Familj och vänner

Mina kreativa vänner

Idag lämnade jag Åredalen med allt myller av människor och åkte österut. Jag tog mig till Krokom där mina fina vänner Maud Deckmar och Eva Alexandersson hade vernissage i den gamla lanthandeln. Tack gode Gud för alla mina kreativa vänner!

Jag passerade Åre där höstmarknaden pågick för fullt och det var folk och bilar och marknasstånd överallt! Helt fantastiskt med tanke på vädret – ordentligt kallt, blåsigt, regnigt. Men jag satt i bilvärmen med en kopp kaffe och lyssnade på radio, och snart var jag framme i Krokom.

På övervåningen i den gamla lanthandeln hängde Mauds och Evas tavlor. Jag gick runt ett första varv och bara tog in. Mauds bilder har ett viktigt tema. ”Ingen annan kan sjunga mina sånger”. ”Ingen annan kan styra mitt liv” och så vidare. Och min favorit, den som grep tag så det kändes ordentligt i hjärtat: ”Ingen annan kan öppna dörren till mitt hopp”

Evas bilder är målade med tusch och finurligt detaljrika. De berättar om hennes barndom och uppväxt och livet ständigt utomhus. De är var och en som små sagor, tavlor som en bara vill krypa in i och upptäcka mer av.

Maud och Eva var förstås på plats och berättade om sina konst sin kreativitet. Det var så fint att få träffa dem, det blir inte så ofta nu för tiden. Förut var vi med i samma skrivargrupp, ”Gloria Mundi”, men sedan jag flyttade till Duved kan jag inte vara med på samma sätt. Desto härligare att träffa dem idag och få ta del av all deras konstnärliga begåvning. Jag åkte därifrån fylld av inspiration och värme.

Har ni vägarna förbi Krokom, så gå in och se deras utställning. Den visas under hela oktober.

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Tankar vid ett berg

Jag går från kyrkan upp mot torget, och höstsolen skiner. Det är lugnet före stormen i byn – snart sätter Åre Höstmarknad i gång. Jag slår mig ner en kort stund på en av bänkarna och blickar upp mot Åreskutan. Berget som står där alldeles oavsett om någon vandrar på det eller inte, alldeles oavsett om kabinbanan är igång eller inte. Helt oberoende av hur vi tycker och tänker om sakernas ordning.

Det är något med berg som fascinerar oss människor. Det är Åreskutan som drar så många gäster hit, som gör att så många av oss väljer att bosätta sig här. För en del är det skidåkningen på vintern som lockar eller downhillcyklingen eller vandringen på sommaren. För andra är det att få sitta i hotellfoajén eller hemma i fjällstugan och titta ut genom de stora fönstren och bara betrakta det där berget.

I en annan tid och i en annan del av världen finns en människa som också betraktar ett berg. En man med svårigheter och bekymmer. Han ser upp mot det där berget och undrar varifrån hjälpen ska komma. Och på något sätt tycks ett svar söka sig fram till honom. Ord om trygghet och tröst. Ja, någon verkar svara honom när han frågar.

Gud bevarar dig, i Guds skugga får du vandra, Gud går vid din sida… Gud skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psaltaren i Bibeln.)

Kanske är det trygghet vi känner när vi betraktar ett berg. Tryggheten i något som inte förändras. Det rubbas inte. Det står kvar genom snöstormar och oväder, genom solskensdagar och torrperioder. Berget står där stadigt och lugnt också när världen brinner, också när samhället är föränderligt, också när mycket omkring oss känns osäkert.

Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem Gud hjälpen sönder och skickar ut sitt ljus… (Ur psalm 238 i Psalmboken.)

/Karin