Familj och vänner, Livet, Upplevelser

En sensommarvecka på Öland

Vi har haft så otroligt fina dagar på Öland. Solen sken och värmde oss, vindarna var ljumma, havet glittrade och vi har skrattat mycket. En så skön avslutning på sommaren 2018.

Det är något med mig och havet

Jag är uppvuxen bland fjäll och skogar, men havet har alltid fascinerat mig mycket. Jag kan stå och bara betrakta vågorna som rullar in mot land och tiden upphör. Tänker ofta på Marie Fredrikssons låt från 80-talet någon gång:

Jag vill ha ett hus vid havet
där jag kan se på alla båtarna
som lägger till
Jag vill ha ett hus vid havet
där jag kan höra alla måsarna
och göra som jag vill

Och varje morgon innan solen värmt mitt tak
ska jag ligga där och lyssna
efter vågorna
Jag vill ha ett hus vid havet
där jag kan höra alla måsarna
och göra som jag vill

Borgholms slott och Solliden

En av dagarna drog vi iväg för att se Borgholms slott och Solliden. Vi har varit där förut, och det är fint att återvända. Särskilt förtjust är jag i historien kring Solliden. Det var vår kung Karl Gustafs farfars mor, drottning Viktoria, som lät bygga Solliden. Det stod färdigt 1906. Åh! Om en kunde glänta på dörren till den tiden och se hur det var när hon gjorde upp planerna för husen och parkerna. Hur som helst är det mycket vackert med fantastisk blomsterprakt.

Ännu mer inspiration till min skrivarlya

Utanför Solliden finns en del butiker och caféer, och nu hittade jag också en magiskt vacker liten ateljé. En konstnär vid namn Maria Milton säljer sina alster i den gamla timrade stugan. Så vackert! Så inspirerande!

Alvaret på norra Öland

En kväll tog vi med oss middagsmat till Alvaret på norra Öland och åt vid havet. Det är något särskilt med Alvaret! Det karga, torra, steniga landskapet alldeles intill havet. Om det inte vore för havet, så liknar det Flatruet i Härjedalen. Allt det där karga och steniga… Jag undrar hur det är på Alvaret på hösten och vintern. Det blåser förmodligen kalla vindar över nejderna.

Ja, några glimtar från sensommar på Öland. Nu är vi hemma igen och det känns väldigt skönt.

Hoppas DU har det bra var du än är!

/Karin

Berättandet, Drottningen af Åre, Livet i fjällvärlden, Skrivandet

En efterlängtad vecka

Det har varit intensivt ganska länge nu. Många, många roliga saker har jag fått vara med om, men det har också tagit på krafterna. Men den här veckan har jag flera dagar som är helt tomma. Så skönt!

Ja, jag har faktiskt gått och längtat efter den här veckan. Dagar av rymd och öppenhet. Så, vad ska jag göra dessa dagar? Först och främst ska jag skriva! Jag ser fram emot att gå in i min berättelse igen, nu var det ett tag sedan sist. Och så ska jag vara utomhus – promenera, åka skidor… Och så ska jag vila och läsa.

På torsdag blir det inte så lugnt. Då ska jag vara på Jamtli i Östersund och föreläsa om ”Drottningen af Åre”. En föreläsning som kablas ut till flera bibliotek i Jämtland och Härjedalen. Det blir roligt! Jag tänker dra på mig mina Kristina Hansson-kläder igen och gå in i rollen som kvinnan som 1895 öppnade Åres första hotell.

Men innan dess, som sagt, lugna dagar och mycket utomhusliv.

Önskar er en fin vecka!

/Karin

Livet

Mö finns – vilken enormt viktig förening!

Jag sjunger och föreläser på många olika ställen, och det känns allt som oftast väldigt meningsfullt och glädjerikt. Och nu på lördag ska jag få vara med i ett sammanhang som känns meningsfullt så där på riktigt. Jag ska sjunga och tala kring hopp, och det är föreningen Mö finns som arrangerar det hela.

Så här beskriver de själva sin förening: ”Stödföreningen Mö Finns har bildats i Härjedalen för att stödja cancerdrabbade och deras anhöriga. Föreningens mål är att, genom möten och gemenskap, hjälpa medlemmarna till bättre livskvalitet.”

Vilken oerhört viktig förening! Viktig för de cancerdrabbade, och viktig för de anhöriga. De anhöriga som tyvärr ofta glöms bort. Men också de anhöriga kan ha det väldigt svårt. De som finns nära den som är sjuk, de som lider med den sjuka, de som ser hur den sjuka mår, och ofta känner stor maktlöshet och frustration. Och, tror jag, många gånger en stor ensamhet.

Tänk, så viktigt med en förening där en får träffa andra i en liknande situation. Att få dela tankar och erfarenheter. Att få dela oron, få dela känslan av att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Jag känner stolthet över att bli inbjuden att medverka, och jag ska göra allt jag kan för att förmedla hopp i ord och toner.

Livet

Vi satte litteraturen på Härjedals- och Jämtlandskartan

I går kväll satte vi litteraturen på Härjedals- och Jämtlandskartan. Vi var ett stort gäng lokala författare, både etablerade och aspirerande, som möttes på Länsbiblioteket i Östersund och läste 5-minuterstexter som vi skrivit. Temat var mycket öppet. Det var helt enkelt ”Jämtland – Härjedalen”, och den öppenheten gjorde att det blev väldigt skiftande texter som lästes upp. Reflektioner kring hembygden, barndomsminnen, kritik över landsbygden… Ja, skiftande!
 
Själv läste jag en text jag skrev för en tid sedan om min hemby Hede. Om att den byn på en och samma gång är mitt hem, och samtidigt inte. Att på en och samma gång vara en av alla byborna och samtidigt en gäst och en främling. Jag kallar berättelsen ”Samma kuliss men en annan teater”.
 
Den text som verkligen berörde mig igår var en berättelse skriven av en sextonårig tjej från Afghanistan. Hon berättade, på nästan helt felfri svenska, att hon varit i Sverige i tolv månader, och att hon gärna skrev på svenska. Och så läste hon! Och vilka ord! Ord om hemlandet, ord om flykten, ord om det nya livet i det nya landet. Hon sa ungefär så här: ”För mig är Sverige en mamma med tre döttrar som sitter på bussen. Mamman ger döttrarna all sin kärlek och trygghet.” Hon sa också att Jämtland kommit att betyda så mycket för henne. Att hon kände sig trygg här. Att hon ville leva sitt liv här. Så starkt!
 
Jag kunde inte vara med hela kvällen, behövde hinna med tåget hem till Duved, men jag är glad över den stund jag var där. Det är så berikande möta andra skrivande människor och höra deras berättelser.
 

Livet

Från en gård i Hedeviken

På den här gården i byn Hedeviken i Härjedalen föddes min mormor. Här bodde hon tillsammans med sina föräldrar och sex syskon. När hon blev vuxen, och gifte sig med min morfar, flyttade hon till hans gård Frubacken i Hede.

I lördags hade vi släktträff. Vi samlades på caféet/butiken Trosavik i Hedeviken, där vi fikade och pratade. Jag satt där med min kaffekopp i händerna och tittade mig omkring. Där satt mina föräldrar och syskon, där satt min egen familj, där satt min moster, mina kusiner, min mammas kusiner, mina tremänningar, min dotters fyrmänningar… Alla dessa personer som alla har sitt ursprung i den där familjen på den där gården i Hedeviken. Det blev så hisnande.

Det blev så tydligt hur vi är insatta i ett sammanhang. Vi är en släkt. Vi hör ihop.

Men jag tänker också på min mans språkvän K. Han kommer från Eritrea och bor här i Duved. Vi träffar honom då och då, hittar på saker tillsammans, äter mat ihop, pratar svenska. K sa till oss en gång: ”Jag är så glad för jag har fått en familj här i Sverige nu.” Ja, han ser oss som sin familj. Det kändes så stort och så vackert!

Så, familj och släkt kan vi vara på olika sätt. Jag är mycket tacksam att få ingå i just min familj och min släkt. Och där ingår också K från Eritrea.