Familj och vänner

En gnistrande morgon vid Norrfly herrgård

På den här vackra platsen sov vi igår natt, jag och älskade familjen. En gammal byggnad strax utanför Kilafors i Hälsingland, som genom åren rymt bland annat mentalsjukhus, men som nu är renoverat och ordningsställt till Bed and breakfast.

Vi har varit på en liten utflykt den här helgen. I lördags morse packade vi in oss i bilen (efter den härliga skidturen som jag skrev om HÄR) och åkte söderut. Åkte genom ett soligt, vackert vårvinterlandskap. Stannade och åt lunch, satt i bilen och drack kaffe, lyssnade på radio, småpratade.

Sedan fick vi en fin eftermiddag och kväll i Kilafors med goa människor.

Och så övernattade vi på Norrfly Herrgård och sov väldigt gott. Vi vaknade till strålande söndagssol och gav oss ut på en promenad i de vackra omgivningarna. Det var varmt, det var verkligen en känsla av vår. Det var så där så vi vände ansiktet mot solen och blundade och kände att en annan tid är på väg.

Nu är vi hemma igen, och det är måndag, och det är minus arton grader och solen skiner och älskade maken sticker iväg och åker skidor på Skutan.

Jag önskar dig en fin, ny vecka!

/Karin

Vackra omgivningar strax utanför Kilafors.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Musiken

Nyårsafton och kulning

Den här nyårsaftonen är magiskt vacker. Temperaturen har legat på runt minus tjugo och det har varit gnistrande klart. Vi har huset fullt med härliga personer, både små och stora. Några har åkt slalom idag i kylan, några har softat här hemma och bakat kaka inför kvällens nyårsmiddag, själv har jag förberett morgondagens gudstjänst och gått långpromenad med Gillis.

Och så har jag mixtrat och fixat och till slut lyckats lägga ut en video på Youtube. Det är klippet från när jag i fredags inledde mellandagskonserten i Duveds kyrka med att kula.

Jag stod uppe på läktaren, för kvällen upplyst i blått sken, och kulade. Min kulning besvarades av Torkel Johansson som blåser i kohorn och bockhorn. Det var en fantastisk upplevelse, och jag nådde upp till toner jag inte trodde jag skulle nå. Det är häftigt när en vågar kasta sig ut och prova. Så nu är premiären av att kula inför stor publik avklarad. Och det gav mersmak. Gå gärna in på Youtube och se och lyssna, bara sök på mitt namn, så hittar ni det.

Jag önskar er en fin nyårsafton och ett gott nytt år! Vi hörs igen 2018!

/Karin

Skrivandet

Jag bara skriver och skriver

Jag skriver. Jag sitter vid matbordet med en kopp glögg intill mig och skriver. Emellanåt tittar jag upp och ut genom fönstret och ser Åreskutan i all sin vita klädnad. Jag skriver och timmarna flyger iväg. Jag behöver ställa en timer på 45 minuter för att komma ihåg att ta en paus. Så när den piper till  reser jag mig, går och dricker lite vatten, sträcker på kroppen, sätter mig i 45 minuter igen och skriver. Och igen och igen.

”Drottningen af Åre” är färdigskriven och klar, är lanserad och presenterad, finns att köpa för intresserade läsare. Och nu när den är klar finns plats i huvudet för nya berättelser. Och de senaste veckorna har en berättelse tagit form riktigt ordentligt i mitt huvud. Det är den jag skriver ner nu. Och skriver och skriver.

Det är så vansinnigt roligt och lustfyllt att skriva! Att låta orden och formuleringarna strömma från huvudet, ut genom fingrarna, in i datorn. Att se en berättelse växa fram. I morgon ska jag skriva igen. Nästan hela dagen.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Skrivandet

Jag behöver inte åka till Bali

…och inte till New York eller Paris eller till Alperna. För jag har det så himla bra här hemma! Och tänk så skönt det är att känna precis så – att hemma är bästa platsen av alla platser.

Jag har haft en så fin dag här hemma idag. Vaknade av att Gillis väckte mig strax efter sex och vi tog en långpromenad. Det blev en smått magisk stund. Mörkret, snöknarret under skorna, upplysta hus och gårdar. Ensamheten.Stillheten. Tystnaden. När jag kom hem bryggde jag kaffe, tände en massa levande ljus och satte mig med datorn vid matbordet och skrev. Jag har en text till Kyrkans Tidning som jag ska lämna in under helgen. När den var klar kröp jag ner i sängen och somnade direkt. Och vaknade av ljud och dofter från köket – älskade familjen stekte amerikanska pannkakor och vi åt en lång, härlig, sen frukost tillsammans.

De drog iväg för att åka slalom på Åreskutan och jag ville hellre vara hemma. Så jag lagade mat, lyssnade på julmusik och drack glögg i stället. En kär vän och hennes två barn kom förbi och vi drack kaffe och åt pepparkakor. Och pratade och skrattade.

När mörkret lagt sig satte jag på mig längdskidorna och tog med mig Gillis till spåret. Härligt, snöfluffiga spår är det nu här i Duved.

Ja, det är en ynnest att få bo här! Jag behöver verkligen inte åka till Bali.

Familj och vänner, Utomhuslivet

Söndagar som ska komma

Vi går hand i hand längs vägen, älskade dottern och jag. Det är mörkt omkring oss, snön öser ner och blåsten river tag i allt. Vi är på väg till hennes gymnastik i sporthallen och vi tittar upp mot pisterna och där lyser lamporna nu. Vintersäsongen drar igång och liftarna öppnar på fredag!

Och hon säger:

Den här vintern vill jag att vi åker skidor varje söndag. Jag vill att vi stiger upp vid åtta, äter frukost och åker in till Åre. Så tar vi några timmars skidåkning på Skutan och sedan åker vi hem och har en skön eftermiddag hemma.

Så otroligt härlig var hennes bild av våra kommande söndagar. Jag säger JA! Och så här härligt hade vi det under en av  våra skiddagar förra säsongen:

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Tankar vid ett berg

Jag går från kyrkan upp mot torget, och höstsolen skiner. Det är lugnet före stormen i byn – snart sätter Åre Höstmarknad i gång. Jag slår mig ner en kort stund på en av bänkarna och blickar upp mot Åreskutan. Berget som står där alldeles oavsett om någon vandrar på det eller inte, alldeles oavsett om kabinbanan är igång eller inte. Helt oberoende av hur vi tycker och tänker om sakernas ordning.

Det är något med berg som fascinerar oss människor. Det är Åreskutan som drar så många gäster hit, som gör att så många av oss väljer att bosätta sig här. För en del är det skidåkningen på vintern som lockar eller downhillcyklingen eller vandringen på sommaren. För andra är det att få sitta i hotellfoajén eller hemma i fjällstugan och titta ut genom de stora fönstren och bara betrakta det där berget.

I en annan tid och i en annan del av världen finns en människa som också betraktar ett berg. En man med svårigheter och bekymmer. Han ser upp mot det där berget och undrar varifrån hjälpen ska komma. Och på något sätt tycks ett svar söka sig fram till honom. Ord om trygghet och tröst. Ja, någon verkar svara honom när han frågar.

Gud bevarar dig, i Guds skugga får du vandra, Gud går vid din sida… Gud skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psaltaren i Bibeln.)

Kanske är det trygghet vi känner när vi betraktar ett berg. Tryggheten i något som inte förändras. Det rubbas inte. Det står kvar genom snöstormar och oväder, genom solskensdagar och torrperioder. Berget står där stadigt och lugnt också när världen brinner, också när samhället är föränderligt, också när mycket omkring oss känns osäkert.

Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem Gud hjälpen sönder och skickar ut sitt ljus… (Ur psalm 238 i Psalmboken.)

/Karin

 

Präst i Åre

Vigsel på Copperhill i Åre

Här uppe på fantastiska Copperhill i Åre hade jag en vigsel igår. Vi höll till ute på helikopterplattan och solen lyste på oss, och de en aning hotfulla molnen ovanför Åreskutan kom aldrig till oss. Den vy som vigselparet hade framför sig när de sa sina ”ja” är inte så pjåkig… Åreskutan, Åresjön och Zlatans tak…

Liselotte fick sätta på sig solglasögonen för att kunna se noterna när hon skulle spela musiken under vigseln. Och vi konstaterade, hon och jag, att vårt arbete är fullkomligt magiskt sådana här dagar – att få vara med och dela två människors största stund. Hon får spela den musik de önskat och på så vis förgylla deras dag ytterligare. Och jag vår ge dem det största jag kan ge – Guds välsignelse. Och att dessutom få göra det på en sådan här plats.

Familj och vänner, Livet

Två år i vårt hus

För två år sedan flyttade vi in i vårt hus. Tiden flyger och vi trivs. Det är en stark känsla av hemma. Det finns en hel massa saker som jag gillar med att bo just i vårt lilla gråa hus bland fjällen, till exempel…

…altanen med utsikten över Åreskutan…

…och utsikten över Mullfjället…

…och matrummet med de stora fönstren där vi har vårt stora matbord där många får plats…

…och kökssoffan som är bred och kan ge plats åt många. Ingenstans är det så skönt att ta en eftermiddagsvila som just där…

…och närheten till Ullådalen. Tio minuter i bil så är man där…

… och trappan på framsidan där det är så gott att sitta och dricka kaffe…

…och promenadavståndet till mataffären, skolan, min arbetsplats, tåget, bussen, pisterna…

…och närheten till Åre med allt vad Åre innebär…

…och närheten till elljusspåret…

…och…och…

Ja, vi trivs! Och i morgon firar vi inte bara två år i vårt kära hus! Imorgon firar vi framför allt att vi har en tolvåring i familjen.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Utomhuslivet

När alla andra sover

Strax före sju tassar jag ut i försommarmorgonen med min kopp kaffe. Allt är stilla, allt är tyst förutom fåglarna som sjunger. Det är mulet men varmt i luften. Jag sitter en stund på altanen och betraktar Åreskutan och Mullfjället. Fridfullhet. Helt nödvändigt efter nyhetsrapporteringen om ännu ett terrorattentat i London.

Det är en galen värld vi lever i och samtidigt en värld som är mycket vacker. Dessa kontraster.

Jag sitter en stund och reflekterar och sedan tar jag tag i rensning av jordgubbsland och bland rabarber. En bra syssla för att skingra tankar.

Senare dukar jag bordet ute i trädgården. Vi ska äta vår första utomhuslunch denna sommar. Älskade makens goa bröder ska äta med oss.

/Karin

Betraktelser, Livet, Utomhuslivet

En livsbejakande människa

”Ska vi ta en skidtur?” sa älskade maken igår kväll när jag rätt sent kom hem från jobbet. Jag tittade ut genom sovrumsfönstret och såg den här fantastiska vyn över kyrkan och Åreskutan, och tänkte att det vore underbart med en skidtur, men orkade inte. Jag var så himla trött efter en lång arbetsdag att jag bara inte orkade. Trots den magiskt vackra kvällen där ute.

Så medan jag gick och la mig drog älskade maken iväg till Ullådalen och åkte skidor. Och såg solen försvinna ner bakom fjällen.

Jag sov när han var tillbaka, men jag hade gjort i ordning fika till honom och skrivit en lapp: Fika till min älskade, livsbejakande bättre hälft. Jag är så stolt och glad över honom, så glad att han är en livsbejakande människa. Så glad att han tar till vara en kväll som denna!

Det är precis så jag också vill leva! Ta vara på de stunder och möjligheter som ges. Men igår kväll var jag lite för trött. Men här, här gjorde jag det – tog till vara på dagen och livet.

Hoppas DU också gör det!

/Karin