Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Livet med hund

Vår hos oss i Åredalen

Vår kan innebära knoppning och blomning, sopade asfaltsgator och eldning i trädgårdarna. Vår kan också innebära gnistrande skidspår, solsken och blåhimmel. Så är det när det är vår hos oss i Åredalen.

Idag var det en så härlig dag på vår skidtur i Ullådalen att älskade dottern sa med glitter i ögonen: ”Jag älskar våren!”

Jag kan bara hålla med! Den här tiden är verkligen ett av svaren på varför vi bor här i fjällvärlden. De där skidspåren, solen som värmer som om det vore sommar, solgropen och varma chokladen med ostmackan, doften av solskyddskräm, de nödvändiga solglasögonen, doften av korvgrillning någonstans ifrån, takdroppet, fågelsången, ljuset…

Det är en tid att längta efter under hela resten av året. Och nu är den här! Nu är tid att njuta och ta vara på.

Härliga Ullådalen. Det är fortfarande mycket folk här, men inte alls som under högsäsongen.

Lycklig dotter som skejtar fram längs spåren.

Lycklig make och hund. I sitt sannaste element, båda två.

En paus för att dricka vatten, hämta andan och vända ansiktet mot solen och vara i tystnaden.

Böcker och läsning, Familj och vänner, Livet, Präst i Åre, Skrivandet, Upplevelser

Ordlös, stilla, utan krav

Den här vårterminen har varit väldigt intensiv. Mycket har hänt, jag har gjort flera resor, haft många sång- och föreläsningsjobb, och det har varit en hel del att göra i mitt arbete som präst. Det har varit roligt och meningsfullt, men nu ser jag fram emot en lugnare period.

Varannan vecka har jag som vanligt arbetat heltid som präst (och vissa veckor mer än heltid), och under de andra veckorna har det varit en hel del med mitt företag och lite annat. T ex: En musik- och berättarföreställning för anställda på Åre kommun, en resa till Umeå för planering med min goda vän Lena, en vecka på Masesgården där jag ledde kursen ”Skriv ditt liv”, en helg med min älskade brors bröllop, en vecka i London med älskade familjen, föreställningen ”Kallad” på Storsjöteatern, en resa till Råneå för att göra en gudstjänst kring Internationella kvinnodagen, föreläsningar kring min bok…

Som sagt – roliga och meningsfulla saker, men nu behöver jag en lugnare period. Och jag behöver en lugn dag idag, och det ska jag ha. Jag behöver sådana dagar så innerligt mycket! Dagar av återhämtning och samlande av ny kraft. Så, vad ska jag göra idag? Det här tänker jag mig…

  • Dricka flera koppar kaffe och sitta länge och läsa morgontidningen…
  • Läsa bok och slumra en stund på kökssoffan…
  • Åka skidor…
  • Skriva…

Alltså – bara sådant som fyller på ny energi. En dag som är ”ordlös, stilla, utan krav”. Orden är  hämtade ur psalmen ”I Guds tystnad får jag vara”, nr 522, skriven av förre biskopen Jonas Jonsson. 

I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd. Övar mig i barnets tillit, prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas, bön ger liv ur död som svar. Ögonblickets närhet rymmer allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren, innesluten i Guds famn. Medan hemligheten djupnar viskar Fadern ömt mitt namn.

Jag önskar er en fin dag!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Den största framgången

Min fina vän och författar- och prästkollega Ulrica Stigberg skriver i en av sina böcker att den största framgången i hennes liv är att finnas hemma när barnen kommer hem från skolan på eftermiddagen.

Jag håller med henne så innerligt mycket! Det är en ynnest att sitta ner med älskade dottern när hon kommer från skolan, att servera henne en macka och ett glas mjölk, och prata en stund. Att få prata om hur hon haft det under dagen, att förhöra henne på läxorna, att få ha en lugn stund tillsammans.

Och det är en ynnest att allt som oftast ha lugna morgnar när vi kan äta frukost tillsammans i lugn och ro och långsamt starta en ny dag.

Tiden går så fort och tiden med barnen kommer aldrig tillbaka. Det låter lite klyschigt när jag skriver det, och ändå är det det sannaste av allt. Det är här och nu.

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Nu har vi bott 6 år i Åre-Duved

När vi flyttade hit till Åre-Duved skulle den här tjejen snart fylla sex år. Det är märkligt med tid. Å ena sidan känns det som nyss, å andra sidan har så mycket hänt och det känns som om vi alltid bott här.

Vill du bli Åre församlings nya kyrkoherde?

Det var så han sa i telefon, kyrkorådets ordförande Anders. Jag minns att jag precis gick över Rådhusgatan i Östersund när jag fick samtalet. Skulle jag bli Åre församlings nya kyrkoherde? Jag skrattade och sa: ”Tack så mycket för frågan, men det vill jag inte.” Nej, det var verkligen inte aktuellt. Jag arbetade som universitetspräst och hade det bra där.

Men dagen efter skulle vi till Åre för att fira mina mammas födelsedag och då ändrades mitt tvärsäkra nej. Åre visade sig från sin allra bästa sida med strålande sol, blå himmel och träd i skimrande höstgula färger. ”Tänk att bo här”, sa vi till varandra, min man och jag. Och hon som snart skulle fylla sex ville verkligen flytta till Åre-Duved! Hon ville bo nära skidbackarna. Så, jag sökte tjänsten och fick den, och vi flyttade in i vackra prästgården i Duved.

Fina och tuffa år

Och hon fyllde sex och hon fick nya fina vänner och hon fann sig väl till rätta i vår nya tillvaro. Och älskade maken fick jobb i Järpen och trivdes från första stund och jag välkomnades som kyrkoherde. Våra dagar innebar arbete och skola, men också många, rika möjligheter till utomhusliv.

Men det var tufft att vara kyrkoherde och jag arbetade alldeles för mycket och känslan av otillräcklighet var ordentligt tärande. Så, efter många om och men sa jag upp mig. Jag har skrivit om det i bland annat det här inlägget.

Halvtid präst, halvtid författare

Ja, jag sa upp mig, men blev erbjuden att stanna i Åre församling som ”vanlig” präst, alltså utan personal-, ekonomi- och administrativt ansvar. Jag sa ja till det, men jag sa också att jag enbart ville arbeta halvtid. Det var vad jag kommit fram till – jag vill enbart arbeta halvtid för att också ha tid till mitt eget skrivande.

När jag inte längre skulle vara kyrkoherde var vi tvungna att flytta från prästgården, så nu inleddes jakten på ett nytt boende. Det var inte helt lätt. Det är inte helt lätt här i Åredalen att hitta någonstans att bo. I mitt inre formulerade jag en dröm:

Jag vill att vi ska bo mitt i Duved, men ändå med en känsla av enskildhet. Jag vill att vi ska bo i ett mindre hus med en liten trädgård. Det får inte vara ett renoveringsobjekt.

Kort efter den formuleringen fanns ett hus på Hemnet. Ett mindre hus mitt i Duved, centralt och ändå avskilt… Det blev budgivning, förstås, men till slut sa säljaren att hon ville sälja till mig och min familj. Jag är så gränslöst tacksam för det! Att få vakna till den här vyn varje morgon och ren och skär nåd.

Det är precis här vi vill leva och bo

Att få bo här i fjällvärlden med min älskade familj, att få arbeta halvtid som präst och halvtid som författare är för mig att leva min dröm. De här sex åren har varit omtumlande på många sätt, men de har landat väl. Känslan av att det är precis här vi vill bo är stark och innerlig.

Betraktelser, Livet

Jag är en högkänslig person – HSP

Jag är ganska säker på att jag tillhör skaran av högkänsliga personer. Enligt den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron, är det att vara högsensitiv HSP (highly sensitive person) ett karaktärsdrag som  15-20% av befolkningen har.

Några karaktärsdrag hos högkänsliga:

  • En högkänslig person är särskilt känslig för intryck. Man tar helt enkelt in fler intryck och bearbetar dem på ett djupare sätt  än andra människor gör. Därför kommer man som högkänslig lätt att känna sig överstimulerad och få lust att dra sig tillbaka från sammanhang där det händer många saker på en gång.

(Stämmer väldigt bra på mig! Jag är den som oftast lämnar en fest eller en middag först av alla. Inte för att det inte är trevligt, men för att jag blir så galet trött. Jag orkar inte med intrycken, helt enkelt.)

  • En högkänslig är ofta högpresterande och hamnar lättare än andra i utmattningsdepression.

(Ja, det hände ju också mig…)

  • En högkänslig har sällan tråkigt i sitt eget sällskap utan har ett rikt inre liv. Ganska få intryck kan sätta igång en hel film på den högsensitives inre bildskärm. Därför är den högkänslige ytterst lämpad till jobb där det gäller att få bra och originella idéer. Många författare är av naturen mycket känsliga.

(Jag har ända sedan jag var barn tyckt mycket om ensamhet. Ensamheten har gett mig möjlighet att fritt fantisera, att skriva, måla, läsa… Inte för inte som jag är författare idag…)

  • En högkänslig person är ofta andlig, har en god intuition, känsla för den andres behov och är en god lyssnare.

(Kanske heller inte för inte som jag är präst…)

  • En högkänslig människa har förmåga att registrera fina nyanser och således hitta en större njutning i t ex dofter, naturen, konst och musik.

(Stämmer också väldigt bra på mig.)

  • En högkänslig har svårt för att se brutala filmer eller TV-serier.

(Ja, verkligen! Jag kan inte se en deckare, absolut inte en våldsam film. Jag mår psykiskt och fysiskt dåligt av det.)

Introvert och extrovert

En del blandar ihop begreppet högkänslig med begreppet introvert., men en högkänslig kan vara både introvert och extrovert. Själv är jag både och. Både den som med glädje och kraft står på scenen och talar och sjunger och spelar teater, och den som behöver stänga om mig för att få vara i fred, i ensamhet, i tystnad.

Med ömmare händer

Det finns förstås många andra definitioner av detta också. För mig har upptäckten av högkänslighet gett mig svar på många frågor om mig själv, om varför jag är som jag är. Att inse att jag själv är en högkänslig människa har gjort att jag tar hand om mig själv med ömmare händer än förut. Att jag ser till att jag får den vila jag behöver, att jag ser till att ha ensamhet emellanåt, att jag ser till att äta ordentligt. Att jag är snällare mot mig själv, helt enkelt.

Var snäll mot dig själv, du också!

/Karin

Betraktelser, Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Jag sammanfattar mitt 2017

För något år sedan började jag att skriva en årssammanfattning här på bloggen. Det kändes bra! Jag tycker om att göra en sammanfattning när ett år närmar sig sitt slut. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Tidigare i mina dagböcker, nu här i bloggen. Att se tillbaka på året, minnas, reflektera, utvärdera. Vad blev bra, vad blev mindre bra, vad lärde jag mig, vad tar jag med mig in i nästa år?

Förra året lånade jag en mall från Underbara Clara , och jag lånar samma mall i år igen, men lite reviderad. Så här:

Gjorde jag något 2017 som jag aldrig gjort förut? 

Ja, det gjorde jag! Jag åkte Ikaros på Gröna Lund med älskade dottern! Jag som är både höjdrädd och farträdd gjorde det. Jag är glad för det, men jag gör aldrig om det! Aldrig.  HÄR kan ni läsa mer om den upplevelsen.

Genomdrev jag någon stor förändring? 

Nej, det gjorde jag inte, men jag gladdes över förändringen jag gjorde inför 2016. Då började  jag arbeta 50% som präst i Svenska kyrkan i Åre, och 50% som författare, föreläsare med mera. Ett så otroligt klokt beslut det var!

Vilket datum från år 2017 kommer jag alltid att minnas?  

Lördagen den fjärde november. Då släpptes min roman ”Drottningen af Åre”. Det var en stor och fantastisk upplevelse. Läs gärna mer om boksläppet på Hotell Åregården HÄR. 

Vilka länder besökte jag? 

Ännu ett år då jag inte besökte ett enda annat land. Förutom Norge. När älskade familjen åkte till Dubai och umgicks med våra fina vänner där tillbringade jag dagarna i Stockholm i möten med bland annat  mitt förlag Verbum.

Gjorde någonting mig riktigt glad? 

Mina älskade bröder har under hösten gjort mig väldigt, väldigt glad! Jag återkommer om orsaken.

När jag i april släppte boken ”Du möter min blick i vimlet” kom två av mina fina vänner som jag känt i nästan hela mitt liv till boksläppet! Jag var helt oförberedd på att de skulle komma, de hade åkt långt för att vara med, och jag blev så himla glad och galet överraskad!  HÄR och HÄR kan ni läsa mer om den kvällen.

Sedan är det mängder av saker som gjort mig glad under året! Någonting mest varje dag. Ofta, ofta kopplat till min älskade familj.

Vad önskar jag att jag gjort mer?  

Precis som förra året svarar jag: Umgåtts med vänner. Det önskar jag verkligen att jag hade gjort mer.

Bästa boken jag läste i år? 

I början av året lyssnade jag på ”Störst av allt” av Malin Persson Guilito. Trots att jag läst en hel del böcker sedan dess är det just den jag kommer att tänka på. Det är en fantastiskt bra bok, klokt uppbyggd, snyggt språk, spännande och berörande. Och Lo Kauppi är otroligt bra som uppläsare av boken! Rekommenderas.

Största musikaliska upptäckten? 

Åter igen får jag tacka TV-programmet ”Så mycket bättre” för musikaliska upptäckter. I år är det Tomas Andersson Wij som jag på allvar fått upp ögonen för. Vilka texter och vilken särpräglad röst! Vill bara lyssna mer och mer.

Vad var min största framgång på jobbet 2017? 

Det är svårt att prata om framgång i mitt arbete som präst, vad är egentligen framgång? Men vackra och berörande stunder har jag haft många under året. Gudstjänster och möten med människor som stannar kvar inom mig. Och en sak jag kommer att minnas länge är långfredagen 2017. Jag hade bestämt mig för att bjuda in till meditation i tidiga morgonen i St Olovsgården i Åre. I ärlighetens namn var det väl inte många som trodde på idén…Vem vill kliva upp så tidigt på morgonen en långfredag för att meditera? Men det var några som ville det, skulle det visa sig. Det blev en helt fantastisk stund. Läs gärna mer om den HÄR 

I mitt arbete som författare har det gått väldigt bra under året! Jag har släppt två böcker. Jag är otroligt stolt över det! Jag är också väldigt glad över frågan jag fick från Kyrkans Tidning om att skriva en text i julnumret, en text kring teologi och kultur. HÄR är den texten.

Största framgång på det privata planet? 

All tid jag har med älskade dottern nu när jag arbetar hemifrån så mycket som jag gör. De lugna morgnarna när vi äter frukost ihop. När jag går med henne till skolan och hon emellanåt vill hålla min hand. När jag har gjort mellanmål tills hon kommer hem från skolan. När vi sitter tillsammans med läxorna… Ja, allt det där jag inte hade hunnit om jag hade fortsatt arbeta i det hysteriska tempo jag gjorde tidigare.

Och det känns som en framgång att bo där vi bor! Att vi så enkelt tar ut oss på skidturer och vandringar. Ynnesten som det är att leva i fjällvärlden.

Något du önskade dig och fick? 

En lång sommarledighet och sköna dagar vid sjöstugan.
Vad gjorde jag på min födelsedag 2017? 
Vi var vid sjöstugan. Jag fick kaffe och tårta på säng av älskade familjen. Sedan jobbade vi med stugan, renoveringen fortgick. Fram emot kvällen åkte vi in till stan för att äta middag på restaurang. Och där väntade en överraskning – goda vänner var på plats och vi fick en fin kväll tillsammans!
Vad fick mig att må bra? 
Familjen, vännerna, utomhuslivet, skrivandet, musiken, stunderna av läsning, pysslet vid sjöstugan…
De bästa nya människorna jag träffade? 
Jag träffar ständigt nya människor som jag tycker mycket om och som inspirerar mig. Det finns så många härliga människor i den här världen!  En av dessa inspirationskällor som jag lärt känna i år är Linda Forss. Med henne har jag detta år haft många givande samtal och reptillfällen och musikaliska berättarföreställningar. Vilken förmån! HÄR kan ni läsa mer om det.

Mest stolt över? 

Alltså – jag är rätt stolt över att en av mina favoritförfattare kom till mitt boksläpp på Åregården! Viveca Sten som skrivit böckerna om morden i Sandhamn.

Vad ser jag fram emot nästa år?  

  • Att få göra två resor med familjen under våren. Först till London för att se ÖFK spela fotboll, sedan på en solsemester.
  • Att få se min novell ”Båthus med liten markplätt” bli en teaterföreställning.
  • Att få gå på vinterbröllop.
  • Att göra de konserter och föreläsningar jag är inbokad på framöver.
  • Att få åka skidor i det fantastiska vinterlandskap som vi har nu.
  • Att Kibron, vår fine vän från Eritrea, äntligen får återse sin fru.
  •  Att få leda  en skrivarkurs på Masesgården i Leksand.
  •  Att åter igen få leda en skrivarkurs på Åredalens folkhögskola till sommaren.
  • Att få åka till Öland med älskade familjen i augusti.
  •  Att få arbeta vidare med ett nytt bokmanus.
  • Att (i bästa fall) bli klar med renoveringen av sjöstugan.

Ja, jag har mycket jag ser fram emot! Och mycket jag hoppas på! Till exempel…

  •  att 2018 blir ett fredligare år i världen
  • att #Metoo leder till den förändring som verkligen behövs
  • att Sverige åter igen blir det öppna land det kan vara

Gud, genom årtusenden har ditt ljus lyst mot oss från ett nyfött barns ansikte i Betlehems krubba, som ett tecken på din goda närvaro, trots världens ondska och våld. Inför ett nytt år ber vi dig: Led oss från död till liv, från lögn till sanning, från vanmakt till hopp, från rädsla till tillit, från hat till kärlek, från krig till fred. Hjälp oss att tända ljus i stället för att förbanna mörkret och låt din frid fylla våra hjärtan, vår värld, hela universum. Amen.

 

 



Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Upplevelser, Utomhuslivet

Julbrev 2017

Årets julkort/julbrev blir inte i pappersformat utan i stället här på bloggen. Så, här är några glimtar från familjen Härjegårds 2017, och med det vill vi önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År!

Vinter

De första månaderna på varje år innebär mycket utomhusliv när man bor som vi gör. För vår del längdskidor och slalom framför allt. Det är en ynnest att ha så nära till skidspår och pister. Och just på den här bilden är det lek i snöhög på Storulvån med Ida-Maja och hennes kompis Thea.

Vårvinter

I april gav sig Ida-Maja och Leif ut på en spännande resa. De flög till Dubai för att hälsa på våra fina vänner Anna, Benny, Isak, Alva och Julia. Själv tillbringade jag dagarna i Stockholm med möten på mitt förlag Verbum, och med inspelning av marknadsföringsfilm inför min bok ”Du möter min blick i vimlet”.

Vår

Leif hann med ännu en resa denna vår – han drog till Prag på ”kulturresa” med några kompisar.

Sommar

Och snart var även årskurs fem avklarad för Ida-Maja. Det går bra i skolan, hon är en ambitiös tjej! Dessutom har hon många aktiviteter på fritiden – skidåkning, gymnastik, körsång, ridning och dans.

En stor del av sommaren tillbringade vi vid sjöstugan med en hel del fixande och grejande, vila och ledighet och de magiska solnedgångarna.

Vi hann också med en sväng till Rättvik där vi firade mina svärföräldrars 30-åriga bröllopsdag. Vi var hela gänget – svärföräldrarna och Leifs bröder med familjer. Det blev en mysig helg och höjdpunkten var konserten på Dalhalla med Malena Ernman och Helen Sjöholm.

Och i augusti tog Ida-Maja och jag med oss mamma Inger till Stockholm på en liten minisemester. Vi var på Allsång på Skansen, vi shoppade, vi strosade, vi myste och vi var på Gröna Lund. Och jag gjorde årets modigaste – jag följde med dottern och åkte Ikaros. Vi åkte 95 meter upp i luften och störtade sedan neråt i 90 km/h.

Höst

Den här krabaten förgyller våra liv. Gillis är en hund med både extremt mycket energi och med mycket stort behov av mys och lugn och ro. Vi gillar honom skarpt, och det visade sig att han också är en duktig jakthund. Första dagen i skogen skällde han på älg och en älg blev skjuten.

Också Ida-Maja och jag var med på jakt en härlig höstdag.

Ja, hösten drog i gång med jobb och åtaganden. Leif fortsätter trivas väldigt bra på sitt arbete och har fått en del nya uppdrag som han uppskattar mycket. Jag fortsätter arbeta 50% som präst  i Åre församling och 50% som författare/föreläsare.

I november släpptes min roman ”Drottningen af Åre” och releasefesten hölls på Åregården i Åre. Historiens vingslag… Läs gärna med om den HÄR. Och nu har Leif blivit ekonomichef i mitt företag. Det känns tryggt och bra.

Vinter

Och så är det vinter igen och adventsmys. Dagarna är korta, men vi tänder ljus och jag tänker på psalmen där vi sjunger ”Ljuset bär oss, Gud är nära, i ett litet barn som ser oss.” Leif och Ida-Maja ser fram emot sköna, lediga dagar under julen, och jag ska jobba en hel del.

Ja, det var några glimtar från vårt 2017. Tack alla ni som är en del av vårt liv på olika sätt. Det är ni som förgyller våra dagar!

God Jul och Gott Nytt År!

/Karin

Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Här ska julefridsdrömmarna bli verklighet

För snart ett år sedan skrev jag så här i min reflektionsbok:

Två dagar före julafton åker jag till Åre för att göra några julklappsinköp. Hur tänkte jag? Det är bilar överallt, finns ingenstans att parkera. Det regnar och är ishalt på vägarna och livsfarligt att gå. Det är ett myller av människor, köer, samlingar av folk. Det är varmt och svettigt inne i butikerna.

Då hör jag en kvinna säga med något uppgivet i rösten. ”Och vi som åkte hit för att få lite julefrid.”

Jag tror inte hon är ensam om det. Jag tror vi är många som har en bild av att friden finns någon annanstans, på en annan plats, i en annan miljö. Inte i vår egen vardag och vår egen tillvaro. Och jag tror att många förlägger julefridsdrömmarna hit till fjällvärlden. Här ska det gnistra av rimfrost i träden, här ska snön ligga vit över fjäll och marker, här ska allt ske i ett lugnt och makligt tempo, här ska fjällstugan vara nystädad och julpyntad, elden ska spraka i öppna spisen, julmaten lagad och julbrödet bakat, barnen glada med tindrande ögon. Här ska familjen umgås i samförstånd och kärlek, här ska tid finnas till både skidåkning och bokläsning med en kopp glögg i handen. Här ska allt det finnas, som inte finns hemma i vardagen, här ska julefridsdrömmarna bli verklighet.

Men vad händer om det inte blir så? Om det fortsätter regna och vara glashalt? Om barnen är på uruselt humör och julmaten inte hinner bli lagad? Om partnern inte uppskattar sin julklapp? Om julefriden inte infinner sig?

Ibland tror jag vi behöver backa några steg. Backa och blicka in i det där stallet i Betlehem. Kanske tända en oljelampa intill, så vi ser lite bättre. Blicka in på den lilla familjen på det trampade jordgolvet. Tonårsflickan Maria, som precis blivit mamma. Ogift och utan försäkringar inför framtiden. Snickaren Josef, som lovat att ta på sig papparollen, trots att han vet att det inte är hans barn. Och så den lille pojken i mammas famn. Helt beroende av sina föräldrars kärlek och omsorg. Annars klarar han sig inte. Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Så kommer Gud till världen. Det finns inget märkvärdigt eller storslaget eller överdådigt i den här berättelsen. Den är istället väldigt, väldigt enkel utan några förväntningar om storslagenhet eller perfektion. Så föds Gud till världen. I ett litet, torftigt stall.

Och Gud finns i den här världen varje stund och varje ögonblick, också varje jul, alldeles oavsett om julefriden infinner sig eller inte. Alldeles oavsett om huset är välstädat och maten lagad och elden sprakar i öppna spisen. Oavsett det.

Den regniga decembereftermiddagen backar jag några steg, och åker hem. Jag behöver inte köpa fler julklappar.

Livet

#vardeljus – en del av #metoo

”Också inom kyrkan har förövare skyddats, brottsutsatta bestraffats och övergrepp tystats ned. Också inom kyrkan har män uppmuntrats, befordrats och tagit plats på icke-mäns bekostnad. Det är nog nu.”

Uppropet #vardeljus är undertecknat av hittills 1 382 kvinnor i Svenska kyrkan. Kvinnor som vittnar om kränkningar, trakasserier och övergrepp.

Vår ärkebiskop Antje Jackelen kommenterar det så här:

”Dessa berättelser måste få höras. Jag har undertecknat uppropet och jag känner vrede över de strukturer som tillåter att sådant fortfarande sker.”

Uppropet avslutas med orden:

”Som människor som själva sett makt missbrukas, vill vi ta det här tillfället att säga att vi alla behöver granska oss själva, varandra och vårt samhälle, så att vi inte ytterligare bidrar till en skammens och tystnades kultur. Vi vill sträcka ut våra händer i bön för ett samhälle som behöver bäras av tro, hopp och kärlek.”

Det är Black Friday idag,

och för mig och för många andra får det svarta denna fredag symbolisera att dessa maktstrukturer fortfarande är högst aktuella i vårt samhälle och i vår kyrka.

Jag ber för alla kvinnor och flickor som har drabbats genom historien och i våra dagar. Jag ber att de flickor som växer upp idag ska slippa drabbas, att samhället ska förändras, att samhällsstrukturerna ska förändras. Jag ber att tystnaden och skammen kring detta ska försvinna, att vi ska våga prata öppet och inte skydda förövarna istället för att värna de utsatta.

Jag tänder ljus denna Black Friday och behöver kunna hoppas. #vardeljus.

Betraktelser, Drottningen af Åre, Livet

En makalös berättelse

Ett möte som kan förändra ett helt liv

I bland händer det att en människa man möter, eller en händelse man är med om, förändrar hela ens liv. Utan att den människan alls kan veta det eller kan se vidden av vad det mötet kommer att betyda. Jag fascineras så mycket av sådana berättelser!

En helt makalöst fantastisk berättelse från Håkan Hising

I går fick jag ta del av en sådan berättelse. Håkan Hising som bor här i Åredalen hörde av sig efter att ha varit på min bokpresentation på biblioteket i Åre i måndags. Han skrev ett mail, tackade för kvällen och delade med sig av en helt makalöst fantastisk berättelse där ”min” fröken Kristina Hansson och hennes hotell är inblandade.

Så här skrev han:

Jag tänkte berätta en liten historia från början av förra århundradet. Min mormor, Anna Wågberg, reste till fjällen med sin dotter Britta, min mamma. Dom tog in på Hotell Åreskutan och hade några fina dagar där. Ända tills hotellägaren knackade på dörren och förklarade för mormor att nu var det dags att flytta för det hade kommit en boning till hotellet och det var minsann en greve som absolut måste få plats.

Mormor, som var en barsk kvinna från Skåne, lät sig inte hunsas, och ett rejält bråk uppstod. Det slutade med att mormor och mamma omedelbart reste till Hotell Kallgården i Kall och tillbringade resten av sin vistelse där.

Långt senare, 1940 närmare bestämt, kom mamma Britta tillbaka till Kallgården som luftgäst. Hon hade gästat stället några gånger tidigare då hon hade dåliga luftrör. Värdfolket på Kallgården berättade då att hotellet skulle säljas eftersom den ene ägaren, doktorinnan Stenberg, hade blivit änka och inte orkade med det hela.

Mamma funderade en stund och sedan gick hon till telegrafstationen i Kall och skickade ett telegram till pappa, som var på La Scala i Milano och sjöng, där hon tyckte att de skulle lämna Stockholm och köpa hotellet.

Pappa Torsten kom väl hem så småningom och följde mamma till Kall och dom slog till. Köpte alltså Kallgården för 73 000 riksdaler.

Så småningom tog jag över och drev hotellet till 1988 då jag sålde det hela.

Och därför finns jag här nu, resultatet av ett mindre handgemäng på Hotell Åreskutan för drygt hundra år sedan.

Med vänlig hälsning /Håkan

Rörd och omtumlad

Jag blev både rörd och omtumlad av Håkans berättelse. Är den inte helt fantastisk?

/Karin