Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Tillit – reflektion vid Åreskutan

”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn…” De orden av Tomas Tranströmer kom till mig för några dagar sedan, när jag efter en ljuvlig skidtur stod utanför Copperhill, och precis skulle gå in och dricka varm choklad med älskade familjen.

Det är förunderligt med ord som stannar kvar i kroppen och liksom kan matas fram i precis rätt ögonblick. En dikt eller en låttext eller ett bibelord som kommer till en när en som mest behöver det.

Eller som de människor som blivit dementa och som det är mycket svårt att kommunicera med, men som omedelbart börjar sjunga med om en börjar nynna på till exempel psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Ja, jag stod där utanför Copperhill och blickade ut över Åreskutan och funderade en stund kring ordet tillit, som stavas lika från båda håll. Och Tranströmers ord kom till mig.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

När en psalm gör att jag gråter

omslagvardagpsalm

Hej fina läsare!

Igår sjöng jag en psalm som jag aldrig sjungit förut. Det var en psalm som fick mig att gråta. Det är så med psalmer ibland. De drabbar, berör, tar tag i, ruskar om, tröstar. När jag sjungit den klart är jag inte riktigt samma människa som jag var innan.

Jag anar att ni också har någon sådan psalm. Jag vet att på topplistan över psalmer som berör svenska folket ordentligt på djupet ligger till exempel ”Blott en dag” och ”Var jag går i skogar, berg och dalar”. Men jag vet också att psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” är på väg uppåt på den listan. Är någon av de en sådan psalm som berör er?

(Kuriosa: För några år sedan var jag med och spelade in en CD med texter på härjedalska, översatta av Göran Mann från Vemdalen. Där sjöng jag bland annat ”Blott en dag”, som på härjedalska fick namnet ”N´enda dag”. Den har blivit väldigt uppskattad och spelades ett tag flitigt i vår lokalradio. Och varje gång jag ger konserter är det alltid någon som efterfrågar just den psalmen.)

En kvinna som heter Charlotta Folkelind, och är konstnär, gör fantastiskt vackra almanackor med akvareller med psalmtexter. Vi har en sådan almanacka här hemma. Det är fint att varje morgon bläddra fram en ny dag och en ny psalm. Det är framsidan på almanackan ni ser på bilden.

Och psalmen som fick mig att gråta? Vilken var det? Jo, den har nummer 789 i Psalmboken och heter ”Herre, din son var en timmerman”. Jag hade inga förväntningar innan om att jag skulle beröras så av den psalmen, men det var något visst med den. Dels melodin som var så vacker, och förstås, dels orden, som berättade om en Gud som på riktigt delar våra liv och vår vardag.

Herre, din son var en timmerman, välsigna alla som bygger! Vinden blåste och solen brann. Yxan låg i hans breda hand, bördor bar han på ryggen.

Han var förtrogen med mager jord, bekymmer och vedermöda. De som lyssnade till hans ord kom från åkrar och arbetsbord, fiskeskutor och skötar.

Önskar er en fin torsdag!

/Karin, uppfylld av psalmer idag