Drottningen af Åre, Skrivandet

Att ge ut en bok

Lite då och då får jag frågor om hur jag tänker kring bokförlag och hur det har varit för mig och mina böcker. Så jag delar några tankar här.

Mina två första böcker, ”Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv” (som jag skrev tillsammans med Ulla Granqvist och Sonja Wahlén) och ”Den där elden inom” gavs ut på bokförlaget FB. Jag hade hört talas om att det förlaget hade en önskan om att ge ut tankeväckande böcker, så när vi börjat skriva på manuset till det som skulle bli vår bok om sorg, så tog jag kontakt med FB. De tyckte det lät som om vår bok låg helt i linje med vad de ville ge ut, så de bad oss skriva klart vårt manus och skicka in det. När vi gjort det fick vi ganska snart besked om att de ville ge ut boken. Den boken släppts hösten 2012.

I och med det hade jag etablerat en kontakt med FB-förlag och de ville gärna ge ut den roman jag då börjat skriva. Så hösten 2013 släpptes ”Den där elden inom”.

Efter det skrev jag en del utifrån Bibelberättelser som jag tycker om, och jag tänkte mig att det skulle vara något som skulle kunna passa för konfirmander och ungdomsgrupper. Jag tog kontakt med Verbum Förlag och presenterade min idé. De tyckte om den och hos dem gav jag ut böckerna ”Du ritar i sanden” 2015 och ”Du möter min blick i vimlet” 2016.

Under tiden hade idén fötts om att skriva om kvinnan som startade Åres första hotell, och jag började skriva boken som kom att få namnet ”Drottningen af Åre”. När det manuset var klart stod jag i valet och kvalet: Skulle jag våga skicka det till förlag? Jag visste att det här manuset inte var aktuellt för mina två tidigare förlag, så vart skulle jag skicka det? Vilket förlag skulle det passa hos? Men jag vågade inte skicka iväg det. Det kändes så ömtåligt. Skulle jag klara att få ett nej eller till och med flera nej?

Så jag landade i att jag skulle ge ut boken på eget förlag. Jag tänkte så här: Om fröken Kristina Hansson, drottningen af Åre, år 1895, när kvinnor inte ens hade rösträtt, vågade öppna ett alldeles eget hotell, så måste väl jag våga ge ut en bok på eget förlag!

Så blev det! Jag startade Gryningsljus Förlag och har tillsammans med min man skött allt vad gäller utgivning av den här boken. Det har varit mycket jobb, många nya saker att lära sig, men oj, så roligt det har varit! Och utmanande och utvecklande! Boken har ju dessutom sålt väldigt bra och fått många fina omdömen, så jag hade inte behövt oroa mig så mycket som jag faktiskt gjorde.

Insikter efter att ha gett ut en bok på eget förlag:

  • Det gäller att omge sig med kunniga och kompetenta människor! Jag anlitade både lektör och redaktör för att jobba med min text. Helt ovärderligt! Jag valde också layoutperson med stor omsorg! Omslaget är oerhört viktigt! Det måste se professionellt och genomtänkt ut.
  • En behöver ha gott om plats för att kunna ta emot alla böcker när de är tryckta och klara. Här skrev jag om när mina böcker kom hem till oss.
  • Det går åt mycket tid till att skicka böcker till höger och vänster. Men det är en rolig arbetsuppgift.
  • En måste ligga på vad gäller marknadsföring. Det är ingen annan som sköter presskontakter, boksläpp, bokpresentationer och annat. Här kan du läsa mer om en av mina bokpresentationer.
  • Ska boken komma ut och säljas så är det JAG som måste fixa det, ingen annan. Men det ger också en skön känsla att ha ”allt i sin hand”.

Så, med facit i hand är jag jättenöjd med beslutet! Jag är glad och stolt att jag vågade.

Det har verkligen sina för- och nackdelar både att vara knuten till förlag och att ge ut boken på egen hand.

Ja, några tankar från mig om min resa med mina böcker. Lycka till om just DU just nu går i tankar kring bokutgivning!

/Karin

Skrivandet

Dags att marknadsföra min bok

Nu har marknadsföringen av min nya bok inletts. Förlaget har den med i sina olika kanaler och sociala medier, då och då dyker den upp i mitt eget flöde. Det känns förstås lite speciellt. Till veckan ska jag till Stockholm och spela in en kort film för att ha i marknadsföringen, veckan efter det ska jag prata i vår lokalradio om boken. Och den 28 april är det det officiella ”släppet” i Duveds kyrka. Det känns roligt! HÄR skriver jag mer om det. Har vi tur blir det något i tidningarna också framöver.

Bilden ovan har jag haft i bloggen förut, tagen av min fina vän Eva.  Den gången var det boksläpp för ”Du ritar i sanden”, en makalöst härlig kväll i Gamla kyrkan i Östersund.

Du möter min blick i vimlet

Och så här ser den ju ut, min nya bok.

Hälsar Karin, som önskar er alla en fin skärtorsdagskväll.

Berättandet, Skrivandet

Att marknadsföra en bok

Idag hade jag telefonmöte med dem som arbetar med marknadsföringVerbum Förlag. Nu ska ju min nya bok, ”Du möter min blick i vimlet”, ut och hitta så många läsare som möjligt! Det blev ett härligt, kreativt möte där idéerna bubblade. Vi pratade om releasefest, om sociala medier, om papperstidningar, om föreläsningar… Nu har vi en marknadsföringsplan för boken. Redan nu finns den ute på t ex Bokus och AdLibris.

Jag tycker mycket om baksidestexten:

I boken Du möter min blick i vimlet berättar Karin Härjegård i novellform om livserfarenheter hämtade ur Gamla och Nya testamentet. Möt kvinnan som delar med sig av det sista hon har. Möt Elia som flyr från Gud bara för att möta Gud, vännerna som gör allt för sin vän och kvinnan som inte ger upp. Bibeln berättar om människor, i berättelserna möter vi upplevelser och de utmaningar som livet ger och ger oss tankar och möjligheter till samtal i dag.

Det är en spännande tid som väntar framöver.

Bilden är ett tidningsurklipp ur Östersunds Posten. De gjorde ett jättefint reportage när ”Du ritar i sanden” släpptes. Får se om de skriver något också den här gången.

Livet

Glad

Ungefär så här glad är jag! Fylld av hopp och sprittande i kroppen. Jag har fått en första aning om hur min nya bok kommer att se ut. Jag har fått se titeln,  färgen, bokstäverna och bilderna. Det här känns väldigt roligt! Den ska likna min förra bok ”Du ritar i sanden”, det ska framgå tydligt att de hör ihop, och samtidigt att de är helt två olika. Jag tycker formgivaren gjort ett fantastiskt arbete! Jag längtar tills jag får visa här på bloggen, men inte riktigt än.
 
Att hålla sin egen bok i sina händer är en märkvärdig upplevelse. Jag har ju haft förmånen att få uppleva det tre gånger tidigare. Man står där och känner på omslaget, tittar, och kan inte riktigt greppa att detta faktiskt är min bok! Jag har faktiskt skrivit den här. Jag har kämpat och slitit och njutit och glatts under arbetets gång. Nu är den färdig. Nu ska andra människor ta sig an den och uppleva den och i bästa fall tycka om den. Åtminstone tycka något om den.
 
Jag återkommer om min nya bok. Var så säker. 🙂

Livet

Ett kreativt 2017

Den här bilden gillar jag mycket, och den får representera min önskan om ett kreativt 2017. En bild och ett minne från en fin kväll i våras i Rödöns församlingshem, där jag presenterade min bok ”Du ritar i sanden”, och sjöng och spelade tillsammans med bästa Astrid Åslin. En sådan där kväll då jag fick göra allt det där jag tycker så mycket om, och inför en lyhörd och inkännande publik. Tack Eva Grelsson att du fotade!
 
Ja, jag hoppas mycket på året som väntar. Jag vet redan nu om en hel rad roliga, kreativa saker jag ska få vara med om, till exempel ska jag…
 
med min gitarr framföra musikprogram på temat ”Hopp”
ha en kulturkväll på en bygdegård
gå en kurs i muntligt berättande i Stockholm (SÅ roligt det ska bli!)
släppa min fjärde bok
gå en kurs i kulning (också himla skoj!)
ännu en gång leda kursen Skriv ditt liv på Åredalens folkhögskola
göra några sommarkonserter
åka till bokmässan i Göteborg tillsammans med min nya bok
prata om min nya bok i olika sammanhang
 
Var och en av de här sakerna ger mig pirr i magen. Förväntan. Glädje. Tänk vad vi behöver just förväntan och glädje i våra liv.
 

Livet

Utmattningssyndrom – och resan vidare

För ungefär två år sedan fick jag förfrågan från förlaget Verbum om att skriva en bok, den bok som senare fick namnet ”Du ritar i sanden”. Jag blev så otroligt glad! Dels över att faktiskt få ett sådant uppdrag – att jag skulle få skriva ännu en bok! – dels för att jag då skulle behöva vara tjänstledig för att skriva boken. Tjänstledigheten kändes just då som en stor, stor lättnad och befrielse.

Jag hade arbetat på tok för mycket under på tok för lång tid. Jag var så slut, trött, sliten, bräcklig, och jag tänkte att mitt tjänstlediga år och mitt bokskrivande precis var vad jag behövde. Jag skulle få sitta med mina texter om dagarna, men också ha tid till att röra på kroppen, vara ute i friska luften, vila. Helt enkelt komma i fas igen.

I januari 2015 började jag min tjänstledighet och mitt skrivande. Men jag kände nästan omedelbart att det där jag längtat efter inte infann sig. I stället blev jag tung, ledsen, ännu tröttare än förut. Jag ville bara sova. Jag ville bara ligga i sängen med fördragna gardiner. Jag drabbades av ångestattacker och av djupt svårmod.

Men jag gick upp varje morgon klockan kvart i sex, kokade en kopp kaffe, och skrev. Jag hade ju ändå en bok som skulle bli klar! Men efter någon timmes skrivande fanns absolut ingen ork kvar. Bara tomhet och trötthet.

Tankarna på jobbet gav mig ångest. Bara tanken att gå till min arbetsplats gav mig ångest. När min dotter en dag sa till mig ”Ska du aldrig bli glad igen?” insåg jag att jag behövde uppsöka en läkare, så här kunde jag inte ha det.

Läkaren var ung, och jag undrade för mig själv hur han skulle kunna förstå. Hur skulle jag kunna förklara hur jag mådde? Jag fick fylla i formulär kring mitt psykiska mående och insåg att jag under ganska lång tid hade haft sömnsvårigheter med många grubblande nätter. Att jag under ganska lång tid drabbats av hjärtrusning och haft svårt att andas. Att jag under ganska lång tid varit mycket, mycket trött. Att jag haft problem med minnet. Han sa att det inte var ovanligt att det blev precis som det blivit för mig. Att när man av någon orsak bromsar in, går in i ett lugnare tempo, bryter av sitt vanliga liv, faller ner i depression. Att när man, som jag, jobbat på tok för mycket på tok för länge, och plötsligt ska leva på ett annat sätt – då kommer depressionen. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom.

Han frågade om jag ville äta humörhöjande medicin eller insomningstabletter, men jag sa nej till det. Tänkte att det var bättre att ta mig igenom mörkret utan mediciner. Han rådde mig att se över min arbetssituation.

Tiden som följde såg ut så här: Jag skrev om morgnarna. Sov under förmiddagarna. Var ute i friska luften om eftermiddagarna. Gick och gick. Gick helst i skogen längs skoterspåren där jag inte behövde möta människor. Var med familjen om kvällarna. Orkade inte med så värst mycket social samvaro i övrigt.

Snart insåg jag att jag på riktigt behövde se över min arbetssituation. Och när jag började fundera på det visste jag med hela mig: Jag skulle säga upp mig! När ett arbete går ut över ens hälsa, då är det inte värt det! Inget arbete kan vara så viktigt!

Och när jag formulerat det för mig själv släppte så mycket av ångesten i kroppen. Det blev plötsligt så mycket lättare att andas. Och jag sa upp mig, och jag blev erbjuden en annan tjänst, och jag sa att jag bara ville jobba halvtid, och det ljusnade. Det gjorde verkligen det.

Det har varit en tuff resa, även om jag inser att jag kommit skonsamt undan, om jag jämför med många andra. Jag känner till så många som blivit sjukskrivna i flera år, som blivit mycket djupt deprimerade, som tappat kroppsfunktioner, har bestående minnesbekymmer och sömnsvårigheter.

Jag mår bra idag, men jag har inte samma ork som förut. Jag får hushålla med mina resurser. Jag kan inte planera in en massa saker, som jag alltid kunnat förut, utan se till att det finns luckor, att det inte blir för mycket. Och när det ändå blir för mycket rasar jag ner i mörkret, men kommer ganska snart upp igen. Så jag behöver vara rädd om mig. Jag är medveten om det.

Livet

Ett utåtriktat år

Jag har haft ett fantastiskt år när jag ser tillbaka. Ett år med mycket skapande, mycket kreativitet och mycket flängande hit och dit med prat om böcker med mera. Så mycket att jag bestämde mig för att den här hösten, hösten 2016, skulle bli en höst där jag drar mig tillbaka en aning. En höst där fokuset ligger mer på att sitta stilla och skriva än att fara runt och berätta.
 
Men, som sagt, det senaste året har varit fantastiskt roligt. Här är ett axplock av sådant jag sysslat med.
 
Jag har gjort en musikföreställning utifrån min bok ”Du ritar i sanden” tillsammans med världens bästa Astrid Åslin. Vi har gjort den på många ställen. Så skoj!

Jag var en sväng ner till Eskilstuna och berättade och sjöng tillsammans med min goda vän och organist Maria Helmér. Det var en mäktig kyrka att få sjunga i.

 Min goda vän och musiker Jenny Michanek och jag återuppväckte vår musikföreställning ”Kallad”. Så häftigt att åter igen gå in i den berättelsen.

 

 
 Jag skapade en föreställning som jag kallar ”Inspiratöser” och som jag framfört på lite olika ställen. Här i Mörtakåtan i Mattmar.

 Jag var till Uppsala och pratade om mina böcker. Tog med mig min mamma på min resa och vi bodde en natt i Stockholm.

 I vackra maj var jag först till Flämslätt utanför Skara och pratade om ”Du ritar i sanden”. Åkte direkt därifrån till Gotland och pratade böcker. Och fick fina dagar där med min käre man.

 Och i somras gjorde jag traditionsenligt en sommarkonsert i Hede kyrka tillsammans med Eva-Britt Nordstrand. Alltid lika roligt!

 Nu på höstkanten har jag dragit igång föreställningen som handlar om fröken Kristina Hansson, kvinnan som startade Åres första hotell. Numera är jag en del av ”Åretalarna”, en föreläsarförmedling här i Åredalen.

 Och så har jag en novell med i antologin ”Orter och ställen”, och den har jag pratat om vid ett par olika tillfällen.

Så, ett fantastiskt roligt och utåtriktat år, men nu letar jag mig inåt. Nu vill jag sitta här vid mitt skrivbord och skapa och dricka kaffe och se hösten bli allt mörkare där utanför.

Livet

Att uppvärderna berättelser och berättande

Idag har jag varit på ett roligt uppdrag. Jag har mött barn- och ungdomsledare, som arbetar i olika församlingar i Svenska kyrkan, och pratat om berättelser. Det blev en bra stund, som blev mer samtal än föreläsning. Det är så skoj när det blir delaktighet, och människor delar med sig av frågor och egna tankar. Det var en härlig skara människor jag fick möta idag. Tack för det!
Jag brinner för berättelser och berättande, och tror att vi behöver uppvärdera berättandet i vår tid. Det finns något stort och nästan magiskt i att lyssna till en berättelse, att ta del av en berättelse, att bli en del av en berättelse.
Jag utgick idag från min bok ”Du ritar i sanden”, som ju är en bok med återberättade Bibelberättelser. I den har jag försökt att göra berättelserna riktigt levande, så den som läser eller lyssnar blir indragen i skeendet.

Jag åkte buss till Hållandsgården, där jag höll föreläsningen/samtalet, och hade turen att få skjuts hem efteråt. Käre maken passerade precis. När vi kom hem bytte vi om och drog iväg till Ullådalen. Han cyklade hela långa, branta vägen upp, jag promenerade liftgatan med busig Gillis. En härlig kväll i solsken.
Livet

Löptur och föreläsning

Det är lite annorlunda att springa i Visby i jämförelse med hemma i Duved… Att springa vid havet, höra vågorna slå mot land, känna doften av salt, se allt omkring som grönskar och blommar. Underbart! Samtidigt som jag tycker så mycket om att springa bland fjäll och i skog där hemma… Jag var ute i en timma. Hann i huvudet strukturera mitt föredrag och justera en del saker.

När jag kom tillbaka till hotellet åt vi en god frukost och drack kaffe.

Nu är jag piffad och fixad och redo att gå upp till församlingshemmet intill domkyrkan där jag ska föreläsa om en stund.

Livet

Vackra Visby

Sent igår kväll, eller snarare inatt, anlände vi med färjan till Visby. Vi checkade in på vårt hotell och somnade gott. Imorse fick vi se hur hotellet faktiskt ser ut. Det är en vacker plats.

Vi är här för att jag i morgon ska föreläsa under Gotlands kyrkvecka. Det fanns idag en hel del spännande föreläsningar och seminarier att gå på. Jag valde ett seminarium om kyrkogårdsteater – intressant! Hoppas på att kunna höra något sådant någon dag. I övrigt har vi strosat runt en del under dagen, och suttit på uteserveringar, vilket är bland det bästa jag vet. Det är kallt i luften men solen värmer.

När vi kom till domkyrkan idag fick alla deltagare en påse med böcker och annat. Det var lite komiskt att kika ner i den och se sig själv i två upplagor…

Efter kvällsmässa i domkyrkan gick vi till en restaurang för att äta en sen middag. Vi var inte jättejungriga, så en Toast Skagen blev alldeles perfekt. Mycket god!

I morgon ska vi börja dagen med en löptur längs havet. Så det är bäst jag hoppar i säng nu. God natt!