Berättandet, Musiken

Vilken fin publik som kom

Linda sjöng och spelade Bo Kaspers ”Önska dig en stilla natt” och jag tände ljusen på altaret. Publiken var på plats och från första stund var i Åre gamla kyrka en varm, fin stämning. Jag berättade om stunden i stallet då det lilla barnet föddes och sjöng och spelade sedan ”Himlen i min famn.”

Vi fortsatte varva berättelser och sånger som kretsade kring julen. Berättelser och sånger som visar på olika sidor av julen. Julen som kan vara varm och kärleksfull och glimrande och glittrande, men som också kan vara fylld av sorg och saknad, fylld av ensamhet och otillräcklighet. Ulf Lundells ”Snart kommer änglarna att landa” är fylld av precis de där mångbottnade känslorna och erfarenheterna.

Det blev en så bra kväll! Vi hade en så otroligt fin publik. Människor som verkligen var med, var där, var närvarande. Skrattade och grät.

Linda och jag kände oss väldigt nöjda och mycket uppfyllda efteråt. Det är en ynnest att få göra vår musikaliska berättarföreställning ”Dagen är kommen – önska dig en stilla natt”.

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Tankar vid ett berg

Jag går från kyrkan upp mot torget, och höstsolen skiner. Det är lugnet före stormen i byn – snart sätter Åre Höstmarknad i gång. Jag slår mig ner en kort stund på en av bänkarna och blickar upp mot Åreskutan. Berget som står där alldeles oavsett om någon vandrar på det eller inte, alldeles oavsett om kabinbanan är igång eller inte. Helt oberoende av hur vi tycker och tänker om sakernas ordning.

Det är något med berg som fascinerar oss människor. Det är Åreskutan som drar så många gäster hit, som gör att så många av oss väljer att bosätta sig här. För en del är det skidåkningen på vintern som lockar eller downhillcyklingen eller vandringen på sommaren. För andra är det att få sitta i hotellfoajén eller hemma i fjällstugan och titta ut genom de stora fönstren och bara betrakta det där berget.

I en annan tid och i en annan del av världen finns en människa som också betraktar ett berg. En man med svårigheter och bekymmer. Han ser upp mot det där berget och undrar varifrån hjälpen ska komma. Och på något sätt tycks ett svar söka sig fram till honom. Ord om trygghet och tröst. Ja, någon verkar svara honom när han frågar.

Gud bevarar dig, i Guds skugga får du vandra, Gud går vid din sida… Gud skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psaltaren i Bibeln.)

Kanske är det trygghet vi känner när vi betraktar ett berg. Tryggheten i något som inte förändras. Det rubbas inte. Det står kvar genom snöstormar och oväder, genom solskensdagar och torrperioder. Berget står där stadigt och lugnt också när världen brinner, också när samhället är föränderligt, också när mycket omkring oss känns osäkert.

Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem Gud hjälpen sönder och skickar ut sitt ljus… (Ur psalm 238 i Psalmboken.)

/Karin

 

Familj och vänner, Präst i Åre, Skrivandet, Utomhuslivet

I stället för att gnälla på att det snöar – baka dumlekakor!

Jag tycker lite synd om uteblommorna idag. Det är kallt, det regnar, det blåser, det snöar, det haglar. Och så skiner solen däremellan. Många väder på en och samma gång.

Jag cyklade till Åre i morse för att möta upp ett gäng från Kalmar som är här på en personalresa. De ville att jag skulle berätta om Åre gamla kyrka och om mitt författarskap. Det gjorde jag gärna! Det blev ett trevligt möte med goa människor.

Aldrig har en mil varit så lång som när jag sedan cyklade hem igen, det var en galen motvind. Extremt skönt att komma inomhus, byta till varma och torra kläder och dra på sig ullsockorna. När älskade dottern kom hem sa vi till varandra: Vad gör vi en sådan här dag när det är så kallt och det snöar? Vi bakar så klart.

Dumlekakor fick det bli. De smakade väldigt gott till eftermiddagskaffet.

Jag tänker på min fina församlingsbo som jag träffade när jag cyklade hemåt. Hon närmar sig åttio och går med stavar varje dag. När jag klagade en aning på vädret sa hon: ”Det är bara bra med motvind. Då tar det ju ännu bättre när man tränar.”

Lite samma andemening som i orden: I stället för att förbanna mörkret – tänd ett ljus.

Eller: Istället för att gnälla på att det är kallt och snöar – baka dumlekakor och ta en kopp kaffe.

Bra livsdevis, va?

/Karin

Familj och vänner, Präst i Åre

Dop och konfirmation – en livsbejakande dag

Bildresultat för dop

Jag ska snart åka iväg för att döpa ett litet barn. Det är ett av mina allra viktigaste uppdrag som präst – att döpa. Att hålla det lilla barnet i min famn och med tre händer vatten ge en bild av livets stora mysterium – att Gud älskar oss och delar våra liv.

I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Eller med orden ur Mikael Eklöfs dopsång:

Du är älskad, du är sedd, var inte rädd.

Och min dag får fortsätta med ännu en stor livshändelse. Vi är bjudna till konfirmation i Östersund. En alldeles fantastisk S har fyllt femton år och är nu en konfirmand! Det känns å ena sidan helt obegripligt att hon som så nyss var en liten tjej nu har blivit stor, och det känns alldeles underbart att få dela hennes dag.

Så, en dag fylld av nåd och kärlek! Tacksam.

Jag önskar dig en välsignad dag!

/Karin

Livet

Reflektioner efter julen

God morgon!
 
Det är dagen efter annandagen, och jag sitter vid matbordet och reflekterar och funderar över julen om precis varit. För min del har julen varit väldigt, väldigt fin! Jag hoppas du också haft det bra!
 
Julaftonen blev ungefär som jag hoppades på, och som jag skrev om i mitt förra inlägg. Mysig frukost med familjen då älskade dottern också fick öppna några julklappar. En vintrig bilfärd till min bror med familj, där också mamma och pappa var. Vi fikade, åkte pulka, drack glögg ute i solskenet, tittade på Kalle, åt god julmat, fick besök av tomten. Ja, det blev mysiga timmar, och framåt kvällen åkte vi hem igen.
 
juldagsmorgonen klockan 6.30 åkte jag och vår nya kyrkomusiker Liselotte mot Handöl för att fira julotta i vackra, lilla kapellet. De hade varnat för storm, så det var lite oroligt att ge sig iväg. Men allt gick hur bra som helst tills det var dags att svänga av E14, och in på den mindre vägen mot Handöl. Där var det inte plogat, och jag hade ingen aning om hur mycket snö som faktiskt låg där på vägen. Om bilen skulle klara det. Det gjorde den. Och vi kom fram som vi skulle. När vi öppnade bildörrarna insåg vi hur mycket det faktiskt stormade. Men många människor hade trotsat vädret och kom för att fira julotta. Det blev en fin stund. Efteråt drack vi kyrkkaffe på Hanriis café och åt världens godaste våfflor. När jag sedan kom hem bytte jag om till skidkläder och jag och älskade maken begav oss till Åre Björnen för ett varv i spåret. Härligt! På eftermiddagen hade jag en vigsel i Åre gamla kyrka. Kvällen blev en mycket lugn kväll.


Jag var ledig annandagen. Så här mycket ledighet en jul har jag verkligen inte haft på många, många år. Så det gällde att njuta av det. Och det var inte svårt alls för solen sken och pisterna var fina och jag gjorde premiärturen på slalomskidor för i år. Några timmars åkning och en paus med varm choklad med vispgrädde. Det kan inte bli så mycket bättre.

På kvällen kom några fina vänner på middag. Vi plockade fram av julmaten och jag snodde ihop en köttfärspaj. Det blev bra så.
 
tacksam över denna julhelg. Nu laddar jag om inför nyårshelgen. Då jobbar jag desto mer. Ha en riktigt fin dag!
 /Karin


Livet

Det är kväll. Det är den första advent.

Bildresultat för första advent kyrkan

Det hann bli kväll innan jag och dottern satte oss ner vid matrumsbordet och tände det första ljuset i adventsljusstaken. Då hade jag först haft en adventsgudstjänst i Åre gamla kyrka med fantastisk sång av Åre kören, med sångglada gudstjänstdeltagare, med ett innerligt välkomnande av ljus och medmänsklighet. Efter det en biltur till Storvallen och vackra kapellet för ännu en adventsgudstjänst. Denna gång i den mindre skalan, med få gudstjänstdeltagare, men inte mindre innerligt. Adventstiden gör något med oss människor, det märks så väl.

När jag sedan kom hem var dottern med sina ridskolekompisar på Holiday Club i Åre, där några badade i poolen och några spelade bowling. Efteråt åt de middag på O´´Learys.

När hon kom hem, satte vi oss där vid matbordet, och hon tände det första ljuset, och vi drack glögg. Och pratade. Och i några svindlande ögonblick var allt bara helt stilla. Endast ett lågmält samtal mellan oss två, och så den fladdrande lågan från adventsljuset.

Livet

Pepparkaksbak och en ny vecka i mitt prästliv

Idag har dottern och hennes kompis tagit hand om årets pepparkaksbak. Har ni sett vilka fina pepparkakor! Att baka inför julen har varit min och dotterns tradition genom alla åren. Det är alltid något visst att knyta på sig våra röda förkläden, sätta igång julmusiken och stå sida vid sida och baka. I år blev det på ett annat sätt, och det är också bra. Saker och ting förändras. Det har varit en fröjd att se de två elvaåringarna med stor koncentration ta sig an pepparkaksgarneringen.
 
Nu väntar en ny prästvecka i mitt liv. Det märks att vi går mot advent. Och jag älskar den här tiden, i kyrkan och i livet i stort. Så här ser min kommande vecka ut:
 
Måndag: Jag jobbar hemma med både arbetsuppgifter vad gäller kyrkan och mitt eget företag. Administration, förberedelser, planering…
 
Tisdag: Klass fem i Duveds skola kommer till kyrkan, och jag ska visa dem kyrkan och berätta. Det ska bli så skoj! Fortsatta förberedelser under dagen. På kvällen har vi vårt Språkcafé på St Olofsgården i Åre. Det brukar bli härliga kvällar med möten med nyanlända och ortsbor och god, god mat.
 
Onsdag: Personalmöte under förmiddagen. Efter lunch åker jag till Medstugan och har ”Gemenskapsträff”. En träffpunkt för människor ute i byarna. Det ser jag fram emot mycket! På kvällen har vi träff med kyrkvärdarna.
 
Torsdag: Kontraktskonvent i Offerdals kyrka. Det innebär att alla präster i Åre kontrakt träffas. Vi är ett rätt stort gäng, och det är alltid givande att mötas och dela tankar och svårigheter. Den här gången kommer samtalen att kretsa kring diakoni och miljö. Viktigt!
 
Fredag: Vigselsamtal under förmiddagen, klippning eftermiddagen. Nu är det nödvändigt! Och en kväll av adventsfix här hemma. Adventsstakar ska upp, och glögg ska drickas. Härligt!
 
Lördag: Jag har förmånen att få ha två vigslar denna novemberlördag. Vi viger många par i vår församling, men november är inte den vanligaste vigselmånaden, så det är extra roligt!
 
Söndag: Det är första advent! Hosianna! Det innebär adventsgudstjänst, och jag har två stycken. Den första i Åre gamla kyrka klockan 11, och den andra i Storvallens fjällkapell klockan 15. Det är en av de härligaste gudstjänsterna under året med så mycket ljus och hopp och välkänd musik. Egentligen skulle jag också ha en gudstjänst i Duveds kyrka klockan 19, men talade med min kyrkoherde om att jag inte tror att jag fixar det. Tre gudstjänster på en och samma dag blir för mycket. Sådant har aldrig varit ett bekymmer tidigare i mitt liv, men nu funkar det inte längre. Jag är glad att ha en förstående chef, som omedelbart gjorde om schemat.
 
Jag önskar er alla en fin vecka!
 

Livet

Längtan efter andrum – Åre gamla kyrka

Jag tror vi alla längtar efter andrum då och då. Att  få vara stilla i tystnad. Att få släppa alla krav, alla måsten, alla borden. Att bara få vara. I Åre gamla kyrka erbjuder vi kvällsmässan ”Andrum” på torsdagskvällarna. Den här kvällen blev det ett synnerligen påtagligt andrum. Det kändes i hela kyrkorummet. Psalmen Bred dina vida vingar som en inledning, Paulus ord i Bibeln om enhet, ljuständning vid vårt vackra ljusträd i vapenhuset, medan Janne spelade stillsam folkmusik på orgeln, delandet av bröd och vin, psalmen Bliv kvar hos mig och en improvisation över Jag vet en dejlig rosa som avslutningsmusik.

Bilden är tagen en stund innan mässan. Det var inte så här tomt sedan…

Vi var lite tagna, allihop, av stunden. Det blir så ibland. Det är något med delaktigheten. När alla känner sig indragna i skeendet.

Det där andrummet jag kan känna i en kyrka, men som jag också kan känna ute i naturen. När det blir så där hisnande stort och jag blir en del i det stora. Det är väl något med känslan av sammanhang som gör det, gissar jag.
Livet

Får man gifta sig utomhus?

Ja, får man det? På en fjälltopp med vidunderlig utsikt? Vid en glittrande sjö? Hemma i trädgården? Ja, allra oftast får man det. Inom rimliga gränser förstås. Men jag har vigt lyckliga vigselpar på många olika platser i våra trakter, det brukar bli fina stunder.
Idag träffade jag ett vigselpar som ska gifta sig i Åre gamla kyrka. Det är många, många som kommer hit och gifter sig här. Människor från hela Sverige och emellanåt från andra håll i världen. Och den kyrkan gör något med människor! Så många som jag sett som stannar till innan för kyrkporten och måste stå stilla och liksom hämta andan.
Här har jag vigt par när kyrkan varit fylld av glada gäster, men kanske lika ofta har det varit enbart vigselparet tillsammans med deras barn eller vittnen.
Jag är tacksam och ödmjuk inför den uppgiften! Det är stort och vackert att få dela ett så viktigt ögonblick i människors liv.

Livet

Drop-in-dop

Bildresultat för dop

I morgon, för fjärde året i rad, i pingstens tid bjuder vi in till drop-in-dop i Åre församling. Då är det bara att droppa in och bli döpt. Präst och kyrkomusiker finns på plats i Åre gamla kyrka mellan klockan 12 och 15, och i St Olofsgården väntar husmor med dopkalas och tårta.

Ett drop-in-dop är perfekt för de föräldrar som inte haft tiden eller orken att skriva inbjudningskort och samla släkten och bjuda på kalas. Hit är det bara att komma med sitt lilla barn och hen blir döpt utan en massa planering och förberedelser. Ett drop-in-dop är också väldigt bra för den som är vuxen och aldrig blev döpt som barn. Som kanske har burit på en längtan men aldrig riktigt tagit steget och kontaktat kyrkan. Nu är det bara att komma! Bara att droppa in.

En kan bli döpt alldeles oavsett ålder, alldeles oavsett bakgrund och ursprung. Dopet är av nåd, enbart av nåd. Så varmt välkomna!

Bildresultat för dop