Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Som att leva i en vintersaga

                                                                                Ida-Maja tog bilden i Ullådalen

Vi har snart bott i Åredalen i sex år. Vi har trivts från första stund, hela familjen. Och sådana här magiska vinterdagar finns det förstås ingen tvekan – det är precis här vi vill bo! Som att leva i en vintersaga.

Jag lämnade av Leif och Ida-Maja i Ullådalen där de skulle åka slalom. Själv drog jag vidare till Björnen för att åka en mil längdskidor. Det var runt femton minus, gnistrande vackert och perfekta spår.

Sedan strålade vi samman på Lilla Tyrolen, en restaurang mitt i pisten. Vi drack varm choklad med vispgrädde och värmde oss lite. Där var det mycket folk och en kan inte ta in att det just nu är ”lågsäsong” i Åre. Att det om några veckor, när det är sportlov, kommer att vara långt mycket mer människor här.

Jag var också gnistrande kall när jag var klar med min mil på skidor. Nu ska vi basta och sedan gå på middag hos fina vänner. Hoppas du har en fin lördag!

/Karin

Drottningen af Åre, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Magisk morgon i Åredalen

I går morse skulle jag åka och leverera ”Drottningen af Åre” på några ställen. Jag la in skidorna i bilen för att passa på att ta en tur i Åre Björnen. Vilken tur att jag gjorde det, för det blev en helt magisk morgon, en helt magisk skidtur.

Efter en rätt trött torsdag var det skönt i går att känna att jag hade nya krafter i kroppen. Så jag gick upp tidigt, skrev en lång stund, gjorde en del administration innan jag gav mig iväg.

Helt nypreparerade spår, en sol som sakta gick upp, tystnad och stillhet. Ja. magiskt.

När jag kom hem städade jag ut julen och nu känns huset nästan som nytt. Och ljuset flödar in genom fönstren. Visst känns det att ljuset är på väg tillbaka nu? Vi går mot vårvinter, vi går mot den femte årstiden.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Den första dagen

Jag lyssnade på Tomas Sjödins Vinter i P1. Han är alltid så klok! Och det som fastande i mig på ett särskilt sätt var hans resonemang om dagarna som går. Han sa ungefär så här: ”Man lever sina dagar, gör saker, låter bli att göra andra saker, och emellanåt stannar man till och ser tillbaka och inser: De där dagarna, de är mitt liv. Är det verkligen så jag vill leva?”

Det är lätt att ha drömmar och planer för något som ska hända sedan, i en annan tid. Men det är ju vad vi faktiskt gör som formar vårt liv, inte vad vi drömmer om att vi kanske en dag ska göra.

Jag tänkte mycket på det under gårdagen, den första dagen på det nya året, 2018. Jag tänkte: Om den här dagen slår an tonen för det nya året, är det så jag vill leva mitt liv? Är det så jag vill att 2018 ska bli?

  • Jag steg upp först av alla. Satt i stearinljusets sken och drack kaffe och förberedde det sista inför gudstjänsten. Mycket bra stund!
  • Jag sa hejdå till alla de goa människorna som varit hos oss under nyårshelgen. Nu var det dags för dem att åka hemåt. Jag kände en sådan glädje över att ha haft dem här och tänkte: Mer sådant! Jag vill verkligen vara en människa som umgås med dem jag tycker om!
  • Jag ledde nyårsgudstjänsten i Åre gamla kyrka. Det blev så fint och jag tänkte: Ja, jag vill verkligen fira sådana här gudstjänster med härliga psalmer, vacker musik, låga trösklar och högt i tak.
  • Jag kom hem och var helt slut. La mig på soffan och tänkte att jag skulle vilja ligga där hela eftermiddagen. När älskade dottern frågade om vi inte skulle sticka ut på en skidtur var jag nära att svara nej. Att jag var för trött. Att vi kunde åka skidor en annan dag. Men så tänkte jag: Om den här dagen sätter tonen för året som väntar, då vill jag mycket hellre åka skidor med älskade dottern än att vila en hel eftermiddag. Så vi drog iväg, hela familjen, och fick en helt magisk skidtur.
  • Sedan bastade vi och jag tänkte: Detta är livskavalitet!
  • Vi åt resterna av nyårsmiddagen och sedan vilade jag i soffan. Jag tänkte: Först träning och frisk lift, sedan vila. Det är den ultimata kombon!
  • Om den första dagen slår an tonen för det nya året, då vågar jag tro att det här blir ett bra år.

Tack, älskade dotter, att du drog med mig ut!

Makalöst härlig skidåkning! Och jag tänkte: Vintern har bara börjat! Så många skidturer som ligger framför oss. Vilken lycka!

Och så en bild från nyårsaftonens matbord.

Hoppas NI haft en fin nyårshelg och att ni ser med tillförsikt fram emot 2018!

/Karin

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Utomhuslivet

Första skidturen för säsongen – Vålådalen

Jag har verkligen längtat efter skidåkning, och idag blev det äntligen av. Vi åkte till Vålådalen och tog några varv i spåret där. Fina spår, solsken, frisk luft och en kropp som fick arbeta och ett hjärta som fick hamra… Så härligt!

Bilden har jag lånat från Vålådalens hemsida, för jag glömde att ta bilder. Jag var så uppslukad av åkningen.

Och jag tänker att det är en sådan ynnest att bo så till att en kan åka skidor i nästan sex månader per år. Halva året. Förra året gjorde vi verkligen det. Tog premiärturen i Storhogna den fjärde november – här kan du läsa om den morgonen –  och finalturen i Åre Björnen i slutet av april.

Det har över huvud taget varit en väldigt bra dag. Kaffe och tidning i sängen om morgonen. Lite administrativt arbete – gjorde i ordning paket och skickade iväg några böcker. Så roligt att många vill köpa ”Drottningen af Åre”! Stekte amerikanska pannkakor till frukost. Ida-Maja hade en kompis här som sov över, och de gav sig ut på förmiddagen och härjade i det fina vädret. Jag gjorde en lasagne. När Leif kom hem från älgjakten åkte vi till Vålådalen och efter skidturen blev vi bjudna på fika hemma hos Ida-Majas kompis familj. Nu ska vi strax äta middag och jag tror att vi sedan ska se på ”Så mycket bättre”.

Hoppas du haft en fin lördag!

/Karin

Familj och vänner, Livet, Utomhuslivet

Har du också ett vemod som rullar in?

Bildresultat för vemodet

I somras, i slutet av augusti, när vi städade ut oss ur sjöstugan och gjorde höst där, rullade vemodet in i mig. Vi hade haft en så fin sommar där, och det var tråkigt att lämna sommaren och ge sig in i hösten. HÄR skriver jag om den där sista dagen i sjöstugan.

Och när jag blir så där vemodig behöver jag sätta mig och fundera och jag insåg att det inte alls bara handlade om en fin tid som nått sitt slut, eller att en årstid skulle övergå i en annan, utan vemodet handlade om själva livet. Om dagarna som går, om tid som aldrig kommer igen. Om åldrande och förgänglighet. Och den brännande frågan: Hur ser våra liv ut när vi kommer tillbaka till sjöstugan? När en höst och en vinter och en vår passerat – hur ser då livet ut?

Idag åkte vi skidor i Åre Björnen, älskade familjen och jag. Vi åkte en härlig mil i fina spår och med en mycket ivrig Gillis, som blivit en duktig draghund. När vi kom tillbaka till parkeringen stod en man och satte upp en skylt där vi kunde läsa att nu är vintersäsongen över, nu kommer inte spåren dras mer. Nu är vi välkomna nästa vinter igen. Och vemodet rullade in i mig, och inte bara in i mig, utan också in i älskade maken, skulle det visa sig. Det har varit en så härlig vinter, vi har åkt så mycket skidor, är det slut på det nu? Och hur kommer vårt liv att se ut nästa gång vi spänner på oss skidorna och drar iväg till Björnen?

(Som tur är är ju inte all skidåkning över, det går fortfarande att åka i till exempel Ullådalen. Och just i Ullådalen hade jag nog min allra bästa skidtur denna vinter. HÄR kan du läsa om den.)

Men vemodet, det har rullat in i mig. Hur har du det med ditt vemod?

Undrar Karin

Livet

Snö

När vi vaknade i morse var luften tung där utanför fönstren, och snöblandat regn föll mot marken. Så vi tog det lugnt. Eldade ljus och drack kaffe, läste tidningen och lyssnade på radio. Lät timmarna flyta iväg så där som timmar kan få flyta iväg ibland.
Sedan tog vi bilen bort till Åre Björnen för en skogspromenad.  Och där var rena vinterlandet! Nog för att det är snö på våra fjäll nu, men jag hade inte räknat med så mycket snö i skogen. Det var Gillis första möte med snön, och han var helt yr av lycka. Sprang, hoppade, busade, lekte. Det var en ren fröjd att se!

Efter promenaden var vi frusna och blöta, och åkte hem och drack varm choklad.
Sedan satt jag och jobbade i några timmar, och åkte iväg och träffade ett blivande vigselpar. Det är en ynnest att få träffa så många trevliga människor i mitt arbete!

Nu är det lördagskväll, och vi är hemma i lugn och ro. Vi ska se ”Så mycket bättre”. Helt klart ett av mina favoritprogram.