Drottningen af Åre, Skrivandet

”Den där elden inom” får nytt liv

Det är så himla roligt att märka att min nya roman ”Drottningen af Åre” nu lyfter min förra roman ”Den där elden inom.” Bokförsäljningen har tagit ny fart.

Och så kommer Länstidningen publicera den boken som e-bok ett antal lördagar framöver. Det känns så fint! Den har ju ändå några år på nacken – den släpptes för drygt fyra år sedan. Den har fått många läsare under de här åren och många fina lovord. Jag är glad att den får nytt liv nu.

Från baksidestexten:

I slutet av 1930-talet flyttar Margareta till den lilla byn Hede i Härjedalen. Hon är gift med Wilhelm, som är byns nye provinsialläkare. Här ska hon leva ett lugnt liv som doktorinna och ta hand om deras lilla dotter Birgitta. Hon försöker men kan inte riktigt finna sig till rätta långt borta från storstadens myller och möjligheter. Verkligheten kommer i fatt henne och hon kan inte längre nonchalera sin egen inre vilja och drivkraft. När hon ser hur situationen är för byns kvinnor påbörjar hon ett förändringsarbete som kommer att påverka byn och dess invånare i grunden. Den där elden inom är en roman byggd på verkliga händelser. Det är en berättelse om kraften som bor i människan och om vikten av att följa sin längtan.

Den finns att köpa på AdLibris och Bokus, och det går också bra att beställa ett signerat exemplar direkt från mig. Skicka mig ett mail i så fall – gryningsljus@live.se

 

Betraktelser, Musiken

Utsikt ger insikt

Jag sitter utanför mina föräldrars hus och dricker morgonkaffe med lurar i öronen och lyssnar på låtar. Jag blickar upp mot mäktiga Sonfjället och nynnar med i tonerna. Någon klok person sa en gång: ”Utsikt ger insikt”, och det är det jag känner nu. Jag lyssnar på sångerna och ser fjället och upptäcker plötsligt nya andemeningar i de välkända låtarna. Jag upptäcker nya ord och formuleringar, nya melodislingor och nya instrument. Det är ganska fascinerande. Nästan hisnande.

I morgon kväll har vi vår traditionsenliga Sommarkonsert i Hede kyrka, Eva-Britt Nordstrand och jag. Igår sågs vi och repade. Vi ska ses senare idag också, så nu behöver jag lyssna ännu lite mer, sjunga med ännu lite mer. Och upptäcka ännu lite mer.

Utsikt ger insikt.

Önskar er en fin dag!

/Karin

Betraktelser, Livet, Utomhuslivet

Härliga Härjedalen levererar

Det är snart dags att åka hem till Duved efter några sköna dagar hemma i Hede. Den här byn som fortsätter vara ett ”hemma” trots att jag inte bott här på så där 25 år. Men jag tror det är så för väldigt många – den plats där en växte upp, den plats där ens föräldrar bor kvar – det är hemma.

För älskade dottern är den här byn en mycket viktig plats, och fick hon bestämma skulle vi nog flytta hit. Här har hon sina mor- och farföräldrar, här har hon ett helt gäng kompisar, här har hon sina gudmödrar och en av sina gudfäder, och en massa andra släktingar. Här finns skidåkningen och på somrarna en utomhuspool – och det är ju hur populärt som helst!

De här dagarna har vi njutit av vackra vårvintern, av solen som lyst, vi har umgåtts med folk och fikat en hel massa. Och pratat om hur Härjedalen kan leverera – som den här dagen förra året:

En härlig dag på Vemdalsskalet.

Och den här morgonen är himlen vackert rosa över Sonfjället.

Livet

Jag har haft en så fin dag idag

Jag har haft en så fin dag idag, i Hede, min hemby, ihop med min familj och mina föräldrar.
 
Glad över gårdagens stund när jag hade förmånen att sjunga och föreläsa vid ett arrangemang av föreningen ”Mö finns”. Föreningen som är en mötesplats för cancerdrabbade och deras anhöriga. Det kändes bra att få sjunga och tala kring temat ”Hoppfullhet”.
 
Glad över responsen på mitt förra blogginlägg om min kärlek till Svenska kyrkan. Alltså, så många tusen som läste det här på bloggen, så enormt många gillningar och delningar på Facebook och Instagram, så många fina kommentarer. Jag kan bara konstatera att många hjärtan dunkar varmt för vår kära Svenska kyrka. 

Min mamma och jag tog en långpromenad idag i allt det gnistrande vintervita. Hede är en fin by med Sonfjället i fonden. Det är många år sedan jag bodde här nu, men Hede är och förblir ”hemma”. Det verkar aldrig gå över.

En himla bra sak med Hede är att där nu för tiden finns ett café. Varje by bör ha ett café, det är min bestämda åsikt. En mötesplats, en samlingspunkt. Så vare gång jag är i Hede går jag dit. Idag avslutade mamma och jag vår promenad med ett besök där, och vi åt en varsin semla. Precis hur gott som helst.

Livet

Vi satte litteraturen på Härjedals- och Jämtlandskartan

I går kväll satte vi litteraturen på Härjedals- och Jämtlandskartan. Vi var ett stort gäng lokala författare, både etablerade och aspirerande, som möttes på Länsbiblioteket i Östersund och läste 5-minuterstexter som vi skrivit. Temat var mycket öppet. Det var helt enkelt ”Jämtland – Härjedalen”, och den öppenheten gjorde att det blev väldigt skiftande texter som lästes upp. Reflektioner kring hembygden, barndomsminnen, kritik över landsbygden… Ja, skiftande!
 
Själv läste jag en text jag skrev för en tid sedan om min hemby Hede. Om att den byn på en och samma gång är mitt hem, och samtidigt inte. Att på en och samma gång vara en av alla byborna och samtidigt en gäst och en främling. Jag kallar berättelsen ”Samma kuliss men en annan teater”.
 
Den text som verkligen berörde mig igår var en berättelse skriven av en sextonårig tjej från Afghanistan. Hon berättade, på nästan helt felfri svenska, att hon varit i Sverige i tolv månader, och att hon gärna skrev på svenska. Och så läste hon! Och vilka ord! Ord om hemlandet, ord om flykten, ord om det nya livet i det nya landet. Hon sa ungefär så här: ”För mig är Sverige en mamma med tre döttrar som sitter på bussen. Mamman ger döttrarna all sin kärlek och trygghet.” Hon sa också att Jämtland kommit att betyda så mycket för henne. Att hon kände sig trygg här. Att hon ville leva sitt liv här. Så starkt!
 
Jag kunde inte vara med hela kvällen, behövde hinna med tåget hem till Duved, men jag är glad över den stund jag var där. Det är så berikande möta andra skrivande människor och höra deras berättelser.
 

Livet

Mormors anteckningar – att få glänta på dörren till hennes värld

 
Vi är i Hede. Byn som jag växte upp i, byn som jag flyttade ifrån när jag var sexton, byn som fortfarande är ”hemma”. Funderar ofta kring detta med att på samma gång ha lämnat och på samma gång fortfarande vara en del av.
 
Igår tog mamma fram min mormors urklippsböcker och dagböcker. Det blir så speciellt att sitta och bläddra bland urklipp hon av olika anledningar tyckte var viktiga, och bland sidorna hon skrivit om sina dagar. Hon kommer så nära, trots att hon varit död i mer än trettio år. Urklippen som handlar om personer från byn, om händelser i byn, om kyrkan och hembygdsgården. Dödsannonser. Vilka är alla de personer vars dödsannonser hon klippt ur? En del namn känner jag igen, de flesta inte.  Dagböckerna där hon detaljerat antecknat vädret för varje dag – ”+8 och sol, -15 och rimfrost i träden” – och sådant som hände. ”Vi var och fikade hos Anna och Hans. Trevligt.” ”Vi var barnvakt åt Håkan när Inger och Bengt åkte till Sveg. Han var snäll.”
 
Ja, jag bläddrar och läser och vi kommer så nära, mormor och jag. Jag får glänta på dörren till hennes värld och min värld växer sig större.
 

Livet

Att få möta sin idol

Vi är i min hemby Hede i några dagar. Intensiva dagar då vi badar i poolen på campingen, träffar familj och vänner, träffar gamla bekanta, fikar och grillar. Det har verkligen varit riktigt varma sommardagar! Så härligt!

Igår kväll spelade Frans på Hede Folkpark och älskade dottern var förstås där och upplevde showen. Kom hem glädjestrålande med hans autograf på handen. Och jag kastades tillbaka i minnet till alla artister jag upplevt i Hede när jag växte upp. Carola gjorde sin turnépremiär här 1983, Herreys var här 1984, Pernilla Wahlgren året efter… Den tidens Frans stod på scenen och jag minns det som mycket stort och magiskt. Glad att dottern fått uppleva Folkparken nu.

Ja, fina dagar i Hede, och idag åker vi tillbaka till sjöstugan. Längtar efter fler makalösa solnedgångar.

Livet

Hemma

Jag vaknade strax före sex av att lillvalpen ville ut. Då hade han sovit hela natten. Så vi gick ut i det makalösa morgonljuset. Solsken, fågelkvitter, ljumma vindar. Vi gick genom min barndomsby, där vi tillbringade helgen. Gick längs vägarna, förbi de välbekanta husen, längs Ljusnans glittrande vatten. Jag såg vackra Sonfjället resta sig mäktigt bakom trädtopparna. Det här är hemma! Det är här jag växte upp, det var här jag bodde tills jag som sextonåring flyttade till Östersund för att gå musikgymnasiet. Det är så länge sedan jag bodde här, men mamma och pappa bor kvar, och Hede fortsätter vara hemma.

På eftermiddagen bröt vi upp för att resa vidare. Vi åkte genom ett fantastiskt vackert sommarlandskap, bort från Härjedalen, in i Jämtland, vidare västerut. Och vi kom till Undersåker och åkte en bit till, och plötsligt fanns Åreskutan där i all sin prakt, och jag kände: Det här är hemma. Det är här vi nu lever vårt liv och trivs så bra. Jag har bott på flera ställen sedan jag lämnade Hede – framför allt i Östersund och Uppsala – men nu är detta mitt hem. Duved med omnejd. Älskade trakter! Det är en förmån att få fortsätta bo bland fjällen. Och att ha flera ”hemma”.