En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet med hund, Utomhuslivet

Magiska kvällar vid stugan vid sjön

Kvällen sänker sig ner över vår sommarplats på jorden. Ingenstans är solnedgångarna så magiska som här. Vi sitter på altanen och bara betraktar himlen och vattnet och lyssnar till alla de tysta ljuden.

Och dagarna flyter fram, timme för timme. Morgonpromenad med Gills i skogen. Kaffe på altanen. Några timmars jobb med stugan. Frukost. Mer jobb. Lunch med fin vän i stan. Hem och jobba lite till. Grilla middagsmat över öppen eld. Diska vid vår utomhusdiskbänk. En löptur på¨kvällskvisten. Bastu och – kanske – ett dopp i sjön.

Och så är det solnedgång igen.

Hoppas du också har fina sommardagar!

/Karin

Familj och vänner, Livet med hund, Utomhuslivet

En magisk kväll i Åre

”Nu kommer nog en regnbåge snart”, sa älskade dottern när vi övat agility en stund med Gillis. Och nog var det regnbågsväder – mörk himmel och sol och lite regn i ett och samma andetag.

Så kom den då – bågen över himlen! Och vilken regnbåge! Vi konstaterade alla tre att vi aldrig sett en så starkt lysande regnbåge förut. Och älskade maken lyckades fånga både den och en hoppande dotter på samma bild.

Ja, det blev en magisk kväll i Åre, och Gillis var väldigt nöjd! Agility verkar vara hans grej. Han är nyfiken, orädd och snabb och det märks att han vill lära sig.

Ha en fin julionsdag!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet med hund

Jag bakar och blir nostalgisk

Jag är klassförälder i älskade dotterns klass, så idag bakar jag till skolavslutningsfikat. Det fick bli kärleksmums med strössel på. Jag bakar och funderar. Tänk att nu slutar hon femman! Tänk att nu är en hon unge som skriver skolarbeten om att hon vill starta ett politiskt parti som ska arbeta för jämställdhet, vård och omsorg och klimatet.

Vart tar tiden vägen? Och jag blir en aning nostalgisk och vemodig.

Och Gillis tittar på mig med klokögonen där inne i struten. Han mår bättre, men gillar inte att leva som i en bubbla. Förhoppningsvis blir han snart kvitt den. Han mår i alla fall bättre nu. Skönt!

Ja, nostalgisk är jag, och ännu mer nostalgisk blir jag när jag hittar älskade dotterns alla halsband. Det fanns en period när hon ständigt hade halsband och skapade halsband, och den tiden är över nu. Men vad gör jag med allt detta vackra? Jo, jag tror jag ska göra en tavla av dem. Ska fundera vidare på hur.

Allt gott!

/Karin

Betraktelser, Livet med hund

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig

Idag skulle jag dels repetera inför konserter, dels förbereda inför skrivarkursen jag ska leda om några veckor. Ja, jag skulle vara härligt effektiv och kreativ, men den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Istället har jag tagit hand om älskade Gillis som inte mår riktigt bra.

Jag blev förvånad direkt på morgonen när han inte kom och väckte mig som han alltid brukar göra. Och när han sedan inte verkade hungrig. Och gnällde så fort vi försökte gosa med honom. Då upptäckte vi en stor böld under hans haka. Så jag gick med honom till veterinären omedelbart.

Hon fann inte bara bölden utan också ett sår på hans hals, och vi kunde konstatera att det såret uppstod i lördags när han blev attackerad av en hund som var lös. Hundarna slogs och det tog en stund innan vi lyckades ha isär dem. Otäckt, men jag tyckte det verkade som att allt ändå gick bra. Men skadad blev han, vår Gillis.

Så veterinären valde att söva honom och sätta in dränage. Därför har min dag gått åt till att vara nära honom här hemma. Han har varit trött och vinglig och omtöcknad och mest sovit, och jag har pysslat om så gott jag kunnat. Vi ska inte vara oroliga, säger veterinären, han får medicin och den kommer att göra sitt, men det är jobbigt när en hund som alltid har så mycket energi och kraftfullhet blir så ynklig och har ont.

Ja, så det blev en annan sorts dag. Kreativ och effektiv kan jag vara en annan gång. Och jag tänker på en dikt jag hittade för många år sedan av en poet vid namn Anita Nilsson:

Hon planerade sina dagar, sina veckor, sina år – ja, hela sin framtid. Men så kom livet emellan.

Det är lite så det känns idag.

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet med hund, Skrivandet

Tio tankar av tacksamhet

Jag har en dag idag som är så där sprängfylld av tacksamhet. Livet bjuder på olika sorters dagar, men sådana här dagar gäller det att njuta lite extra av. Så, TACK för…

  1. min fantastiska familj! Den allra närmaste, men också den större. Om ni kunde ana hur mycket ni berikar mitt liv! Idag gläds jag över att älskade maken är på väg hem efter några dagar i Prag.
  2. alla roliga aktiviteter som älskade dottern kan ägna sig åt här på vår plats på jorden! Idag ska jag gå på hennes gymnastikuppvisning i sporthallen.
  3. Gillis! Vilken himla mysig hund han är.
  4. fina recensioner av min bok från BTJ. De skriver bland annat att den är ”tilltalande”. Det gör mig väldigt glad!
  5. grönskan! Åh, vad det grönskar! Och varmt och soligt är det! Underbart!
  6. gårdagens klippning av gräsmatta. Jag gillar verkligen att klippa gräsmattan!
  7. gårdagens löptur som bara var härlig och jag fick inte ont någonstans.
  8. möjligheten att sitta på bron i solen och dricka kaffe.
  9. orken. Jag orkar mer. Energin verkar återvända.
  10. LIVET! Ja, livet!

Livet med hund, Utomhuslivet

Jag är en lycklig ägare till en Munsterländer

Ett liv utan hund blev återigen ett liv med hund

En gång sa vi att vi skulle leva ett liv utan hund. Det höll bara i någon vecka. Sedan kom den här ljuvliga varelsen in i våra liv – vår älskade Munsterländer Gillis. Nu har han ganska nyss fyllt ett och blivit en självklar del i våra liv och i vår familj.

Morgon med Gillis

Han väcker mig försiktigt varje morgon genom att mjukt trycka sin nos mot min arm eller min hand. Om jag är för trött för att vakna och låtsas sova, står han bara blickstilla och tittar på mig tills jag öppnar mina ögon. Då blir han yr av glädje. Då tar vi vår morgonpromenad och han får sin frukost, och sedan kryper han upp i soffan och vilar. Jo, en aning bortskämd är han, vår lille prins.

Utomhuslivet med Gillis

Han är en myshund och väldigt lugn när han är inomhus, men inte alls när han kommer ut i skogen eller på fjället. Då finns en sådan enorm energi i den kroppen! Han är galet snabb! Han är med oss på skidturer och fjällturer och skogpromenader, och han är med älskade maken i hans jobb i skogen,

Framöver ska han vara med i jakten, och älskade dottern ska träna honom i agility.

Livet med hund

Han är en fantastisk kompis och livet skulle vara oändligt mycket tråkigare utan honom. Livet med hund är liksom bara så bra! Rekommenderas!

/Karin

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Varje dag räknas – kloka Clara Henry

Bildresultat för clara henry

Fantastiska Clara

I morse när jag gick i snöyran i skogen med älskade lille Gillis, lyssnade jag samtidigt på en podd med Clara Henry. Denna kloka kvinna som jag inte visste mycket om innan hon var programledare i Melodifestivalen. Jag visste att hon skrivit en bok om mens, vilket ju är fantastiskt, och att hon var en youtuber och bloggare, men inte mycket mer än så.

I Mellon imponerade hon stort på mig, inte minst då hon sjöng den där låten, tillägnad alla tonårstjejer, tillsammans med Alcazar. En låt där hon vill ingjuta mod i unga tjejer. Modet att gå sin egen väg och att våga ta plats. Jag tror den låten betyder mycket för många! Jag önskar att jag fått höra den när jag var en ung och mycket osäker tjej.

Respekt för den du är

”Det är inte mycket jag begär, att du ska få respekt för den du är, att du ska få skratta högst i klassen. Att du får lön för ditt jobb och en schysst pension så småningom. Och att du kunde slippa se dig om, att du kunde dansa fritt i natten. För världen behöver ju dig, ja, just dig.”

Hon säger mycket klokt i podden, och framför allt säger hon med självklarhet att hon vill ta vara på sitt liv och sina dagar: ”Varje dag räknas”.

En annan förebild

Jag är så glad att unga tjejer har en Clara Henry att ha som sin förebild. Om jag skulle ha predikat i kyrkan i morgon på Jungfru Marie Bebådelsedag, skulle jag ha talat om Clara Henry. Maria har också varit en förebild för kvinnor genom historien. En del har sett Marias lydnad som ett föredöme, att hon gjorde som Gud ville. Andra, däribland jag, ser att helt andra egenskaper hos Maria som föredömliga.

Jag ser hennes mod. Hon går in i en graviditet som hon på förhand vet kommer bli mycket annorlunda och speciell. Hon ska bli mamma till Guds eget barn. Och hon går in i det som en ung, ogift tjej. Hon begriper förstås vad det kommer att innebära rent familjärt och socialt. En tjej som hon blir utstött och utanför. Det strider mot allt att bli gravid och inte vara gift.

Att våga

Och ändå vågar hon. Kanske för att hon anar att hon har ett livsviktigt uppdrag. Att världen behöver henne. Att världen kommer att förändras när hon säger sitt ja. Kanske för att hon vill ta vara på sitt liv och de möjligheter som ges henne. Kanske för att hon inser att varje dag räknas. Varje val räknas. Varje beslut.

Så, tack Clara och Maria, för att ni är de ni är, och för att ni vågar!

Varje dag räknas!

Präst i Åre, Utomhuslivet

På snöskor i Ullådalen

Som ni vet vid det här laget är jag väldigt förtjust i morgnar. Tycker om lugnet och det speciella ljuset. Älskade maken och dottern ville åka manchester och jag körde dem till Duvedspisterna. Själv åkte jag vidare till Ullådalen tillsammans med Gillis.
Där tog jag på mig snöskorna och gav mig ut i allt det vita, medan lillkillen glatt skuttade omkring i snön.
Jag testade snöskor för första gången förra säsongen och blev fast. Det är en alldeles speciell känsla att kunna gå var som helst. Jag går alltid långsamt, det blir som en meditation. Vilken ljuvlig start på dagen!
Nu har jag ätit lunch med familjen, och ska strax ge mig iväg för att hälsa musikskaparen Stefan Nilsson och skådespelaren Mikael Rahm välkomna till Duveds kyrka. Ikväll ska de göra föreställningen ”Min pappa spelade också piano”. Men första ska jag bjuda dem på fika, och de ska ställa in ljud och ljus och allt annat som behöver göras innan publiken kommer. Jag ser mycket fram emot kvällen.

 

Berättandet, Livet, Skrivandet, Utomhuslivet

Lugn, ledig lördag

Gillis väckte mig vid halv åtta i morse, och jag konstaterade att jag börjat ha sovmorgon lite då och då igen. Det är ju riktigt skönt. Kände mig trött och glad när jag vaknade. Tror att både tröttheten och glädjen berodde på gårdagskvällens framträdandeTorvalla brunn. Det blev en väldigt fin och innerlig kväll. Jag kände mig hedrad att få läsa de vackra och djupt berörande texterna för en mycket engagerad publik.
Vi tog en promenad i gryningsljuset, Gillis och jag. När vi kom hem drack jag kaffe och läste tidningen. Sedan vaknade familjen och vi stekte amerikanska pannkakor och åt till frukost.
När det blivit lite mer dag stack älskade maken och dottern iväg till byliften för att åka slalom, och jag tog mig till Åre Björnen för att åka längd. Jag körde milspåret, och det var jobbigt och härligt på en och samma gång.
Kom hem, hungrig som en varg, och åt lunch. Sedan ställde jag mig vid datorn och skrev. Bara skrev för glädjen i att skriva. På måndag väntar ett annat sorts skrivande. Då inleds redigeringsfasenmitt manus, och jag har bara en vecka på mig att bli klar. Men jag tror det ska gå. Men idag, som sagt, bara för glädjen i att skriva.
Och nu ligger jag i vår soffa i matrummet med Gillis vid mina fötter och tar en eftermiddagslur. Eftermiddagslurar är bland det bästa jag vet, och forskning visar att det är bra för oss människor, att någon gång per dag hejda allt och bara stanna upp och vila. Den här tuppluren blev extra trivsam för det började blåsa utanför fönstret och skymningen la sig. Och så är det förstås extra mysigt med en hund vid sina fötter.
Men nu ska jag fortsätta skriva en stund, innan vi ska äta thaimat till middag, och sedan sjunka ner i TV-soffan och se Melodifestivalen. Vilken dag! Hoppas också ni har det bra!

Livet

Livet med en Munsterländervalp blir inte tråkigt

Igår tog vi en slappardag. Åt frukost och drack kaffe länge. Läste böcker. Och jag skrev en del. Mitt på dagen tog vi bilen västerut och promenerade längs en skogsbilväg. Släppte Gillis, så han kunde springa fritt. Alltså, vilken glädje! Ja, ni ser ju själva.


Han springer, hoppar, snurrar, rullar, nosar, busar, bråkar. Vi gjorde några ”hitta-övningar”. Vi gömmer oss i skogen, visslar på honom, och han letar upp oss. Han fixar det så bra, vår lille hund.

Efter några timmar i skogen är det ju bara så skönt att komma hem, värma lite glögg och äta saffransbullar. Idag ska jag jobba en del. Hoppas ni har det bra!