Drottningen af Åre, Familj och vänner, Utomhuslivet

Första skidturen för säsongen – Vålådalen

Jag har verkligen längtat efter skidåkning, och idag blev det äntligen av. Vi åkte till Vålådalen och tog några varv i spåret där. Fina spår, solsken, frisk luft och en kropp som fick arbeta och ett hjärta som fick hamra… Så härligt!

Bilden har jag lånat från Vålådalens hemsida, för jag glömde att ta bilder. Jag var så uppslukad av åkningen.

Och jag tänker att det är en sådan ynnest att bo så till att en kan åka skidor i nästan sex månader per år. Halva året. Förra året gjorde vi verkligen det. Tog premiärturen i Storhogna den fjärde november – här kan du läsa om den morgonen –  och finalturen i Åre Björnen i slutet av april.

Det har över huvud taget varit en väldigt bra dag. Kaffe och tidning i sängen om morgonen. Lite administrativt arbete – gjorde i ordning paket och skickade iväg några böcker. Så roligt att många vill köpa ”Drottningen af Åre”! Stekte amerikanska pannkakor till frukost. Ida-Maja hade en kompis här som sov över, och de gav sig ut på förmiddagen och härjade i det fina vädret. Jag gjorde en lasagne. När Leif kom hem från älgjakten åkte vi till Vålådalen och efter skidturen blev vi bjudna på fika hemma hos Ida-Majas kompis familj. Nu ska vi strax äta middag och jag tror att vi sedan ska se på ”Så mycket bättre”.

Hoppas du haft en fin lördag!

/Karin

Familj och vänner, Livet, Utomhuslivet

Har du också ett vemod som rullar in?

Bildresultat för vemodet

I somras, i slutet av augusti, när vi städade ut oss ur sjöstugan och gjorde höst där, rullade vemodet in i mig. Vi hade haft en så fin sommar där, och det var tråkigt att lämna sommaren och ge sig in i hösten. HÄR skriver jag om den där sista dagen i sjöstugan.

Och när jag blir så där vemodig behöver jag sätta mig och fundera och jag insåg att det inte alls bara handlade om en fin tid som nått sitt slut, eller att en årstid skulle övergå i en annan, utan vemodet handlade om själva livet. Om dagarna som går, om tid som aldrig kommer igen. Om åldrande och förgänglighet. Och den brännande frågan: Hur ser våra liv ut när vi kommer tillbaka till sjöstugan? När en höst och en vinter och en vår passerat – hur ser då livet ut?

Idag åkte vi skidor i Åre Björnen, älskade familjen och jag. Vi åkte en härlig mil i fina spår och med en mycket ivrig Gillis, som blivit en duktig draghund. När vi kom tillbaka till parkeringen stod en man och satte upp en skylt där vi kunde läsa att nu är vintersäsongen över, nu kommer inte spåren dras mer. Nu är vi välkomna nästa vinter igen. Och vemodet rullade in i mig, och inte bara in i mig, utan också in i älskade maken, skulle det visa sig. Det har varit en så härlig vinter, vi har åkt så mycket skidor, är det slut på det nu? Och hur kommer vårt liv att se ut nästa gång vi spänner på oss skidorna och drar iväg till Björnen?

(Som tur är är ju inte all skidåkning över, det går fortfarande att åka i till exempel Ullådalen. Och just i Ullådalen hade jag nog min allra bästa skidtur denna vinter. HÄR kan du läsa om den.)

Men vemodet, det har rullat in i mig. Hur har du det med ditt vemod?

Undrar Karin

Livet

Snö

När vi vaknade i morse var luften tung där utanför fönstren, och snöblandat regn föll mot marken. Så vi tog det lugnt. Eldade ljus och drack kaffe, läste tidningen och lyssnade på radio. Lät timmarna flyta iväg så där som timmar kan få flyta iväg ibland.
Sedan tog vi bilen bort till Åre Björnen för en skogspromenad.  Och där var rena vinterlandet! Nog för att det är snö på våra fjäll nu, men jag hade inte räknat med så mycket snö i skogen. Det var Gillis första möte med snön, och han var helt yr av lycka. Sprang, hoppade, busade, lekte. Det var en ren fröjd att se!

Efter promenaden var vi frusna och blöta, och åkte hem och drack varm choklad.
Sedan satt jag och jobbade i några timmar, och åkte iväg och träffade ett blivande vigselpar. Det är en ynnest att få träffa så många trevliga människor i mitt arbete!

Nu är det lördagskväll, och vi är hemma i lugn och ro. Vi ska se ”Så mycket bättre”. Helt klart ett av mina favoritprogram.