Musiken, Skrivandet

Kallad – feminism för allas lika värde

I år är det 60 år sedan beslutet fattades att också kvinnor ska kunna bli präster i Svenska kyrkan. 50-årsjubileet firades stort i hela vårt land, och också i vårt stift, Härnösands stift. Jenny Michanek och jag fick förmånen att skapa en musikföreställning till jubileet och vi framförde den i Härnösands domkyrka på jubileumsdagen. Det är ett oförglömligt minne!

Under några år turnerade vi runt med ”Kallad” som musikföreställningen heter, och om en vecka ska vi få göra den igen. Nu i samband med Internationella kvinnodagen på Storsjöteatern i Östersund där alla inbjuds till en dag kring ”Feminism – för allas lika värde”.

Det känns stort att få gå upp på stora scenen och återuppliva ”Kallad”. En föreställning som handlar om en kvinnas längtan att bli präst i en tid när det inte var möjligt. Men någonstans handlar föreställningen om varje människas längtan och vad som händer inuti om den längtan aldrig får bli bejakad och bekräftad.

Så, ni som finns i Östersundstrakten nästa söndag, den 4 mars – kom till Storsjöteatern! Där erbjuds en lång rad intressanta föreläsningar och seminarier under dagen, och strax efter kl 14 gör vi vår ”Kallad”. Välkomna!

Betraktelser, Präst i Åre

Tack Pia med bloggen Kammebornia

Efter en gudstjänst för en tid sedan kom en kvinna fram till mig och tackade. Hon sa att hon väldigt sällan brukar gå till kyrkan, men att just den här dagen var det något som fick henne att gå dit. Och så sa hon: ”Varför går jag inte oftare när det är så fantastiskt att vara här?”

Hon svarade själv på sin fråga: ”För att jag känner att jag inte har tid. Jag vill inte lämna familjen och gå iväg när vi äntligen har en ledig dag tillsammans. För att jag inte orkar, jag behöver att söndagen bara är vila, inga måsten. För att jag glömmer bort att jag ens kan gå hit, det finns liksom inte i mitt system. För att jag tänker innerst inne att jag kanske inte tror som man borde.”

Och det blev ett så oerhört fint samtal om vad kyrka är, om vad gudstjänst är, om vem Gud kan vara, om vad det är att vara människa. Det blev ett samtal som har stannat kvar inom mig. Hon är heller inte ensam om denna erfarenhet, om dessa tankar, jag får ganska ofta höra liknande funderingar.

Som präst och medmänniska får det mig naturligtvis att grubbla och grunna. Varför kan inte gudstjänsten på söndagen få bli en plats dit familjen går tillsammans på söndagarna? Den plats som ger stillhet och ro? Den plats där det blir tydligt att var och en får komma med sin tro, med sina tankar, med sina upplevelser av att vara människa?

Så läser jag fina bloggen Kammebornia, och det senaste inlägget har rubriken ”Varför går jag till kyrkan?” Pia som skriver i bloggen beskriver så oerhört berörande sitt förhållande till kyrkan. Hur hon längtat efter att ha ett förhållande till kyrkan, och hade det en tid under uppväxten, men som vuxen kände hon sig närmare skapelsen i naturen än i kyrkan. Hur hon varit bitter på ”korsriddarna, avlatsbreven och maktspelet i kyrkan genom historien och i nutiden”, men hur hon ändå fortsatt ha en längtan till det andliga rummet. Hon berättar hur hon och hennes Dennis till slut började gå i kyrkan, och hon skriver:

”Ingen av oss kunde formulera någon tro, bara att det finns en större kraft, att livet och världen är ett mirakel…”

Och så skriver hon – och då kommer mina tårar:

”För mig fanns hela gudstjänstordningen i ryggraden. Kyrie, Gloria, Sanctus, Credo, Pax och Agnus Dei som trollformler med nycklar till mitt inre.”

Och hennes inlägg avslutas så här:

”…där kyrkan är en vanlig del av mitt liv som jag kan tröttna på men ändå alltid återkomma till. Lite som en kärleksfull vuxenfamn för ett barn, irriterande i bland men ändå dit man egentligen vill för att tanka kraft och kärlek för att sen kunna gå ut i livet trygg och stark.”

Tack, Pia, för de orden!

Som jag önskar att fler skulle få känna så för kyrkan och gudstjänsten! Som jag önskar att fler skulle ge kyrkan och gudstjänsten en chans! Eller som jag beskriver kyrkan i ”Kallad”, en musikföreställning skriven av mig och Jenny Michanek:

”Jag har en stark tro på kyrkan, har alltid, haft för jag vet att Gud älskar sin kyrka i all dess trasighet och skörhet. Och hur det än är: Det finns ingenstans jag hellre går, det finns ingen famn jag hellre vilar i. Kyrkan är och måste få vara platsen där allting möts. Där dåtid och nutid och framtid strålar samman, där himmel och jord blir ett, där Gud och människa möts på ett alldeles särskilt sätt…”

Gå in och läs i Kammebornias blogg!

/Karin

Och här är hon, Pia Kammebornia.

Berättandet, Drottningen af Åre, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Det närmaste halvåret

Jag har så mycket roligt och spännande framför mig det närmaste halvåret. Jag är så himla glad att få finnas med i olika härliga sammanhang med ord och toner.

Här är ett axplock:

Januari:

Måndag 8: Jag berättar om ”Drottningen af Åre” i Åre församlings bokklubb Bokklok.

Tisdag 9: Sång och berättelser på Fjällsätra med temat ”hopp” för anställda vid Åre kommun.

I början av månaden publiceras min roman ”Den där elden inom” som följetong i LT:s e-tidning.

Måndag 15: Planering i Umeå tillsammans med min fina kollega Lena Malm inför Internationella kvinnodagen.

Februari:

Lördag 3: Inleder kursen ”Skriv ditt liv” som jag ska leda på Masesgården i Leksand i en vecka.

Mars:

Söndag 4: Jag ger musikföreställningen ”Kallad” tillsammans med min kära musikerkompis Jenny Michanek på Storsjöteatern i Östersund, i samband med dagen som fått namnet ”Feminism och allas lika värde”.

                                                                                                Här är vi, Jenny och jag.

Torsdag 8: Vi firar kvällsmässan Andrum i Åre gamla kyrka och låter den kretsa kring Internationella kvinnodagen. Lena Malm är med.

Söndag 11: Vi gör en liknande gudstjänst i Lenas församling i Råneå.

Torsdag 22: Jag föreläser om ”Drottningen af Åre” på Jamtli i Östersund.

April:

Torsdag 19: Jag föreläser om ”Drottningen af Åre” på Fjällmuseet i Funäsdalen.

Under april kommer min novell ”Båthus med liten markplätt” sättas upp som pjäs och turnera runt i länet.

Juni:

Söndag 24: Jag gör en sommarkonsert med begåvade cellisten och vännen Tina Didriksson i Ängsmokyrkan i Torvalla.

Måndag 25 juni: Jag leder kursen ”Skriv ditt liv” på Åredalens folkhögskola under en vecka.

Och sedan, vips, är det sommar med allt vad det innebär! Men, förstås, en dag i taget. Det är så vi behöver leva.

/Karin

 

Livet

Kallad

I vintras skulle vi få ha ”nypremiär” av musikföreställningen Kallad, jag och Jenny Michanek. Vi skulle få framföra den på stora scenen på Storsjöteatern i Östersund i samband med firandet av Internationella kvinnodagen. Då blev jag sjuk. Den värsta influensa jag upplevt i mitt liv, och med en röst som totalt försvann! Jag hade absolut ingen möjlighet att vara med och genomföra föreställningen. Men Jenny gjorde den på egen hand, och med den äran!
Nu får vi en ny chans. Vi ska framföra den i Duveds kyrka imorgon klockan 18. Jag har varit där nu och repat och känt in rummet, och blir så påmind om tiden då vi skrev föreställningen, och när den hade sin premiär. Det är åtta år sedan nu, helt otroligt! Svenska kyrkan skulle fira att det gått 50 år sedan beslutet fattades att också kvinnor skulle kunna vigas till präster. Jag och Jenny fick förfrågan om att skriva något till jubileet i Härnösands domkyrka. Det kom att bli Kallad. Det var stort och mäktigt att framföra den i en fullsatt domkyrka. Kommer aldrig att glömma de stående ovationerna efteråt. Bilden är från den dagen.

 Ja, åtta år har gått, men ämnet för föreställningen blir aldrig omodern. Det handlar om att följa sin inre längtan, att leva äkta och ärligt, att gå den väg som en är tänkt att gå. Här nedan är bilden från skivomslaget.