Betraktelser, Livet

Sensommar och vemod

Ikväll kom vi hem till Duved, och här fanns en stark känsla av annalkande höst. Tunga, grå moln och snö på toppen av Åreskutan. För första gången på länge tände vi ljus när vi åt mat.

För mig är sensommartiden en vemodets tid. Lite märkligt eftersom jag älskar hösten när den kommer med sin klara luft och sina starka färger, och jag älskar vintern med snön och allt det gnistrande vita. Ändå detta vemod.

Men jag tror att det beror på att det finns så mycket längtan inför sommaren. Längtan efter solen och värmen, längtan efter bad i glittrande vatten och ljumma grillkvällar på altanen. Och så går det så fort! Så oerhört fort försvinner sommarens dagar iväg, och en lämnas med känslan: Var det här allt?

Och jag tror vemodet kommer smygande inte bara för att sommaren försvinner så fort förbi, utan för att livet försvinner så fort förbi, och det blir så märkbart när vi går mot höst. Livet går fort. Jag får allt fler grå hår, allt fler rynkor kring ögonen, och dottern är snart lika lång som jag.

Jag läser kloka Tomas Sjödin, prästen och författaren som har så mycket visdom han delar med sig av på ett så berörande sätt. Så här skriver han kring vemodet, kring att livet går fort:

”Idag är vi här. Imorgon är vi inte det. Hur skall man hantera den insikten? Kanske bara genom att välja livet. Igen och igen. Satsa på det som består. Vägra snåla med kärlek och barmhärtighet. Leva generöst i mötet med andra, men också mot sig själv. /…/ När man inser att livet går fort ska man inte skynda på, utan passa på. Göra det man älskar och brinner för. Snart nog är det för sent.”

Var rädd om er!

/Karin

Livet

Suljätten – och vilken fantastisk höst vi haft!

Den här morgonen är gråmulen och blåsig, och det är snö i luften. Vi håller på att övergå från höst till vinter, det känns. Men vilken fantastisk höst vi haft! Jag vet inte hur det varit i andra delar av landet, men här hos oss har det varit helt makalöst. Soliga, klara dagar och ett landskap i gul och orange.
 
Som den här septemberdagen till exempel. Lilla familjen begav sig till leden upp mot Suljätten. Den leden hade legat på vår önskelista över leder att vandra. Nu var det dags. Vi åkte förbi Kall och vidare mot Konäs, och där svängde vi upp till höger och följde skyltningen mot Suljätten. Det var en söndag och vi tänkte att vi skulle få en rätt ensam vandring. Vi hade fel. Det var så många människor som sökt sig leden den dagen. Det gjorde ingenting. Det blev många glada hej längs vandringen.

Vi gick inte ända upp, vi hade tyvärr en tid att passa. Men vi gick några kilometer och stannade på en mysig plats för att fika. Detta viktiga!

Och när vi sedan vände om och gick neråt möttes vi av denna fantastiska vy över Kallsjön och Skäckerfjällen. En väldigt härlig vandring! Och vi ska göra den igen, och den gången gå ända upp på Suljätten.

Livet

Plötsligt är min fina vän i TV-rutan

 
Jag hade ännu en ensam morgon. Familjen är fortfarande på älgjakt. Och trots att jag längtar efter dem, är jag himla bra på att göra tillvaron mysig mitt i ensamheten. Som att göra en god frukost, precis om jag skrev om igår. Den här morgonen gjorde jag det lite enklare för mig, men jag hade bestämt mig för att se på Morgon-TV. Det gör jag nästan aldrig, men de gånger jag gör det tycker jag det är väldigt mysigt. Så jag tog med min lilla bricka ner till vardagsrummet och satte igång TV:n. Direkt såg jag en person i rutan som jag känner mycket väl.

Hon är min goda vän Ulrica Stigberg. Vi brukar säga att vi möttes i toalettkön på teologen i Uppsala. Hon läste till EFS-präst, jag till präst i Svenska kyrkan, och vi fann varandra direkt. Sedan dess har vi hållit kontakten även om vi bor långt ifrån varandra. Jag och min familj hälsar på henne och hennes familj emellanåt, och hon och hennes familj kommer upp till oss. Hon är präst på Fryshuset i Stockholm, och också författare, så ni kan ju ana att vi har en del att prata om när vi ses.

Hon har skrivit flera böcker, och den senaste har hon skrivit tillsammans med Maria Ahlin, och den heter ”Visuell drog”. Den var den hon pratade om i Nyhetsmorgon. En bok om unga och porr. En bok om hur enkelt det är för unga att konsumera porr idag, och att de unga inte har en vuxenvärld som lyssnar när de behöver berätta om vad porren gör med dem. I boken berättas om unga som mår så psykiskt dåligt av detta. Vilket viktigt ämne! Heja er, Ulrica och Maria!

För ett år sedan träffades vi på ett café på Centralen i Stockholm. Jag var på väg till Eskilstuna för att föreläsa om min bok ”Du ritar i sanden”, och vi passade på att ses när jag befann mig söderut. Ni vet det härliga i att få sitta med en människa en tycker mycket om och dricka kaffe och äta bullar i flera timmar.

Efter stunden i TV-soffan satte jag mig och fortsatte skriva. Men solen sken så vackert där ute och det såg så härligt krispigt ut att jag bara inte kunde hålla mig inomhus. Så jag gick ut i höstluften. Det var rent underbart! Och nu har jag bryggt en ny kopp kaffe och ska ta mig an skrivandet igen. Snart kommer familjen hem!

 

Livet

Vacker höstdag i Åre

Jag var i vanlig ordning uppe vid sex för att skriva. Har en del olika projekt just nu att jobba med, men den här morgonen ägnade jag mig i första hand åt en krönika som ska publiceras i en skrift som heter Svensk Kyrkotidning. På förmiddagen tog jag en powerwalk in till Åre. Varmt i luften men en aning molnigt. Men så skönt att röra på kroppen! Jag älskar att gå! Jag kan gå både fort och långt med bara en massa glädje i kroppen.

Älskade maken mötte upp mig och vi gick och åt lunch. Vi gick till vårt favoritställe, Creperiet, som jag skrivit om flera gånger tidigare. Solen hade letat sig fram och vi satt på deras altan och åt fantastiska galetter med räkor. Så gott! Han ser en aning sammanbiten ut, men jag vet att han innerst inne var rätt glad. 🙂

Sedan strosade vi på byn. Uträttade ärenden och njöt av solen. Vilken värme det blev plötsligt! Höstdagar som dessa är guld värda! När vi gick där kom vi på att det precis idag är fem år sedan vi åkte upp till Åre och jag hade mitt första möte inför att söka tjänst här. Också den septemberdagen var underbart varm och vacker. Och nu har det gått fem år. Mycket vatten har runnit mellan broarna. Mycket kamp och mycket glädje har jag upplevt under de här åren.

Men det är ingen tvekan om att jag, vi, vill leva och verka här! Vi trivs så fanatiskt bra!
Livet

Skrivkramp…

…har jag ytterst sällan. Jag förundras över flödet. Hur orden kommer, formuleringarna, styckena, sidorna… Böckerna… Och nu kan jag bara längta efter hela dagar enbart till för att skriva. Det har inte varit så nu på ett tag. Ganska länge, faktiskt. Jag har farit och flängt, föreläst, sjungit, berättat, vilket är jätteroligt, men nu längtar jag efter skrivandet.
Så mitt i fantastiska grönskande sommartiden funderar jag lite över hösten. På ett bra sätt funderar jag över hösten. Jag verkligen njuter av sommaren, och tänker samtidigt att jag kan se fram emot hösten. Jag kan se fram emot att stå vid mitt ståskrivbord och skriva, flytta till matrumsbordet och skriva och samtidigt blicka ut över Åreskutan, flytta tillbaka till ståskrivbordet och skriva vidare. Så jag ska tacka nej till en del förfrågningar för att ge mig själv tiden till orden. Jag ska vara som i en bubbla, gå in i mig själv, och låta orden flöda.
För nu har jag en hel del skrivande att ta tag i. Roliga och stimulerande projekt som jag i nuläget inte ska nämna över huvud taget. Bara att de finns och att jag längtar.
Men än så länge: Ljuvliga sommaren. Tack för den!

Livet

Skynda dig

Idag fick jag sällskap på min morgonrunda av min pappa. Skön höstluft och vackra vyer. Det bor ett vemod i höstens tid och jag tänkte, som så ofta förr, på Tove Janssons ord i ”Höstvisan”. 

Skynda dig, älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommarn slut.
Ja, åter igen – nuet är det enda vi har, det enda vi vet något om. Tid att ta vara på det.