Livet

En härlig överraskning

När jag precis stigit upp och satt mig vid köksbordet med en kopp kaffe kom älskade maken och sa att han glömt berätta en sak för mig – att vi skulle till Copperhill på SPA och hotellfrukost. Det var hans Alla hjärtans dagpresent till mig och förstås en mycket härlig överraskning! Så vi lämnade älskade dottern, och mina föräldrar som just nu är på besök, och gav oss av.
Så vi tog bilen upp till hotellet Copperhill med den makalösa utsikten. Där tog vi en stilla promenad med Gillis innan vi gick in i frukostmatsalen och tog för oss av buffén. Äggröra och bacon… Frukt och grönsaker… Plättar med sylt och grädde… En croissant och en café latte… (Lite apropå mitt förra inlägg…)
Sedan bytte vi om till badkläder och steg in i SPA-avdelningen. Vi har varit där några gånger förut, och det är väldigt härligt. Det där stilla och lugna och att bara få sjunka ner i varma vatten och samtidigt blicka ut genom de stora fönstren och se liftarna och pisterna.
Älskade maken vill alltid basta mer än jag vill. Jag vill å andra sidan alltid sitta längre i hotellfoajéer än han, så uppdelningen är glasklar. Jag älskar hotellfoajéer! Att få sitta i en skön fåtölj, sippa på en kaffe, betrakta människor som kommer och går. Underbart!

När vi kom hem väntade de här tre godingarna. Och min pappa förstås. Det är så mysigt att ha dem här!

 

Livet, Utomhuslivet

Femte årstiden och ”köjedag”

Det kan hända att det här är den första dagen i den femte årstiden, den allra bästa av årstider, vårvintern. För solen har värmt och himlen har varit blå, och det var 17 minus när vi vaknade, men sedan steg temperaturen till minus 6.
Men trots det ljuvliga vårvintervädret har vi hållit oss inne, jag och älskade dottern. Hon vaknade med feber och hosta, och har förstås behövt ta det lugnt idag. Och vi har varit inomhus med bästa möjliga sällskap – familjen H är här, och lille V är också sjuk, men rätt pigg.
Så mammor och barn har haft en riktig ”köjedag”, som man säger i Härjedalen, en dag när man av olika skäl myser inomhus. Papporna har åkt längdskidor i Björnen. Så vad har vi gjort? Lång frukost med amerikanska pannkakor… Fika… Spagetti och köttfärssås till lunch… Bokläsning och vila…Fika…
Snart ska middagen lagas – laxpaj – barnen mår ok trots snuvan och febern, och jag kan konstataera att trots finvädret där utanför fönstret har det varit en mysig ”köjedag”. Ikväll väntar förstås MelloHoppas ni haft en fin lördag!

 

Skrivandet, Utomhuslivet

Redigerar mitt manus

Jag redigerar dessa dagar. Stiger upp halv sex, kokar en kopp kaffe, ställer mig vid datorn och dyker in i mitt manus. Ser min redaktörs underskrifter och synpunkter, tar ställning till vad jag tycker. Har hon rätt? Ska jag ändra eller ska jag hålla fast vid min första tanke? Ofta ändrar jag, min redaktör är så klok och har skarpa ögon och stark känsla för texten.
Det roliga är att jag tyckte att jag vara så klar när jag skickade in manuset den här gången. Tänkte att redigeringsarbetet kommer att bli lätt som en plätt. Men det funkar ju inte så, jag borde veta det, nu när jag är inne på min fjärde bok. Grejen är att en blir blind för sitt eget manus, blind för sin egen text, och det är först när någon annan, redaktören, läser och tycker till, som en börjar se igen. Stavfel som smugit sig in, grammatiska fel, syftningsfel, och så de där sakerna som gör att berättelsen blir svår att förstå och hänga med i.
Så jag lyssnar på min redaktör, tar till mig hennes åsikter. Lär mig massor. Jobbar på här vid skrivbordet och timmarna flyger. Hajar till när jag hör ett ”hallå” i dörren och älskade dottern är hemma från skolan. Skönt då att sitta ner med henne och fika och höra hur hennes dag varit, skönt att för en stund släppa alla de berättelser som snurrar runt i mitt huvud.
Jag har inte varit ut över huvud taget idag. Det får bli en stilla kvällspromenad, så jag får röra på kroppen i alla fall en aning, och få in lite nytt syre. I morgon tror jag att jag blir klar med den här omgångens redigering och kan skicka in manuset till förlaget på nytt. Sedan får vi se hur mycket arbete som återstår.

Hjärtat som jag fann i en kal buske i Ullådalen lever med mig.

Betraktelser, Livet

Jag blir så galet provocerad!

Vi är tre vänner som möts över en lunch. Det är alltid trevligt och fint att sitta ner och äta lunch med vänner, men den här gången hade vi ett tydligt syfte med vårt möte. Vi behövde prata om hur det är att vara kvinna i vårt samhälle. I detta samhälle som kommit så långt i jämställdhetsarbetet, som har en regering som kallar sig feministisk, som har haft kvinnlig rösträtt i så många år, där kvinnor kan bli präster och läkare och poliser, och alla andra yrken de någonsin önskat, där kvinnor är chefer och har högt uppsatta positioner inom olika instanser, där många föräldrar delar föräldraledigheten, där… Ja, vi har kommit långt. Och samtidigt inte alls.
Jag blir så galet provocerad när kompetenta, högutbildade, kloka, erfarna kvinnor blir kallade ”lilla gumman”, får kommentarer om sitt utseende, ofta att hon är ”söt”, får höra att män tycker det är mysigt att få stå trångt i ett j…a kopieringsrum tillsammans… Där kvinnor fortsätter reduceras till objekt och utseende.
Då har vi inte kommit någonstans alls, känns det som. Och när män som Trump, med den extremt unkna kvinnosyn han har, får makten i USA, och på det viset har mandat att påverka mest hela världen, ja, då blir det riktigt dystert. Och när länder som Ryssland tycker det är en bra idé att ändra i lagstiftningen så straffet för kvinnomisshandel och barnmisshandel sänks, ja, då börjar jag smått förtvivla.
All kamp som våra förmödrar fört, vår egen kamp i både stora och små situationer, leder den någonstans över huvud taget?
JAAAAA! Efter en sådan lunch igår, blir det ändå mitt svar. JAAAA! Vi måste kämpa vidare! För vår skull, för våra medsystrars skull, för våra döttrars skull. Men också för våra förmödrars skull, de som banade väg. Och vid mötet igår blev jag så påmind om att det inte alltid handlar om de ”stora” kamperna med de stora orden, utan i de mest vardagliga av situationer. När någon på arbetsplatsen berättar ”roliga” historier om kvinnor, historier som inte alls är roliga – säg ifrån! Eller när den goda vännen, som oftast är så klok, säger något nedlåtande – säg ifrån!
Tillsammans behöver vi fortsätta gå längs den upptrampade väg som våra förmödrar gått. De som gjort så vi kan vara präster och poliser och läkare, och allt vad vi nu vill. De som gjorde så att vi kan rösta. De som var med och skapade de möjligheter vi trots allt har.

 

Livet

Skenet i skymningen och magiska mötet

Vi hade förmånen att få vara med på konfirmaton idag i Duveds kyrka. En kille, som vi känt sedan han föddes, var konfirmand. Och jag var gäst. Inte tjänstgörande präst. Gäst. Det var en rätt härlig känsla. Han och de andra konfirmanderna gjorde så bra ifrån sig, och det var en vacker och högtidlig stund. Det är något visst med konfirmationer.
Så satt vi där i kyrkbänken, och plötsligt kommer en liten flicka fram till mig, hon är runt fyra år. Hon lutar sig fram mot mig och viskar: ”Mamma sa att jag skulle gå till dig och säga mitt namn.” Jag ser förundrat på henne. ”Ok. Vad heter du?” Och så säger hon sitt namn, och jag begriper direkt. Den här lilla flickan har jag döpt! Hon är en av alla som jag haft den stora glädjen att få döpa.
Hon kryper upp i bänken och sätter sig bredvid mig, visar mig sitt nya halsband, sitt hårband, sin glittrande väska. Viskar att hon vill ha en egen psalmbok, men att hon inte kan läsa än. Det blir ett så starkt möte, ett rent magiskt möte, och jag fylls av en enorm tacksamhet.
Efter konfirmationen var vi på fika hos våra vänner, en väldigt mysig stund. När vi kom hem tog älskade maken och jag en promenad med Gillis. Det är en sådan makalös himmel i skymningstid nu.

 

 

Livet

Tankar kring prioriteringar och Ingrid Bergman

Vi åker längdskidor idag, älskade dottern och jag. I det gråmulna vädret med en aning regn, i de bitvis ishala och blöta spåren åker vi. Emellanåt sida vid sida och småpratar, andra stunder är hon en bit framför mig, åter andra stunder är hon långt framför.
Jag reflekterar där jag åker. Känner den enorma tacksamheten över att få ta en skidtur med älskade dottern. Känner att ingen prioritering hade kunnat vara klokare. Jag är så extremt tacksam över det liv jag får leva nu, ett liv med så oändligt mycket mer tid för familjen. Och för mitt skrivande. Tänker på vad någon skrev här om dagen: Om du snart skulle dö, skulle du se tillbaka på ditt liv och konstatera att du prioriterat rätt? Eller skulle du ångra dina prioriteringar?
Jag tänker på Ingrid Bergman, och filmen om hennes liv, som jag såg på Play igår kväll. Har ni sett den? Om inte – gör det! En film om hennes enorma lust och glädje och passion för sitt skådespeleri, för sitt konstnärsskap. Den där passionen som gjorde att hon lämnade sina barn under långa perioder, ibland flera år, för att arbeta med nya filmer eller teateruppsättningar. Ett liv som män levt i alla tider, men som blev djupt kritiserat för att hon var kvinna och mor. En god mor ska inte göra så.
Hon älskade sina barn, det är jag helt säker på, men hennes passion för skådespeleriet kunde inte kombineras med att vara mamma. Och hennes barn, som medverkade i filmen både som små, och som mer än medelålders, talade så fint om sin mamma. Om hur härlig hon var, glad och charmerande, men några av dem sa också att de hade önskat mer tid med henne. Att de saknat henne så mycket när hon var bortrest.
Utifrån filmen fick jag uppfattningen om att hon var nöjd med sina prioriteringar, att hon skulle ha gjort på samma sätt om hon fått leva om sitt liv.
Hur ser du på dina prioriteringar i ditt liv?

 

Livet

Att lyssna på kroppen

Jag hade haft en helt vanlig arbetsdag. Inget särskilt svårt eller tungt alls, men när jag kom hem var jag så trött att kroppen värkte. Jag tänkte att jag behövde spänna på mig skidorna och ta en runda i spåret, jag tänkte att jag behövde röra på kroppen, syresätta kroppen, få frisk luft, låta hjärtat banka och slå. Jag tror att det nästan alltid är bra att ge sig ut och röra på kroppen, även när en är trött och sliten, eller kanske allra mest då. Men igår kväll gick det inte. Kroppen sa ifrån.
 
Och eftersom jag bestämt mig för att lyssna till min kropps signaler, så drog jag istället på mig mysbyxorna och kröp ner i soffan under en filt. Kom på att jag skulle se på TV, men jag lyckades inte hålla koncentrationen på ett enda program, så jag slöt ögonen istället. Och sov. I flera timmar.
 
När jag vaknade hade älskade dottern kommit hem från sin ridlektion och var hungrig, så jag gjorde varm choklad och dukade fram bröd och smör och ost. Vi fikade och pratade. Sedan kröp jag ner i sängen. Och somnade direkt.
 
I morse var jag pigg som en lärka vid klockan sex. Hela dagen har jag varit pigg. Alldeles snart ska jag ge mig ut och röra på kroppen. Orkar och vill. Och jag inser att jag gjorde helt rätt igår när jag lyssnade in kroppen. Den behövde verkligen vila. Hur gör ni? Lyckas ni lyssna in kroppen?

Livet

Jag har haft en så fin dag idag

Jag har haft en så fin dag idag, i Hede, min hemby, ihop med min familj och mina föräldrar.
 
Glad över gårdagens stund när jag hade förmånen att sjunga och föreläsa vid ett arrangemang av föreningen ”Mö finns”. Föreningen som är en mötesplats för cancerdrabbade och deras anhöriga. Det kändes bra att få sjunga och tala kring temat ”Hoppfullhet”.
 
Glad över responsen på mitt förra blogginlägg om min kärlek till Svenska kyrkan. Alltså, så många tusen som läste det här på bloggen, så enormt många gillningar och delningar på Facebook och Instagram, så många fina kommentarer. Jag kan bara konstatera att många hjärtan dunkar varmt för vår kära Svenska kyrka. 

Min mamma och jag tog en långpromenad idag i allt det gnistrande vintervita. Hede är en fin by med Sonfjället i fonden. Det är många år sedan jag bodde här nu, men Hede är och förblir ”hemma”. Det verkar aldrig gå över.

En himla bra sak med Hede är att där nu för tiden finns ett café. Varje by bör ha ett café, det är min bestämda åsikt. En mötesplats, en samlingspunkt. Så vare gång jag är i Hede går jag dit. Idag avslutade mamma och jag vår promenad med ett besök där, och vi åt en varsin semla. Precis hur gott som helst.

Livet

Spring i benen och inspirerad av Träningsglädje – igen

Hej på er!
 
Jag blev åter igen inspirerad av Sara Rönne och hennes blogg Träningsglädje. Jag blir det lite då och då. Hon skriver så klokt om träning. Gå in och läs! Den här gången handlade hennes inlägg om löpning, och hon utmanade oss att vara med i en tävling, då vi ska löpträna en gång i veckan. Var vi vill, hur vi vill, hur fort vi vill, hur länge vi vill… Och jag blev så himla sugen att springa igen! Jag har inte gjort det sedan i somras, då jag fick ont av min löpning.
 
Den löpturen var å andra sidan en av mina härligaste. Älskade dottern och jag sprang tillsammans i lummiga spåret vid sjöstugan. Solen gassade och det var kväll och jag orkade hur mycket som helst och blev ändå omsprungen… Ja, underbart var det, men efteråt fick jag ont i ryggen… Har lite bestämt mig för att inte springa, att min kropp kanske inte mår bra av det, men nu känner jag liksom hur det spritter i benen
 
Så, i morgon ska jag nog göra ett stilla försök. Den här veckan har det annars varit en hel del längdskidåkning och ett gäng powerwalks. Härligt! Det gör så himla mycket för både kropp och själ att ge sig ut i friska luften och röra på kroppen. Jag ska förresten se till att köpa boken ”Hjärnstark” av Anders Hansen. Den handlar om att träning inte bara är bra för kroppen, utan i hösta grad för hjärnan. Någon som läst den?
 
Jag önskar er en fin vecka!
 
/Karin

Livet

Nyårshelg i Åre församling

Jag står vid mitt skrivbord och dricker kaffe, och gör de sista förberedelserna inför mitt arbete denna nyårshelg. Jag har förmånen att ha två nyårsböner,  den ena idag klockan 11 i vackra Storvallens fjällkapell, den andra i Åre gamla kyrka ikväll klockan 18. Och i morgon blir det en nyårsdagsgudstjänst kockan 11 i Åre gamla kyrka. Och så ska jag också ha en vigsel och ett dop.
 
I går kväll var jag värd vid en konsert i Duveds kyrka med begåvande Kingen. Det kom nästan 500 personer för att lyssna på honom. Människor från hela landet, och en hel del utländska gäster. Just nu är det verkligen ett myller av människor här i Åredalen. Så roligt!
 
Dessutom gläds jag över att vi har besök av fina vänner under helgen och får fira in det nya året med dem.

Så med vyn från vårt matrumsfönster får jag önska er alla ett fint slut på det här året och ett Gott Nytt År!