Livet

Vägen valde dig, och du ska tacka

Ja, det var ju så han skrev, kloke Dag Hammarskjöld. ”Vägen valde dig, och du ska tacka.” Jag grunnar mycket på detta med vägen, och framför allt varje människas livsväg. Vilken är min? Vilken är din?
 
Efter att ha drabbats av utmattningssyndrom, som jag skrev om i förra inlägget, blev det helt enkelt nödvändigt att ställa mig själv en lång rad frågor kring mitt liv, mina livsval, min livsväg. Skulle jag fortsätta gå den väg jag gått i några år, och som lett mig in i denna utmattningsdepression? Var det ens ett alternativ? Nej, jag insåg att det inte var det. Men vilken var då min väg?
 
Det stod klart ganska tidigt att det som varit min längtan i många, många år egentligen var en helt annan väg. Jag kom plötsligt ihåg en lektion under prästutbildningen för så där 15-20 år sedan, då vi fick frågan från en lärare om vad vi skulle vilja bli om vi inte blev präster. De flesta sa att de inte kunde tänka sig något annat, att prästlivet var deras väg. Men jag svarade utan att tveka: Jag skulle bli författare. Och jag kom plötsligt ihåg alla timmar då jag som barn och ung människa satt vid mormors gamla skrivmaskin och skrev och skrev. Och jag tänkte på allt jag skrivit genom åren vid sidan av studier och arbete. Och jag visste: Det är dags att börja vandra en annan väg: En väg med mer tid för mitt skrivande.
 
Och nu går jag längs den vägen. En väg där jag både får vara församlingspräst, vilket jag älskar, OCH vara en skrivande människa med allt vad det innebär. Vägen valde mig och jag ska tacka. Och det gör jag. Varje dag.
 

Livet

Eftertankar i friska luften

Efteråt längtade vi efter frisk luft och att få röra på kroppen. Så vi gav oss ut i höstluften, hela familjen. Promenerade och gjorde sökövningar med lillvalpen. Som inte är så liten längre, han växer så det knakar. Men tunn är han. Hur mycket han än äter. Men så mycket som han far fram här i livet fastnar väl ingenting på hans kropp. Det är en så makalöst skön höstluft nu. En vill liksom aldrig gå in.
 
 

Ja, efteråt. Efter kyrkoherdemottagningen i Duveds kyrka. Äntligen är vår nye kyrkoherde Lars på plats och välkomnad! Och jag kan på riktigt släppa taget. Det är inte längre jag som har det totala ansvaret i församlingen, det är inte längre jag som ska ha koll på arbetsmiljölagar, personalfrågor, ekonomi, kyrkogårdar, administration… Lars är här och jag tror han kommer fixa det jättebra! Det blev en väldigt fin stund i kyrkan då han välkomnades.

Den här bilden är från den dagen för snart fem år sedan då jag välkomnades som kyrkoherde. Jag kunde inte ana då vad som väntade av både stor glädje och många svårigheter. Men jag var mycket glad den dagen! Det var en härlig dag med massor av människor i kyrkan, vänner och familj på plats, mycket musik och många skratt.

Men nu är det en helt annan arbetssituation för mig, och jag är väldigt tacksam för det! Nu kan jag vara församlingspräst med allt vad det innebär – möten med människor, hembesök, gudstjänster, vigslar, dop och begravningar, samtalsgrupper, retreater… Och så får jag äntligen arbeta halvtid! Och får så mycket mer tid till allt mitt skapande. Tacksam!