Livet

Självmedkänsla

Bildresultat för agneta lagercrantz

Den här kvinnan hade jag förmånen att få träffa och lyssna på igår. Hon heter Agneta Lagercrantz, är journalist och författare, och föreläste om sina böcker kring ämnet självmedkänsla. Hon började forska kring ämnet för några år sedan, då det blev tydligt för henne hur vi människor ofta hackar på oss själva. Att vi har en inre kritiker som ständigt talar om för oss att vi inte duger, att vi är pinsamma, att vi gör bort oss, att vi borde skärpa oss, osv osv.

Att leva med självmedkänsla är att försöka bli vår egen bästa vän och bundsförvant. Att visa samma medkänsla för oss själva som vi oftast visar andra. Att säga vänliga och kärleksfulla ord till oss själva istället för att låta den otrevliga inre kritikern ständigt hålla låda.

Enigt forskningen gör vi då oss själva en stor tjänst. Att vara snälla mot oss själva påverkar hela vårt system i positiv riktning, både kroppsligt och själsligt. Jag läste hennes första bok för en tid sedan, och rekommenderar alla som någon gång trycks ner av en inre kritiker att läsa hennes den. Den heter just Självmedkänsla. Hon har också precis släppt en andra bok i samma ämne, men den har jag inte läst än. Men, som sagt, de första är klart läsvärd!

Livet

Kreativ på morgonen

God morgon! Hoppas ni sovit gott! Det har jag.
Jag är utan tvekan som mest kreativ på morgonen. På eftermiddagen och kvällen kan det kännas som att tankarna rör sig trögt. På morgonen flyter det så himla bra. Så det mesta av allt jag skrivit har fötts på morgnarna – mina böcker, mina sångtexter, mina predikningar. Alldeles särskilt sådant som kan vara en aning tungskrivet behöver bli skrivet på morgonen.
Så nu sitter jag här vid matbordet, blickar ut över Skutan då och då, och skriver. Fingrarna bara dansar över tangenterna. Jag steg upp klockan sex, och har då mer än en timme i ensamhet och tystnad, innan huset vaknar. På en timme hinner jag skriva massor.
Jag skriver just nu manus till en föreläsning. Jag får återkomma om vad den handlar om, men det känns så roligt och stimulerande!
Alldeles strax ska jag fixa frukost till dottern, skicka iväg henne till skolan, ta med Gillis på morgonpromenad, och sedan fortsätta skriva. I pauserna under dagen ska jag nog klippa gräset, ta fler promenader, och dricka kaffe i solen. Känns som en bra dag!
Önskar er en fin dag!

Livet

Att uppvärderna berättelser och berättande

Idag har jag varit på ett roligt uppdrag. Jag har mött barn- och ungdomsledare, som arbetar i olika församlingar i Svenska kyrkan, och pratat om berättelser. Det blev en bra stund, som blev mer samtal än föreläsning. Det är så skoj när det blir delaktighet, och människor delar med sig av frågor och egna tankar. Det var en härlig skara människor jag fick möta idag. Tack för det!
Jag brinner för berättelser och berättande, och tror att vi behöver uppvärdera berättandet i vår tid. Det finns något stort och nästan magiskt i att lyssna till en berättelse, att ta del av en berättelse, att bli en del av en berättelse.
Jag utgick idag från min bok ”Du ritar i sanden”, som ju är en bok med återberättade Bibelberättelser. I den har jag försökt att göra berättelserna riktigt levande, så den som läser eller lyssnar blir indragen i skeendet.

Jag åkte buss till Hållandsgården, där jag höll föreläsningen/samtalet, och hade turen att få skjuts hem efteråt. Käre maken passerade precis. När vi kom hem bytte vi om och drog iväg till Ullådalen. Han cyklade hela långa, branta vägen upp, jag promenerade liftgatan med busig Gillis. En härlig kväll i solsken.
Livet

Föreläsning och musik

Den här dagen började med havregrynsgröt med goa familjen. Sedan satte jag mig i bilen och körde mot Hede. Jag hade fått det stora uppdraget att föreläsa för personal på skolorna i Härjedalens kommun. Det var så roligt och inspirerande!
Efter föreläsningen sågs Jenny och jag för en första repetition inför vår föreställning ”Kallad”. Bilden nedan är från premiären i Härnösands domkyrka i september 2008. Nu gav vi oss in i musiken på nytt, första gången sedan 2010. Vi fascinerades av hur mycket som ännu fanns kvar i oss av både ord och toner. Jag ser mycket fram emot att få jobba med ”Kallad” igen framöver.

Efter vårt rep for jag hem till mamma och pappa och fick god middag. Pappa bjöd också på vacker dragspelsmusik. Inatt bor jag över här och åker hem till Duved imorgon mitt på dagen.

Livet

Om att våga

Jag började spela gitarr som barn, men hade sedan många års uppehåll från spelandet. När jag för några år sedan kände en längtan att ta upp gitarren igen, att emellanåt kompa mig själv i olika sammanhang, så märkte jag att modet saknades. Viljan fanns, men jag vågade inte.

Så fick jag frågan från Rotary i Östersund om att komma och föreläsa för dem. Jag tackade ja till det och bestämde mig samtidigt för att väva in sång och musik i föreläsningen, och att jag själv skulle spela gitarr! Jag övade. Jag övade och övade och när dagen var inne var jag rätt nervös. Inte för själva föreläsandet, men för gitarrspelandet. Men jag gick dit med rak rygg och intalade mig att det inte skulle finnas några gitarrister i publiken som skulle kunna kritisera mina försök att spela.

Först skulle vi äta lunch tillsammans. Ett långbord var dukat och det var mycket folk! Jag satt mitt emot en äldre man och vi började prata. Jag frågade honom efter en stund vad han jobbat med i sitt liv, och han svarade: ”Musiker och kompositör.” Å, nej!!!! Å, nej, tänkte jag, och ångrade att jag visat att jag hade gitarren med mig. Men vad skulle jag göra? Det var bara att hålla fast vid ursprungstanken.

Snart var det dags för min föreläsning. Jag bestämde mig för att blotta min rädsla, så jag sa något om att jag idag skulle utmana min rädsla, jag skulle göra något jag egentligen inte vågade. När jag sagt de orden ropade den äldre mannen över folkhavet: ”Det är ingen fara, vi är alla bara människor!”

Jag bär med mig hans ord. Jag hör hans ord inom mig varje gång jag är rädd, varje gång jag står inför möjligheten att misslyckas, göra bort mig, inte vara bra nog. Vi är alla bara människor. Vi är alla rädda, för olika saker, men ändå rädda. Det finns något befriande i att säga rädsloorden högt och att få mötas av andra människors instämmande. Jo, vi är också rädda. Så får vi mötas i det. Vi är alla bara människor.

Och jag tror det är viktigt att inte låta sig hindras av sin rädsla, utan att hellre utmana den. Testa. Så nu går jag och tar gitarrlektioner. Det är så himla roligt!