Betraktelser, Drottningen af Åre, Livet

En makalös berättelse

Ett möte som kan förändra ett helt liv

I bland händer det att en människa man möter, eller en händelse man är med om, förändrar hela ens liv. Utan att den människan alls kan veta det eller kan se vidden av vad det mötet kommer att betyda. Jag fascineras så mycket av sådana berättelser!

En helt makalöst fantastisk berättelse från Håkan Hising

I går fick jag ta del av en sådan berättelse. Håkan Hising som bor här i Åredalen hörde av sig efter att ha varit på min bokpresentation på biblioteket i Åre i måndags. Han skrev ett mail, tackade för kvällen och delade med sig av en helt makalöst fantastisk berättelse där ”min” fröken Kristina Hansson och hennes hotell är inblandade.

Så här skrev han:

Jag tänkte berätta en liten historia från början av förra århundradet. Min mormor, Anna Wågberg, reste till fjällen med sin dotter Britta, min mamma. Dom tog in på Hotell Åreskutan och hade några fina dagar där. Ända tills hotellägaren knackade på dörren och förklarade för mormor att nu var det dags att flytta för det hade kommit en boning till hotellet och det var minsann en greve som absolut måste få plats.

Mormor, som var en barsk kvinna från Skåne, lät sig inte hunsas, och ett rejält bråk uppstod. Det slutade med att mormor och mamma omedelbart reste till Hotell Kallgården i Kall och tillbringade resten av sin vistelse där.

Långt senare, 1940 närmare bestämt, kom mamma Britta tillbaka till Kallgården som luftgäst. Hon hade gästat stället några gånger tidigare då hon hade dåliga luftrör. Värdfolket på Kallgården berättade då att hotellet skulle säljas eftersom den ene ägaren, doktorinnan Stenberg, hade blivit änka och inte orkade med det hela.

Mamma funderade en stund och sedan gick hon till telegrafstationen i Kall och skickade ett telegram till pappa, som var på La Scala i Milano och sjöng, där hon tyckte att de skulle lämna Stockholm och köpa hotellet.

Pappa Torsten kom väl hem så småningom och följde mamma till Kall och dom slog till. Köpte alltså Kallgården för 73 000 riksdaler.

Så småningom tog jag över och drev hotellet till 1988 då jag sålde det hela.

Och därför finns jag här nu, resultatet av ett mindre handgemäng på Hotell Åreskutan för drygt hundra år sedan.

Med vänlig hälsning /Håkan

Rörd och omtumlad

Jag blev både rörd och omtumlad av Håkans berättelse. Är den inte helt fantastisk?

/Karin

En stuga vid en sjö, Livet

Jag gör höst vid sjöstugan

Jag åkte till sjöstugan idag för att göra höst. Det blev en så magiskt vacker dag med solsken och blå himmel, glitter i Storsjön och gula löv på marken som prasslade när jag gick.

Jag ställde in utemöblerna, plockade och stökade, och tog bort sommarblommorna som nu gjort sitt.

Sedan satt jag en lång stund i solen och drack kaffe och åt hembakad sockerkaka innan jag åkte hem till älskade familjen igen.

Och ni vet det där med vemodet som jag skrivit om så många gånger förr, till exempel här.

Familj och vänner, Livet

Du lyser klarare än himlens alla stjärnor

Idag är det tolv år sedan hon döptes, vår älskade tjej. Tolv år sedan den vackra höstdagen i Hede kyrka där hon strålade som en sol genom hela dopgudstjänsten. Mina fina vän och kollega Svante döpte, hans fru Marie spelade, farfar Gunnar sjöng, hennes fyra faddrar läste texter och böner, och i kyrkbänkarna satt alla våra kära familjemedlemmar, släktingar och vänner. Det blev en så vacker stund som för alltid kommer att finnas i våra hjärtan.

Och vi firar dopdagen varje år. Vi tänder hennes dopljus, fikar något gott och pratar om den där dagen.

Idag var det bara hon och jag – älskade maken är vid sjöstugan. Så jag slog in paket, kokade varm choklad och bredde smörgåsar, tände dopljuset och väkcte henne med sång.

Jag sjöng den sång som var med vid hennes dop, den vackraste dopsång jag vet, skriven av Mikael Eklöf. Här är några strofer ur den:

Du lyser klarare än himlens alla stjärnor, för ljuset som du bär, det värmer mig. Livets låga brinner som ett svar på orden Jag älskar dig.

Du behöver inte lyckas för att duga, det räcker med att du finns till. Livet är en gåva som du fått, en möjlighet att göra det du vill.

Du är älskad, du är sedd, var inte rädd.

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Tankar vid ett berg

Jag går från kyrkan upp mot torget, och höstsolen skiner. Det är lugnet före stormen i byn – snart sätter Åre Höstmarknad i gång. Jag slår mig ner en kort stund på en av bänkarna och blickar upp mot Åreskutan. Berget som står där alldeles oavsett om någon vandrar på det eller inte, alldeles oavsett om kabinbanan är igång eller inte. Helt oberoende av hur vi tycker och tänker om sakernas ordning.

Det är något med berg som fascinerar oss människor. Det är Åreskutan som drar så många gäster hit, som gör att så många av oss väljer att bosätta sig här. För en del är det skidåkningen på vintern som lockar eller downhillcyklingen eller vandringen på sommaren. För andra är det att få sitta i hotellfoajén eller hemma i fjällstugan och titta ut genom de stora fönstren och bara betrakta det där berget.

I en annan tid och i en annan del av världen finns en människa som också betraktar ett berg. En man med svårigheter och bekymmer. Han ser upp mot det där berget och undrar varifrån hjälpen ska komma. Och på något sätt tycks ett svar söka sig fram till honom. Ord om trygghet och tröst. Ja, någon verkar svara honom när han frågar.

Gud bevarar dig, i Guds skugga får du vandra, Gud går vid din sida… Gud skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psaltaren i Bibeln.)

Kanske är det trygghet vi känner när vi betraktar ett berg. Tryggheten i något som inte förändras. Det rubbas inte. Det står kvar genom snöstormar och oväder, genom solskensdagar och torrperioder. Berget står där stadigt och lugnt också när världen brinner, också när samhället är föränderligt, också när mycket omkring oss känns osäkert.

Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem Gud hjälpen sönder och skickar ut sitt ljus… (Ur psalm 238 i Psalmboken.)

/Karin

 

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Vigsellöften på en fjälltopp

Så är vi framme efter en stunds vandring. Vi är uppe på fjälltoppen, och när vi ser oss omkring ser vi skogar och myrar i gul, orange och klaraste röd. Vi dricker vatten, skrattar och förundras över hur varm solen är, trots att vi nått en bit in i september. ”Hur kunde vi ha sådan tur”, säger hon och ser på sin man. Han skrattar. ”Ja, det hade lite gärna kunnat vara höststorm idag.”

Vi har gått upp hit på fjället för att de ska förnya sina vigsellöften, hon och han. Efter ett långt liv tillsammans med både stora svårigheter och mycket glädje, ska de bekräfta för varandra, och för Gud, att de vill fortsätta vara de två. Det löfte de gav till varandra en gång i en kyrka med släkt och vänner samlade, vill de få befästa.

Vi sjunger ”Morgon mellan fjällen”, och blickar ut över vidderna. De läser löften till varandra, ord de själva formulerat, ord om tacksamheten i att ha varandra, ord om att fortsätta gå vid varandras sida längs den återstående livsandringen. Jag läser ur Ruts bok i Bibeln. Dit du går, går också jag, där du stannar, stannar jag… Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.

Och hon får fram sin telefon och hittar den låt som blivit så betydelsefull för de två. En sång med Bo Kaspers orkester med ord om tacksamhet, och om att inte ta varandra för givna. Att inte ta något i livet för givet. Tack för att just du finns, håller dig till mig. Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.

På väg ner från fjället förundras jag över kraften i att leva i tacksamhet. Inte att ignorera att livet också är svårt och fyllt av bekymmer, men att medvetet söka det som är värt att tacka för. Att verkligen försöka glädjas när livet faktiskt är gott, när livet bjuder på benådade ögonblick.

/Karin

Livet, Skrivandet, Utomhuslivet

En lugn dag och snö på Åreskutan

Längst uppe på toppen av Åreskutan är det snö. Här nere i byn har vi haft nästan sommarvärme. Jag tycker om de kontrasterna.

Jag har tagit det ganska lugnt idag. Har känt mig lite trött men väldigt glad efter den härliga gårdagen! Så jag läste morgontidningen länge och drack flera koppar kaffe. Och klipptegräsmattan. Och fikade med älskade dottern ute i solen. Och hoppade studsmatta med henne.

Ja, det blev en fin dag idag, och en rolig dag igår! Då föreläste jag på Jamtli om min roman ”Den där elden inom”, och det var fullsatt i hörsalen. Dessutom kablades föreläsningen ut till tio platser i länet, och det var tydligen en hel del folk i de lokalerna också.

Och allt gick så bra! Det är en underbar känsla att föreläsa helt utan manus, att ha en struktur klar i huvudet, och våga improvisera. Och publiken var så fin och så engagerad. Så roligt!

Efter föreläsningen tog jag en kaffe med en av mina gymnasielärare som kommit till föreläsningen. Så speciellt att efter så många år sitta ner och prata. Sedan hade jag min inplanerade träff med min kära vän Sonja. Och efter det mötte jag upp min vän Linda som skulle hjälpa mig att välja gitarr. Och i musikhandeln fann jag min drömgitarr! Kärlek vid första ögonkastet! Ja, vilken dag!

Jag ser fram emot en helt ledig helg utan någonting inplanerat alls. Kanske någon tur ut i skogen eller på fjället. Kanske en cykeltur.

Önskar er en härlig septemberhelg!

/Karin

Livet, Präst i Åre

Gör din röst hörd!

På söndag är det kyrkoval. Jag hoppas att ni känner er manade att gå och rösta! Det är så oerhört viktigt att det är engagerade och intresserade personer som får uppdraget att vara förtroendevalda i Svenska kyrkans olika instanser. Att det är engagerade och brinnande personer som har ansvaret i våra församlingar. Så, gå och rösta på de personer som NI tror kan göra skillnad! Gå och rösta på de personer som ni tror kan vara med och forma Svenska kyrkan på det sätt ni vill och hoppas på.

I vintras skrev jag ett bogginlägg om min starka kärlek till Svenska kyrkan. Ni kan läsa det här.

Allt gott!

/Karin

Livet

Molnbeslöjad Åreskuta och tankar kring livet

När jag gick ut med älskade hunden i morse möttes jag av den här vyn. En molnbeslöjad Åreskuta. Jag sprang in och hämtade kameran, klättrade upp på trädgårdsbordet för att fota. Det går ju aldrig att fånga det vackra helt och fullt, men ni får en aning i alla fall.

När jag har förmånen att uppleva magiska stunder som den här blir jag så påmind om att allt är förgängligt. När jag åker skidor i vackert vinterväder eller vandrar till fjälls en strålande sommardag, så blir jag så påmind om att allt en dag ska tas ifrån oss.

Det låter kanske pessimistiskt och svartmålat, men jag ser det inte så. Jag har alltid varit medveten om allt är ändligt. Inte ens som ung tänkte jag, som många andra gjorde, att jag var odödlig, Jag har alltid levt med insikten om att det när som helst kan vara över. Men det har för mig aldrig varit en belastning att tänka så och leva så. Jag tror att det snarare har varit en välsignelse.

För det har fått mig att ta vara på mina dagar, mina möjligheter och mina förmågor. Det har drivit mig till att lämna destruktiva relationer och dränerande arbetsuppgifter. Jag har alltid tänkt: Är det verkligen så här jag vill leva mitt liv? Om livet snart är över, är det så här jag vill leva mina dagar?

Det har förstås inte alltid varit enkelt – det har krävs svåra uppbrott emellanåt. Men det har alltid varit värt det efteråt.

Jag skrev här om en klok vän som är inne på samma spår. Hon har en tavla på väggen. ”Do more of what makes you happy.”

Min bloggvän Maria, http://www.mariabjorkman.se skriver insiktsfull i ett inlägg ”Om det här var sista dagen i mitt liv.”  Läs! Det är kloka ord!

Så, hur har jag tagit vara på den här dagen som är min och som är just nu? Jo, morgonpromenaden med Gillis och den magiska utsikten… En kvarts yoga… Kaffe och skrivande i min reflektionsbok… Frukost med älskade familjen… Repetition och mysigt häng med Linda Forss inför våra julföreställningar… Och nu ska jag plocka mer svartvinbär.

Hur har ni tagit vara på den här dagen som är er och som är just nu?

/Karin

Livet, Präst i Åre, Skrivandet

På benen igen

I söndags kväll blev jag däckad i feber. Den kom hastigt och lustigt utan någon som helst förvarning. Så den fina, fina dagen avslutades med halsont, värk i kroppen och frossa. Sedan sov jag mig genom hela måndagen och tisdagen. På onsdagen vände det och igår var jag riktigt pigg. Idag är jag på benen igen.

Så idag har jag jobbat och förberett helgens vigsel och gudstjänst. Och jag har fått flera goda nyheter vad gäller mitt skrivande. Det återkommer jag gärna till!

Och så har jag stått ute i trädgården och plockat svartvinbär. Buskarna dignar av bär. Vilken lycka! Dessutom fanns det fortfarande jordgubbar att plocka i vårt lilla jordgubbsland.

Trevlig helg!

/Karin

Livet

Internationella förebildsdagen…

…är tydligen idag… Jag hade inte hört talas om den dagen förut, men den är ju lysande! Vi behöver goda, inspirerande, kärleksfulla, modiga, empatiska, kloka förebilder i den här världen.

Jag har många sådana förebilder i min närhet – familjemedlemmar och vänner som jag ser upp till och beundrar. Som gör världen till en bättre plats på olika sätt.

Och så har jag förebilder som jag kan läsa om och följa i sociala medier.  Elisabeth Massi Fritz är en av de förebilderna. Hon är advokat och driver Sveriges enda advokatbyrå specialiserad på brottsoffer. Hon kämpar ständigt för kvinnors rättigheter. och hon kämpar med en enorm styrka och tydlighet. Och värme.

På hennes Instagramkonto står det:

Sluta tala om för oss kvinnor vad vi ska göra för att inte bli utsatta för brott. Tala istället om för människor att sluta begå brott.

Har DU någon förebild?

/Karin