Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Den första dagen

Jag lyssnade på Tomas Sjödins Vinter i P1. Han är alltid så klok! Och det som fastande i mig på ett särskilt sätt var hans resonemang om dagarna som går. Han sa ungefär så här: ”Man lever sina dagar, gör saker, låter bli att göra andra saker, och emellanåt stannar man till och ser tillbaka och inser: De där dagarna, de är mitt liv. Är det verkligen så jag vill leva?”

Det är lätt att ha drömmar och planer för något som ska hända sedan, i en annan tid. Men det är ju vad vi faktiskt gör som formar vårt liv, inte vad vi drömmer om att vi kanske en dag ska göra.

Jag tänkte mycket på det under gårdagen, den första dagen på det nya året, 2018. Jag tänkte: Om den här dagen slår an tonen för det nya året, är det så jag vill leva mitt liv? Är det så jag vill att 2018 ska bli?

  • Jag steg upp först av alla. Satt i stearinljusets sken och drack kaffe och förberedde det sista inför gudstjänsten. Mycket bra stund!
  • Jag sa hejdå till alla de goa människorna som varit hos oss under nyårshelgen. Nu var det dags för dem att åka hemåt. Jag kände en sådan glädje över att ha haft dem här och tänkte: Mer sådant! Jag vill verkligen vara en människa som umgås med dem jag tycker om!
  • Jag ledde nyårsgudstjänsten i Åre gamla kyrka. Det blev så fint och jag tänkte: Ja, jag vill verkligen fira sådana här gudstjänster med härliga psalmer, vacker musik, låga trösklar och högt i tak.
  • Jag kom hem och var helt slut. La mig på soffan och tänkte att jag skulle vilja ligga där hela eftermiddagen. När älskade dottern frågade om vi inte skulle sticka ut på en skidtur var jag nära att svara nej. Att jag var för trött. Att vi kunde åka skidor en annan dag. Men så tänkte jag: Om den här dagen sätter tonen för året som väntar, då vill jag mycket hellre åka skidor med älskade dottern än att vila en hel eftermiddag. Så vi drog iväg, hela familjen, och fick en helt magisk skidtur.
  • Sedan bastade vi och jag tänkte: Detta är livskavalitet!
  • Vi åt resterna av nyårsmiddagen och sedan vilade jag i soffan. Jag tänkte: Först träning och frisk lift, sedan vila. Det är den ultimata kombon!
  • Om den första dagen slår an tonen för det nya året, då vågar jag tro att det här blir ett bra år.

Tack, älskade dotter, att du drog med mig ut!

Makalöst härlig skidåkning! Och jag tänkte: Vintern har bara börjat! Så många skidturer som ligger framför oss. Vilken lycka!

Och så en bild från nyårsaftonens matbord.

Hoppas NI haft en fin nyårshelg och att ni ser med tillförsikt fram emot 2018!

/Karin

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Musiken

Nyårsafton och kulning

Den här nyårsaftonen är magiskt vacker. Temperaturen har legat på runt minus tjugo och det har varit gnistrande klart. Vi har huset fullt med härliga personer, både små och stora. Några har åkt slalom idag i kylan, några har softat här hemma och bakat kaka inför kvällens nyårsmiddag, själv har jag förberett morgondagens gudstjänst och gått långpromenad med Gillis.

Och så har jag mixtrat och fixat och till slut lyckats lägga ut en video på Youtube. Det är klippet från när jag i fredags inledde mellandagskonserten i Duveds kyrka med att kula.

Jag stod uppe på läktaren, för kvällen upplyst i blått sken, och kulade. Min kulning besvarades av Torkel Johansson som blåser i kohorn och bockhorn. Det var en fantastisk upplevelse, och jag nådde upp till toner jag inte trodde jag skulle nå. Det är häftigt när en vågar kasta sig ut och prova. Så nu är premiären av att kula inför stor publik avklarad. Och det gav mersmak. Gå gärna in på Youtube och se och lyssna, bara sök på mitt namn, så hittar ni det.

Jag önskar er en fin nyårsafton och ett gott nytt år! Vi hörs igen 2018!

/Karin

Betraktelser, Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Jag sammanfattar mitt 2017

För något år sedan började jag att skriva en årssammanfattning här på bloggen. Det kändes bra! Jag tycker om att göra en sammanfattning när ett år närmar sig sitt slut. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Tidigare i mina dagböcker, nu här i bloggen. Att se tillbaka på året, minnas, reflektera, utvärdera. Vad blev bra, vad blev mindre bra, vad lärde jag mig, vad tar jag med mig in i nästa år?

Förra året lånade jag en mall från Underbara Clara , och jag lånar samma mall i år igen, men lite reviderad. Så här:

Gjorde jag något 2017 som jag aldrig gjort förut? 

Ja, det gjorde jag! Jag åkte Ikaros på Gröna Lund med älskade dottern! Jag som är både höjdrädd och farträdd gjorde det. Jag är glad för det, men jag gör aldrig om det! Aldrig.  HÄR kan ni läsa mer om den upplevelsen.

Genomdrev jag någon stor förändring? 

Nej, det gjorde jag inte, men jag gladdes över förändringen jag gjorde inför 2016. Då började  jag arbeta 50% som präst i Svenska kyrkan i Åre, och 50% som författare, föreläsare med mera. Ett så otroligt klokt beslut det var!

Vilket datum från år 2017 kommer jag alltid att minnas?  

Lördagen den fjärde november. Då släpptes min roman ”Drottningen af Åre”. Det var en stor och fantastisk upplevelse. Läs gärna mer om boksläppet på Hotell Åregården HÄR. 

Vilka länder besökte jag? 

Ännu ett år då jag inte besökte ett enda annat land. Förutom Norge. När älskade familjen åkte till Dubai och umgicks med våra fina vänner där tillbringade jag dagarna i Stockholm i möten med bland annat  mitt förlag Verbum.

Gjorde någonting mig riktigt glad? 

Mina älskade bröder har under hösten gjort mig väldigt, väldigt glad! Jag återkommer om orsaken.

När jag i april släppte boken ”Du möter min blick i vimlet” kom två av mina fina vänner som jag känt i nästan hela mitt liv till boksläppet! Jag var helt oförberedd på att de skulle komma, de hade åkt långt för att vara med, och jag blev så himla glad och galet överraskad!  HÄR och HÄR kan ni läsa mer om den kvällen.

Sedan är det mängder av saker som gjort mig glad under året! Någonting mest varje dag. Ofta, ofta kopplat till min älskade familj.

Vad önskar jag att jag gjort mer?  

Precis som förra året svarar jag: Umgåtts med vänner. Det önskar jag verkligen att jag hade gjort mer.

Bästa boken jag läste i år? 

I början av året lyssnade jag på ”Störst av allt” av Malin Persson Guilito. Trots att jag läst en hel del böcker sedan dess är det just den jag kommer att tänka på. Det är en fantastiskt bra bok, klokt uppbyggd, snyggt språk, spännande och berörande. Och Lo Kauppi är otroligt bra som uppläsare av boken! Rekommenderas.

Största musikaliska upptäckten? 

Åter igen får jag tacka TV-programmet ”Så mycket bättre” för musikaliska upptäckter. I år är det Tomas Andersson Wij som jag på allvar fått upp ögonen för. Vilka texter och vilken särpräglad röst! Vill bara lyssna mer och mer.

Vad var min största framgång på jobbet 2017? 

Det är svårt att prata om framgång i mitt arbete som präst, vad är egentligen framgång? Men vackra och berörande stunder har jag haft många under året. Gudstjänster och möten med människor som stannar kvar inom mig. Och en sak jag kommer att minnas länge är långfredagen 2017. Jag hade bestämt mig för att bjuda in till meditation i tidiga morgonen i St Olovsgården i Åre. I ärlighetens namn var det väl inte många som trodde på idén…Vem vill kliva upp så tidigt på morgonen en långfredag för att meditera? Men det var några som ville det, skulle det visa sig. Det blev en helt fantastisk stund. Läs gärna mer om den HÄR 

I mitt arbete som författare har det gått väldigt bra under året! Jag har släppt två böcker. Jag är otroligt stolt över det! Jag är också väldigt glad över frågan jag fick från Kyrkans Tidning om att skriva en text i julnumret, en text kring teologi och kultur. HÄR är den texten.

Största framgång på det privata planet? 

All tid jag har med älskade dottern nu när jag arbetar hemifrån så mycket som jag gör. De lugna morgnarna när vi äter frukost ihop. När jag går med henne till skolan och hon emellanåt vill hålla min hand. När jag har gjort mellanmål tills hon kommer hem från skolan. När vi sitter tillsammans med läxorna… Ja, allt det där jag inte hade hunnit om jag hade fortsatt arbeta i det hysteriska tempo jag gjorde tidigare.

Och det känns som en framgång att bo där vi bor! Att vi så enkelt tar ut oss på skidturer och vandringar. Ynnesten som det är att leva i fjällvärlden.

Något du önskade dig och fick? 

En lång sommarledighet och sköna dagar vid sjöstugan.
Vad gjorde jag på min födelsedag 2017? 
Vi var vid sjöstugan. Jag fick kaffe och tårta på säng av älskade familjen. Sedan jobbade vi med stugan, renoveringen fortgick. Fram emot kvällen åkte vi in till stan för att äta middag på restaurang. Och där väntade en överraskning – goda vänner var på plats och vi fick en fin kväll tillsammans!
Vad fick mig att må bra? 
Familjen, vännerna, utomhuslivet, skrivandet, musiken, stunderna av läsning, pysslet vid sjöstugan…
De bästa nya människorna jag träffade? 
Jag träffar ständigt nya människor som jag tycker mycket om och som inspirerar mig. Det finns så många härliga människor i den här världen!  En av dessa inspirationskällor som jag lärt känna i år är Linda Forss. Med henne har jag detta år haft många givande samtal och reptillfällen och musikaliska berättarföreställningar. Vilken förmån! HÄR kan ni läsa mer om det.

Mest stolt över? 

Alltså – jag är rätt stolt över att en av mina favoritförfattare kom till mitt boksläpp på Åregården! Viveca Sten som skrivit böckerna om morden i Sandhamn.

Vad ser jag fram emot nästa år?  

  • Att få göra två resor med familjen under våren. Först till London för att se ÖFK spela fotboll, sedan på en solsemester.
  • Att få se min novell ”Båthus med liten markplätt” bli en teaterföreställning.
  • Att få gå på vinterbröllop.
  • Att göra de konserter och föreläsningar jag är inbokad på framöver.
  • Att få åka skidor i det fantastiska vinterlandskap som vi har nu.
  • Att Kibron, vår fine vän från Eritrea, äntligen får återse sin fru.
  •  Att få leda  en skrivarkurs på Masesgården i Leksand.
  •  Att åter igen få leda en skrivarkurs på Åredalens folkhögskola till sommaren.
  • Att få åka till Öland med älskade familjen i augusti.
  •  Att få arbeta vidare med ett nytt bokmanus.
  • Att (i bästa fall) bli klar med renoveringen av sjöstugan.

Ja, jag har mycket jag ser fram emot! Och mycket jag hoppas på! Till exempel…

  •  att 2018 blir ett fredligare år i världen
  • att #Metoo leder till den förändring som verkligen behövs
  • att Sverige åter igen blir det öppna land det kan vara

Gud, genom årtusenden har ditt ljus lyst mot oss från ett nyfött barns ansikte i Betlehems krubba, som ett tecken på din goda närvaro, trots världens ondska och våld. Inför ett nytt år ber vi dig: Led oss från död till liv, från lögn till sanning, från vanmakt till hopp, från rädsla till tillit, från hat till kärlek, från krig till fred. Hjälp oss att tända ljus i stället för att förbanna mörkret och låt din frid fylla våra hjärtan, vår värld, hela universum. Amen.

 

 



Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Julotta i Handöls kapell

Det är helt mörkt när vi åker från Duved i tidiga morgontimman. Vi färdas några mil västerut till lilla byn Handöl, och där firar vi julotta i kapellet. Det är så mycket folk! Några får inte ens plats att sitta och psalmböckerna räcker inte på långa vägar. Men det känns så fint och så vackert att mötas i morgontimman och sjunga de älskade julpsalmerna och samlas kring julens berättelse.

Efter julottan möts vi på Hanriis café och dricker kaffe och äter världens godaste våfflor. Och vilka samtal det blir! Livsnära samtal, som det ofta blir en sådan gång.

Vackra Handöls kapell! HÄR kan ni läsa ett annat av mina inlägg om detta kapell.

Och så det blå skenet i gryningen i juletid, i midvintertid… Vackert, eller hur?

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Julstämning på Åre torg

Vi stod på torget i går kväll, älskade familjen och jag, och sålde ”Drottningen af Åre”. Det var så otroligt mysigt med härlig julstämning. Människor från olika delar av världen som sökt sig till Åre för att fira jul, Åres egen tomte som satt i sin stuga och tog emot barnen och deras önskningar, glögg som värmdes över öppen eld, julmusik i högtalarna…

Och så alla dessa möten med människor som var intresserade av min bok! Det märks att det är många som tycker det är viktigt med historien, att få veta hur det var en gång, hur alltihop började. Och jag berättar med glädje om ”min” fröken Kristina Hansson som 1895 öppnade Åres allra första hotell.

Och någon sa: ”Kan inte du göra historievandringar utifrån fröken Kristinas liv i Åre? ” DET skulle jag verkligen vilja göra! Det kan kanske bli framöver.

Betraktelser

Brusten tillit, Bodil Malmsten och änglar

I vinterskymningen kör jag genom byn där min farfar Nils växte upp. Trakterna som av författaren Bodil Malmsten fått namnet ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter”. Jag passerar gårdar och minns ett stycke i en av Bodils böcker där hon beskriver det blå skenet mellan husen om vinterkvällarna. Och det är något visst med just det där skenet, jag ser det också.

Jag åker till kyrkan och längtar in, men porten är stängd och låst och ingen kyrknyckel hänger på en krok intill. Jag hade behövt få komma in. Jag hade behövt få sitta ner i kyrkbänken, kanske tända ett ljus, men framför allt hade jag behövt sitta där i tystnaden, mitt inne i heligheten och samla ihop mig. Samla ihop mig och hela världen. Samla ihop alla den tillitsbrist som världen äger.

Vem ska jag kunna lita på? Det var de orden han sa, sjuttonåringen med mörkögonen och den röda flugan. Han med skrattet och den obändiga längtan att få lära sig det svenska språket, att få vara en del av det svenska samhället. Ja, vem ska han kunna lita på nu när han fått besked om avslag? Nu när han insett att Sverige inte kommer att hjälpa honom. Att det land där han de senaste två åren fått uppleva en smula trygghet, fått ana en glimt av hopp, nu stänger dörren och säger att han ska resa hem. Hem till fasorna, skräcken, döden.

Vem ska man kunna lita på? Också kvinnan jag mötte utanför matbutiken formulerade den meningen. Hon som har sin egen plats i kyrkbänken. Där sitter hon varje söndag. Där kan hon titta ut genom fönstret, ut på kyrkogården, och se sin mans gravsten. Hon som kommer och lämnar över en påse hembakade bullar emellanåt och säger att vi ska äta dem vid kyrkkaffet vid tillfälle. Hon som har varit med och vävt den stora bonaden som hänger ovanför trappen i vårt församlingshem. Det var länge sedan nu, men där hänger den. Nu är hennes blick fylld av oro. ”Till och med i kyrkan”, säger hon och ser på mig. ”Ska det inte ens få vara fredat i kyrkan?” Hon har insett att #metoo har följts upp av #vardeljus. ”För mig har kyrkan alltid stått för trygghet”, säger hon. ”Jag har alltid litat på kyrkans folk. Vem ska jag nu kunna lita på?”

Det gör så ont att höra henne säga de orden. Allt jag i den stunden vill göra för att reparera hennes skadade tillit. Allt jag vill göra för att hon ska fortsätta kunna sitta i kyrkbänken om söndagarna och våga lita på.

Och hon sätter ord på de funderingar också jag burit på denna höst allt medan träden avlövats och mörkret sänkt sig. Funderingarna kring tilliten. Vem ska jag kunna lita på? Vem ska vi kunna lita på?

Män av makt som nyckfullt leder några av världens största länder, män som använder sin makt som det just för ögonblicket passar dem bäst. Utan historisk förankring eller analyser om framtiden. Utan att äga folkets bästa för ögonen.

Terrorattentaten runt om i världen, också hos oss. Hur kan vi veta att personen som svänger in på gatan med sin lastbil är där för att lämna varor i kvartersbutiken och inte är där för att meja ner, skada, döda?

Trygga och pålitliga Sverige som blivit ett Sverige som skickar bort människor som behöver vår hjälp. Som ifrågasätter människors ålder, religion, politiska tillhörighet. Som tar sig rätten att skilja på folk och folk. Vem ska vi kunna lita på?

Män med makt inom olika sektioner i vårt samhälle som tagit sig rätten till kvinnors kroppar, själar, liv. Också inom kyrkan. Vem ska vi kunna lita på?

Det blir ett omtumlande samtal där utanför mataffären allt medan kassarnas handtag skär allt längre in i händerna. Omtumlande och smärtsamt. Och inte kan jag komma med några förståndiga svar om vem vi ska kunna lita på. Inte kan jag trösta och ställa allt till rätta.

Jag går bort från kyrkan och sätter mig i bilen igen. Mörkret har sänkt sig helt över mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Jag kör vidare mellan snöplogkanter och rimfrostträd och tänker på boken som släppts under hösten. Anna Kåvers Oro – att leva med tillvarons ovisshet. Anna, som är legitimerad psykolog och psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och författare, skriver: ”Oron är mänsklig, begriplig och till och med konstruktiv ibland. Men den kan också försvåra dina möjligheter att leva fullt ut. För en del är varningslampan alltid tänd och livet blir en utmattande kamp mot hotande problem och faror.”

Att våga leva trots att livet är osäkert och opålitligt. Att våga leva trots att världen är kall och hänsynslös. Bodil Malmsten skrev om den förlorade tilliten i sin bok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Hon formulerade på sitt egenartade sätt smärtan i att bli sviken och gör det genom att hänvisa till våldsamma TV-serier.

”Lita på mig, säger poliserna. You can trust me. I promise you. De lovar att inte svika och sedan sviker de. De anhöriga överges i all sin otröstlighet. I´m sorry, säger poliserna då. I´m so sorry, säger de och det hatar jag. Att ge ett löfte och sedan svika, är det oförlåtligaste, både i verklighetsflykten och det som är verklighet.”

Jag tänker på herdarna som vaktade sin hjord om natten. Hur behöll de sin tillit till livet? De som drevs bort från byarna och upp till ensligheten bland kullarna och bergen. De som hade ett genuint dåligt rykte och många gånger betraktades som tjuvar. Människor tog omvägar för att inte möta dem. De som var de absolut lägsta i socialt hänseende, vågade de lita på? Jag ser dem så tydligt framför mig hur de sitter runt elden, nära, nära varandra för att ge varandra värme. Hur de samtalar om dagen som gått, om dagar som ska komma, om längtan hem till familjerna. Kanske om oron. Hur de möts av de tre ord som så många av oss längtar efter att få mötas av: ”Var inte rädda.”

De där änglaorden jag vill höra när världen brinner, de där änglaorden jag vill kunna säga med eftertryck till pojken med leendet, den röda flugan och rädslan. Änglaorden jag vill säga till kvinnan utanför matbutiken, till alla kvinnor i rädsla, till mig själv i de svåraste av stunder. ”Var inte rädd.” Jag vill känna de där änglavingarna smeka lätt över min panna.

Och kanske är det precis det jag upplever när jag en stund senare lämnar min farfars hemby, när jag lämnar mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. För jag ser adventsstjärnor i fönstren i husen i gårdarna, för jag ser upplysta granar, för jag ser brinnande lyktor på förstukvisGod natt. För att vad som än händer – än så länge – följer natten på dagen, månen går sitt mörka varv, gryningen gryr och det blir dag.tarna. Och hur det än är inger allt detta ljus hopp. Hur det än är känns det som om alla dessa ljus är en avglans av det ljus som brann stilla i stallet i Betlehem den där natten. Som brann stilla för Maria som vågade lita på, för det lilla barnet som vilade så trygg i hennes famn. Och jag tänker att jag vill våga tro på en god jul, jag vill våga tro på en ljus framtid, jag vill våga tro på den som är Världens ljus.

Eller som Bodil Malmsten formulerade det på twitter för precis två år sedan idag, precis två månader innan hon dog:

”God natt. För att vad som än händer – än så länge – följer natten på dagen, månen går sitt mörka varv, gryningen gryr och det blir dag.”

(Min text under vinjetten Teologi och kultur i Kyrkans Tidning nr 51, 2017)

 

 

 

 

 

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Upplevelser, Utomhuslivet

Julbrev 2017

Årets julkort/julbrev blir inte i pappersformat utan i stället här på bloggen. Så, här är några glimtar från familjen Härjegårds 2017, och med det vill vi önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År!

Vinter

De första månaderna på varje år innebär mycket utomhusliv när man bor som vi gör. För vår del längdskidor och slalom framför allt. Det är en ynnest att ha så nära till skidspår och pister. Och just på den här bilden är det lek i snöhög på Storulvån med Ida-Maja och hennes kompis Thea.

Vårvinter

I april gav sig Ida-Maja och Leif ut på en spännande resa. De flög till Dubai för att hälsa på våra fina vänner Anna, Benny, Isak, Alva och Julia. Själv tillbringade jag dagarna i Stockholm med möten på mitt förlag Verbum, och med inspelning av marknadsföringsfilm inför min bok ”Du möter min blick i vimlet”.

Vår

Leif hann med ännu en resa denna vår – han drog till Prag på ”kulturresa” med några kompisar.

Sommar

Och snart var även årskurs fem avklarad för Ida-Maja. Det går bra i skolan, hon är en ambitiös tjej! Dessutom har hon många aktiviteter på fritiden – skidåkning, gymnastik, körsång, ridning och dans.

En stor del av sommaren tillbringade vi vid sjöstugan med en hel del fixande och grejande, vila och ledighet och de magiska solnedgångarna.

Vi hann också med en sväng till Rättvik där vi firade mina svärföräldrars 30-åriga bröllopsdag. Vi var hela gänget – svärföräldrarna och Leifs bröder med familjer. Det blev en mysig helg och höjdpunkten var konserten på Dalhalla med Malena Ernman och Helen Sjöholm.

Och i augusti tog Ida-Maja och jag med oss mamma Inger till Stockholm på en liten minisemester. Vi var på Allsång på Skansen, vi shoppade, vi strosade, vi myste och vi var på Gröna Lund. Och jag gjorde årets modigaste – jag följde med dottern och åkte Ikaros. Vi åkte 95 meter upp i luften och störtade sedan neråt i 90 km/h.

Höst

Den här krabaten förgyller våra liv. Gillis är en hund med både extremt mycket energi och med mycket stort behov av mys och lugn och ro. Vi gillar honom skarpt, och det visade sig att han också är en duktig jakthund. Första dagen i skogen skällde han på älg och en älg blev skjuten.

Också Ida-Maja och jag var med på jakt en härlig höstdag.

Ja, hösten drog i gång med jobb och åtaganden. Leif fortsätter trivas väldigt bra på sitt arbete och har fått en del nya uppdrag som han uppskattar mycket. Jag fortsätter arbeta 50% som präst  i Åre församling och 50% som författare/föreläsare.

I november släpptes min roman ”Drottningen af Åre” och releasefesten hölls på Åregården i Åre. Historiens vingslag… Läs gärna med om den HÄR. Och nu har Leif blivit ekonomichef i mitt företag. Det känns tryggt och bra.

Vinter

Och så är det vinter igen och adventsmys. Dagarna är korta, men vi tänder ljus och jag tänker på psalmen där vi sjunger ”Ljuset bär oss, Gud är nära, i ett litet barn som ser oss.” Leif och Ida-Maja ser fram emot sköna, lediga dagar under julen, och jag ska jobba en hel del.

Ja, det var några glimtar från vårt 2017. Tack alla ni som är en del av vårt liv på olika sätt. Det är ni som förgyller våra dagar!

God Jul och Gott Nytt År!

/Karin

Berättandet, Drottningen af Åre, Musiken, Skrivandet

Julmarknad och julföreställning

I går var det den traditionsenliga Julmarknaden här i Duved. Det är alltid lika mysigt och det är många som söker sig hit. Och i år var jag med och stod och sålde mina böcker, både ”Drottningen af Åre” och ”Den där elden inom”. Det blev roliga timmar med många fina möten med människor och en hel del böcker sålda. Kallt var det också. Rejält kallt. På eftermiddagen bytte älskade maken av mig och tog över marknadsjobbet, för jag skulle vidare.

Jag och Linda Forss hade vår tredje och sista julföreställning för i år, denna gång i Kyrkås nya kyrka. Det blev en härlig kväll med mycket folk och fin stämning. Det har varit så roligt att göra ”Dagen är kommen – önska dig en stilla natt” – en musikalisk berättarföreställning. Kanske blir det fler gånger.

Så, en intensiv dag i går, trött idag. Så idag blir det mest mys här hemma – koka knäck, ta in julgranen, ta fram julkrubban, dricka kaffe, äta pepparkakor…

Önskar er alla en fin tredje advent!

/Karin

Musiken

Kulning

Idag varvar jag skrivande och administration med kulning. Den 29:e december är det julkonsert i Duveds kyrka och jag ska inleda konserten med att kula. Det är vår kyrkomusiker Liselott som frågat och det är jag som vågat tacka ja. För det kräver lite mod, detta med att kula inför folk.

Jag kular gärna i skogen och vid sjön och i mindre publika sammanhang, men nu har jag tackat ja till att låta min kulning höras av fler. Det känns roligt och pirrigt.

Jag vänder i tanken tillbaka till i våras när jag var på kulningskurs i Dala-Floda. En fantastisk kurs och en makalöst skicklig lärare, Agneta Stolpe. Under en hel helg jobbade vi med våra röster och kroppar, med ljuden och lätena, med betydelsen av att våga låta. På kvällen stod vi ute och kulade över sjön. Det var mäktigt.

Det är lite annat att stå här inne i huset och låta, men jag gör det idag.

Jag önskar er alla en fin helg!

/Karin

Skrivandet

Jag bara skriver och skriver

Jag skriver. Jag sitter vid matbordet med en kopp glögg intill mig och skriver. Emellanåt tittar jag upp och ut genom fönstret och ser Åreskutan i all sin vita klädnad. Jag skriver och timmarna flyger iväg. Jag behöver ställa en timer på 45 minuter för att komma ihåg att ta en paus. Så när den piper till  reser jag mig, går och dricker lite vatten, sträcker på kroppen, sätter mig i 45 minuter igen och skriver. Och igen och igen.

”Drottningen af Åre” är färdigskriven och klar, är lanserad och presenterad, finns att köpa för intresserade läsare. Och nu när den är klar finns plats i huvudet för nya berättelser. Och de senaste veckorna har en berättelse tagit form riktigt ordentligt i mitt huvud. Det är den jag skriver ner nu. Och skriver och skriver.

Det är så vansinnigt roligt och lustfyllt att skriva! Att låta orden och formuleringarna strömma från huvudet, ut genom fingrarna, in i datorn. Att se en berättelse växa fram. I morgon ska jag skriva igen. Nästan hela dagen.

/Karin