmiddag, själv har jag förberett morgondagens gudstjänst och gått långpromenad med Gillis.

Och så har jag mixtrat och fixat och till slut lyckats lägga ut en video på Youtube. Det är klippet från när jag i fredags inledde mellandagskonserten i Duveds kyrka med att kula.

Jag stod uppe på läktaren, för kvällen upplyst i blått sken, och kulade. Min kulning besvarades av Torkel Johansson som blåser i kohorn och bockhorn. Det var en fantastisk upplevelse, och jag nådde upp till toner jag inte trodde jag skulle nå. Det är häftigt när en vågar kasta sig ut och prova. Så nu är premiären av att kula inför stor publik avklarad. Och det gav mersmak. Gå gärna in på Youtube och se och lyssna, bara sök på mitt namn, så hittar ni det.

Jag önskar er en fin nyårsafton och ett gott nytt år! Vi hörs igen 2018!

/Karin

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Julotta i Handöls kapell

Det är helt mörkt när vi åker från Duved i tidiga morgontimman. Vi färdas några mil västerut till lilla byn Handöl, och där firar vi julotta i kapellet. Det är så mycket folk! Några får inte ens plats att sitta och psalmböckerna räcker inte på långa vägar. Men det känns så fint och så vackert att mötas i morgontimman och sjunga de älskade julpsalmerna och samlas kring julens berättelse.

Efter julottan möts vi på Hanriis café och dricker kaffe och äter världens godaste våfflor. Och vilka samtal det blir! Livsnära samtal, som det ofta blir en sådan gång.

Vackra Handöls kapell! HÄR kan ni läsa ett annat av mina inlägg om detta kapell.

Och så det blå skenet i gryningen i juletid, i midvintertid… Vackert, eller hur?

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Julstämning på Åre torg

Vi stod på torget i går kväll, älskade familjen och jag, och sålde ”Drottningen af Åre”. Det var så otroligt mysigt med härlig julstämning. Människor från olika delar av världen som sökt sig till Åre för att fira jul, Åres egen tomte som satt i sin stuga och tog emot barnen och deras önskningar, glögg som värmdes över öppen eld, julmusik i högtalarna…

Och så alla dessa möten med människor som var intresserade av min bok! Det märks att det är många som tycker det är viktigt med historien, att få veta hur det var en gång, hur alltihop började. Och jag berättar med glädje om ”min” fröken Kristina Hansson som 1895 öppnade Åres allra första hotell.

Och någon sa: ”Kan inte du göra historievandringar utifrån fröken Kristinas liv i Åre? ” DET skulle jag verkligen vilja göra! Det kan kanske bli framöver.

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Upplevelser, Utomhuslivet

Julbrev 2017

Årets julkort/julbrev blir inte i pappersformat utan i stället här på bloggen. Så, här är några glimtar från familjen Härjegårds 2017, och med det vill vi önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År!

Vinter

De första månaderna på varje år innebär mycket utomhusliv när man bor som vi gör. För vår del längdskidor och slalom framför allt. Det är en ynnest att ha så nära till skidspår och pister. Och just på den här bilden är det lek i snöhög på Storulvån med Ida-Maja och hennes kompis Thea.

Vårvinter

I april gav sig Ida-Maja och Leif ut på en spännande resa. De flög till Dubai för att hälsa på våra fina vänner Anna, Benny, Isak, Alva och Julia. Själv tillbringade jag dagarna i Stockholm med möten på mitt förlag Verbum, och med inspelning av marknadsföringsfilm inför min bok ”Du möter min blick i vimlet”.

Vår

Leif hann med ännu en resa denna vår – han drog till Prag på ”kulturresa” med några kompisar.

Sommar

Och snart var även årskurs fem avklarad för Ida-Maja. Det går bra i skolan, hon är en ambitiös tjej! Dessutom har hon många aktiviteter på fritiden – skidåkning, gymnastik, körsång, ridning och dans.

En stor del av sommaren tillbringade vi vid sjöstugan med en hel del fixande och grejande, vila och ledighet och de magiska solnedgångarna.

Vi hann också med en sväng till Rättvik där vi firade mina svärföräldrars 30-åriga bröllopsdag. Vi var hela gänget – svärföräldrarna och Leifs bröder med familjer. Det blev en mysig helg och höjdpunkten var konserten på Dalhalla med Malena Ernman och Helen Sjöholm.

Och i augusti tog Ida-Maja och jag med oss mamma Inger till Stockholm på en liten minisemester. Vi var på Allsång på Skansen, vi shoppade, vi strosade, vi myste och vi var på Gröna Lund. Och jag gjorde årets modigaste – jag följde med dottern och åkte Ikaros. Vi åkte 95 meter upp i luften och störtade sedan neråt i 90 km/h.

Höst

Den här krabaten förgyller våra liv. Gillis är en hund med både extremt mycket energi och med mycket stort behov av mys och lugn och ro. Vi gillar honom skarpt, och det visade sig att han också är en duktig jakthund. Första dagen i skogen skällde han på älg och en älg blev skjuten.

Också Ida-Maja och jag var med på jakt en härlig höstdag.

Ja, hösten drog i gång med jobb och åtaganden. Leif fortsätter trivas väldigt bra på sitt arbete och har fått en del nya uppdrag som han uppskattar mycket. Jag fortsätter arbeta 50% som präst  i Åre församling och 50% som författare/föreläsare.

I november släpptes min roman ”Drottningen af Åre” och releasefesten hölls på Åregården i Åre. Historiens vingslag… Läs gärna med om den HÄR. Och nu har Leif blivit ekonomichef i mitt företag. Det känns tryggt och bra.

Vinter

Och så är det vinter igen och adventsmys. Dagarna är korta, men vi tänder ljus och jag tänker på psalmen där vi sjunger ”Ljuset bär oss, Gud är nära, i ett litet barn som ser oss.” Leif och Ida-Maja ser fram emot sköna, lediga dagar under julen, och jag ska jobba en hel del.

Ja, det var några glimtar från vårt 2017. Tack alla ni som är en del av vårt liv på olika sätt. Det är ni som förgyller våra dagar!

God Jul och Gott Nytt År!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Skrivandet

Jag behöver inte åka till Bali

…och inte till New York eller Paris eller till Alperna. För jag har det så himla bra här hemma! Och tänk så skönt det är att känna precis så – att hemma är bästa platsen av alla platser.

Jag har haft en så fin dag här hemma idag. Vaknade av att Gillis väckte mig strax efter sex och vi tog en långpromenad. Det blev en smått magisk stund. Mörkret, snöknarret under skorna, upplysta hus och gårdar. Ensamheten.Stillheten. Tystnaden. När jag kom hem bryggde jag kaffe, tände en massa levande ljus och satte mig med datorn vid matbordet och skrev. Jag har en text till Kyrkans Tidning som jag ska lämna in under helgen. När den var klar kröp jag ner i sängen och somnade direkt. Och vaknade av ljud och dofter från köket – älskade familjen stekte amerikanska pannkakor och vi åt en lång, härlig, sen frukost tillsammans.

De drog iväg för att åka slalom på Åreskutan och jag ville hellre vara hemma. Så jag lagade mat, lyssnade på julmusik och drack glögg i stället. En kär vän och hennes två barn kom förbi och vi drack kaffe och åt pepparkakor. Och pratade och skrattade.

När mörkret lagt sig satte jag på mig längdskidorna och tog med mig Gillis till spåret. Härligt, snöfluffiga spår är det nu här i Duved.

Ja, det är en ynnest att få bo här! Jag behöver verkligen inte åka till Bali.