Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Präst i Åre, Skriv ditt liv, Upplevelser, Utomhuslivet

Sommarens sista dagar – och en tillbakablick…

Eva Dahlgren sjunger i mina lurar låten ”Det är sommarens sista dagar…” Så känns det i det strålande solskenet, men egentligen är det höst, för nu har vi gått in i september. Och jag, jag blickar tillbaka på en härlig sommar. Här är några glimtar:

Sommaren för vår del tjuvstartade på Gran Canaria i maj. Vi hade en härlig vecka med sol och bad och upplevelser och familjemys.

På nationaldagen kulade jag på Åre hembygdsgård. Åh, vad jag tycker om kulning! Urkraften, ursprunget, kvinnokraften. Jag var klädd i min hembygdsdräkt Hededräkten. Fin, va?

Som varje sommar har vi njutit av utsikten från vår gård i Duved. Kyrkan och Åreskutan. Vi tröttnar aldrig på den vyn.

Denna sommar hade jag också förmånen att ännu en gång få musicera tillsammans med fantastiska Tina Didriksson på cello. Jag inte bara sjöng… Jag kompade henne också på gitarr. Bara en sån sak! Det blev en härlig kväll med engagerad publik i Ängsmokyrkan i Torvalla.

Sedan följde två veckor av kursledarskap för kursen ”Skriv ditt liv”. Först på Åredalens folkhögskola och sedan på Masesgården. (Bilden är därifrån) Fantastiska veckor med möten med otroligt fina människor.

I juli var jag in och arbetade ett par veckor. Diverse olika arbetsguppgifter som utfördes i stekande värme. Och runt om i skogarna härjade bränderna. Också i Duved kände vi av brandröken. Så tacksam för alla dem som var ute och jobbade! Både de som ingår i räddningstjänsten, men också alla de frivilliga! Det är stort att se!

Vi har förstås också tillbringat en del tid vid vår stuga vid en sjö. Ljuvliga dagar med en massa jobb med renovering och annat, men också med sol, bad och grillkvällar.

Jag älskar att fylla år! Har alltid gjort! Jag är lycklig över att få finnas med ännu ett år. Min älskade familj ordnade en överraskning och tog mig med på en vandring i Åre Björnen. En vandring som ledde oss till SPA:et på Copperhill med efterföljande lunch. Så tacksam!

Och jag hittade ett motto som är som gjort för mig…

En kväll fann vi hällristningarna i Duved. Det var så stort! Läs gärna mer om den upplevelsen här!

Och så kom äntligen nytrycket av vår bok ”Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv”.

Åter igen, för kanske tolfte året i rad, gjorde vi en sommarkonsert i Hede kyrka, Eva-Britt och jag. Det är precis alltid lika roligt och lustfyllt! Jag hoppas vi för en förfrågan även nästa år.

Jag plockade ner en av mina största drömmar för att göra den till verklighet. Jag frågade min käre kusin som är snickare om han vill skapa en skrivarlya till mig. Det ville han! Så nu inreder jag inne i mitt huvud och längtar så tills den står här på gården och är redo att tas i bruk.

Under de sista dagarna innan skolan startade var vi på Öland. Jag tycker så mycket om den ön! Vänder gärna tillbaka.

Men nu är det sommarens sista dagar, eller snarare höstens första. September är här med mörka kvällar, kalla nätter, dimbeslöjade morgnar och krispiga dagar. Jag välkomnar hösten.

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Att vara kyrka bland fjällen

Härom dagen, när jag promenerade längs skoterspåren, och kikade efter en framtida plats för en gudstjänst, tänkte jag på ynnesten i att få vara präst just här. Att få vara en del av kyrkan bland fjällen.

Jag har fått fira gudstjänst på enormt vackra platser! Jag har fått ha en hel rad friluftsgudstjänster och vigselgudstjänster på fjälltoppar och vid sjöar. Stunder som jag bär med mig i mitt hjärta.

Som gudstjänsten  i vackra Kallrör på annandag påsk.

Som vigselgudstjänsterna jag haft, både sommar och vinter, ute på helikopterplattan på Copperhill.

Som gudstjänsterna i magiska Bunnerviken.

Jag älskar våra kyrkorum, men jag är också väldigt glad i att få använda utomhusmiljön som ett kyrkorum. Utomhus finns de vackraste altartavlorna.

Präst i Åre

Meditation i gryningen – igen

För ett år sedan bjöd jag in till Meditation i gryningen på långfredagens morgon kl 7. I ärlighetens namn var det inte många som trodde på idén – vem vill kliva upp så tidigt på morgonen på långfredagen och meditera? Men jag ville i alla prova och se om något intresse fanns. Och det gjorde det. Det blev en fantastisk morgon.

Det är något visst med att stiga upp tidigt medan alla andra fortfarande sover. Att gå ut och möta vårvinterljuset och fågelsången. Att komma in i värmen och slå sig ner på en meditationskudde och vara i tystnaden tillsammans med andra. Att för en stund få blunda och stanna upp inför den dag som är. Att stanna upp inför långfredagens allvar.

Att sedan öppna ögonen och blicka ut över Renfjället och se hur morgonen långsamt går mot dag. Ana hoppfullhet och ljus. Ana att vi går mot ännu en Påskdag.

Här kan du läsa om förra årets Meditation i gryningen.

Vi gör det igen denna långfredag. Finns du i närheten av Åre – så kom! Du är varmt välkommen!

/Karin

 

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Nu har vi bott 6 år i Åre-Duved

När vi flyttade hit till Åre-Duved skulle den här tjejen snart fylla sex år. Det är märkligt med tid. Å ena sidan känns det som nyss, å andra sidan har så mycket hänt och det känns som om vi alltid bott här.

Vill du bli Åre församlings nya kyrkoherde?

Det var så han sa i telefon, kyrkorådets ordförande Anders. Jag minns att jag precis gick över Rådhusgatan i Östersund när jag fick samtalet. Skulle jag bli Åre församlings nya kyrkoherde? Jag skrattade och sa: ”Tack så mycket för frågan, men det vill jag inte.” Nej, det var verkligen inte aktuellt. Jag arbetade som universitetspräst och hade det bra där.

Men dagen efter skulle vi till Åre för att fira mina mammas födelsedag och då ändrades mitt tvärsäkra nej. Åre visade sig från sin allra bästa sida med strålande sol, blå himmel och träd i skimrande höstgula färger. ”Tänk att bo här”, sa vi till varandra, min man och jag. Och hon som snart skulle fylla sex ville verkligen flytta till Åre-Duved! Hon ville bo nära skidbackarna. Så, jag sökte tjänsten och fick den, och vi flyttade in i vackra prästgården i Duved.

Fina och tuffa år

Och hon fyllde sex och hon fick nya fina vänner och hon fann sig väl till rätta i vår nya tillvaro. Och älskade maken fick jobb i Järpen och trivdes från första stund och jag välkomnades som kyrkoherde. Våra dagar innebar arbete och skola, men också många, rika möjligheter till utomhusliv.

Men det var tufft att vara kyrkoherde och jag arbetade alldeles för mycket och känslan av otillräcklighet var ordentligt tärande. Så, efter många om och men sa jag upp mig. Jag har skrivit om det i bland annat det här inlägget.

Halvtid präst, halvtid författare

Ja, jag sa upp mig, men blev erbjuden att stanna i Åre församling som ”vanlig” präst, alltså utan personal-, ekonomi- och administrativt ansvar. Jag sa ja till det, men jag sa också att jag enbart ville arbeta halvtid. Det var vad jag kommit fram till – jag vill enbart arbeta halvtid för att också ha tid till mitt eget skrivande.

När jag inte längre skulle vara kyrkoherde var vi tvungna att flytta från prästgården, så nu inleddes jakten på ett nytt boende. Det var inte helt lätt. Det är inte helt lätt här i Åredalen att hitta någonstans att bo. I mitt inre formulerade jag en dröm:

Jag vill att vi ska bo mitt i Duved, men ändå med en känsla av enskildhet. Jag vill att vi ska bo i ett mindre hus med en liten trädgård. Det får inte vara ett renoveringsobjekt.

Kort efter den formuleringen fanns ett hus på Hemnet. Ett mindre hus mitt i Duved, centralt och ändå avskilt… Det blev budgivning, förstås, men till slut sa säljaren att hon ville sälja till mig och min familj. Jag är så gränslöst tacksam för det! Att få vakna till den här vyn varje morgon och ren och skär nåd.

Det är precis här vi vill leva och bo

Att få bo här i fjällvärlden med min älskade familj, att få arbeta halvtid som präst och halvtid som författare är för mig att leva min dröm. De här sex åren har varit omtumlande på många sätt, men de har landat väl. Känslan av att det är precis här vi vill bo är stark och innerlig.

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Vigsel i vinterland

Hon har lång, vit klänning och han grå kostym. Jag ser dem genom fönstret hur de kommer gående hand i hand upp mot kapellet. De önskade sig en vigsel i vinterland, och det får de med råge. Vilken magisk dag!

Ja, solen lyser över Storvallens fjällkapell idag och det är bara några enstaka molntussar på blåhimlen. Snön ligger tjock över taken och över markerna. Allting liksom gnistrar.

Det gör de också, mitt fina vigselpar. Det är de två och inga gäster. De vill ha det så. Och ofta blir det något alldeles speciellt när det är enbart vigselparet och inga fler. Det blir ofta en särskild sorts innerlighet under vigselgudstjänsten.

Det blev det idag.

Jag är så tacksam att jag får vara präst i Svenska kyrkan. Att jag har förmånen att dela människors allra största ögonblick. Att jag har förmånen att få välsigna människor och deras kärlek.

Tack, Gud.

Familj och vänner, Präst i Åre

En arbetsdag i mitt liv

I min tjänst som präst är ingen dag den andra lik. Så här blev denna min måndag i slutet av februari 2017.

Morgonen

Jag steg upp vid sex, skrev mina morgonsidor och gjorde mitt femtonminuters träningspass framför Nyhetsmorgon på TV. Sedan åt jag frukost med älskade familjen innan jag promenerade bort till jobbet. Sisådär 25 minusgrader och gränslöst gnistrande vackert. På kontoret hann jag säga hej till några av mina arbetskamrater innan jag tog tjänstebilen och körde till Undersåker.

Förmiddag på Åredalens Folkhögskola

I Undersåker finns Åredalens Folkhögskola och där ska jag vara skolpräst framöver. Det är en liten del av min tjänst, men det känns roligt och bra! Så idag var jag med vid elevernas och personalens infofika och presenterade mig. Jag berättade kort om mig själv och om vad som kommer att vara mitt uppdrag på folkhögskolan – att vara själavårdare. Att ta emot människor för enskilt samtal, att leda morgonmässor och finnas med i en del andra sammanhang på skolan.

Eftermiddag på Fjällsätra

Efter det åkte jag tillbaka till kontoret och gjorde en del administration innan jag och min arbetskompis Anneli åkte till Continental Inn – ett boende för våra nyanlända. Där hämtade vi upp nio kvinnor och två små bebisar och tog dem med på lunch och mys på Fjällsätra. De här stunderna är smått magiska! Att få sitta ner och äta och prata och skratta tillsammans med kvinnor från Eritrea, Etiopoen, Syrien… Att få ta del av deras berättelser. Att få kramar och tack för att vi bryter deras monotona tillvaro på boendet. De har det verkligen inte lätt, men de äger ändå en förunderlig gnista och mycket bus och skratt. Starkt att få uppleva!

Vid arbetsdagens slut

Omtumlade och berörda vände vi åter till jobbet. Sedan promenerade jag hem, och eftersom solen lyste så klart och himlen var så blå och snön var så gnistrande tog jag en förlängd promenad hem. Jag gick ner till älven, över isen, genom skogen och hem. Ett så bra sätt att låta intrycken från dagen sjunka in, att lufta tankarna.

Och inte behövde jag laga någon middag när arbetsdagen var slut, för det gjorde älskade dottern. Hon serverade pannkakor med blåbärssylt och vispad grädde. En fin dag, en bra start på en intensiv vecka.

Hoppas ni haft en bra dag!

/Karin

Här är jag och min arbetskamrat Kicki, som idag dök upp på jobbet  i likadana tröjor.

Berättandet, Musiken

Vilken fin publik som kom

Linda sjöng och spelade Bo Kaspers ”Önska dig en stilla natt” och jag tände ljusen på altaret. Publiken var på plats och från första stund var i Åre gamla kyrka en varm, fin stämning. Jag berättade om stunden i stallet då det lilla barnet föddes och sjöng och spelade sedan ”Himlen i min famn.”

Vi fortsatte varva berättelser och sånger som kretsade kring julen. Berättelser och sånger som visar på olika sidor av julen. Julen som kan vara varm och kärleksfull och glimrande och glittrande, men som också kan vara fylld av sorg och saknad, fylld av ensamhet och otillräcklighet. Ulf Lundells ”Snart kommer änglarna att landa” är fylld av precis de där mångbottnade känslorna och erfarenheterna.

Det blev en så bra kväll! Vi hade en så otroligt fin publik. Människor som verkligen var med, var där, var närvarande. Skrattade och grät.

Linda och jag kände oss väldigt nöjda och mycket uppfyllda efteråt. Det är en ynnest att få göra vår musikaliska berättarföreställning ”Dagen är kommen – önska dig en stilla natt”.

Berättandet, Musiken

Musik och berättelser i Åre gamla kyrka

Den här bilden mötte mig tidigt i morse när jag kom till Åre gamla kyrka. Jag stod inne i klocktornet och bara betraktade, och kände en sådan tacksamhet över denna kyrka som funnits här sedan slutet av 1100-talet.

Det var en kall morgon, temperaturen var nere på minus tretton, men inne i kyrkan var det varmt och skönt. Här har vi tillbringat hela dagen, Linda Forss och jag. Vi har övat julsånger och samtalat om julberättelser. På torsdag har vi premiären här av vår musikaliska berättarföreställning ”Dagen är kommen”.

Och genom dagen har ljuset på altaret brunnit, precis som det alltid ska brinna. Som det ljus som aldrig slocknar.

Familj och vänner, Präst i Åre

En fantastisk vårkonsert

Så här fina flätor hade älskade dottern vid Vårkonserten i Duveds kyrka. En konsert med församlingens alla barnkörer och Unga blåsare, och temat var musik ur Astrid Lindgrens filmer. Det var en fantastisk konsert! Många barn som sjöng och spelade, enorm musikglädje och härlig stämning i kyrkan.

Enda smolken i glädjebägaren denna kväll var att kära, kära Lina Ydregården tackades av. Hon har vikarierat i Åre församling som barn- och ungdomsledare i ett och ett halvt år, och nu ska hon flytta söderut, närmare sin familj. Väldigt förståeligt, men mycket tråkigt för oss! Här säger bästa Kicki några tackord till Lina.

Och här sjunger Lina en sång till alla barnkörbarnen och till oss i personalgruppen. På melodin till ”Hujedamej” sjunger hon om tiden i Åre församling, och om att hon kommer att sakna oss, och hon skickar också med barnen en särskild välsignelse. En både rolig och vacker sång! Tack för den, Lina!

Här är hon som Ronja strax innan hon springer fram längs altargången och gör sitt vårskrik.

Tack för allt du gett under din tid hos oss, Lina! All klokskap du bär på, all generositet och alla skratt du delar med dig av. Önskar dig all lycka och välsignelse framöver!

Hujedamej, jag kommer sakna dej!

Ja, en fantastisk vårkonsert med både glädje och vemod, en konsert jag kommer att bära med mig länge, länge.

/Karin

Berättandet, Livet, Präst i Åre

Att dansa i kyrkan

För några år sedan samarbetade vi för första gången, dansaren Elin Kristoffersson och jag. Då gjorde vi en föreställning som vi kallade för ”Jag dansar för livet”, där jag läste dikter om livet och döden, kyrkomusikern Ingeborg Olsson spelade stycken på kyrkorgeln och Elin dansade. Det blev en mycket stark föreställning.

I förra veckan sågs vi igen, då hon kom hit till Åre för att dansa. Den här gången vid Åre församlings Språkcafé i St Olofsgården. Vårt språkcafé är en mötesplats för våra nyanlända och ”gamla” Årebor. Vi brukar laga mat tillsammans, äta ihop och prata svenska. Emellanåt har vi någon gäst som sjunger eller skapar med händerna eller spelar instrument. Och förra tisdagen var det Elin som var gästen.

Jag missade tyvärr kvällen eftersom den krockade med älskade dotterns dansuppvisning, men jag har förstått att det blev en härlig kväll. Elin dansade först på egen hand den solodans hon kallar I tystnaden är min hud inte längre mitt slut. Åh! Bara detta! Vilket fantastiskt namn på en dans! Och sedan bjöd hon in alla att dansa. Och det hade de gjort, både unga och gamla. HÄR kan du läsa mer om Elin.

Jag längtar efter att göra fler föreställningar ihop med Elin, och vi har pratat lite smått om det. Jag tror så mycket på dansen som uttrycksmedel, inte minst i kyrkan.

/Karin